Ester Roxberg började skriva redan som sjuåring. I dag är hon 25 år och bland annat författare till boken Antiloper. Det var en bok hon kände att hon var tvungen att skriva.
För Livlinan berättar Ester mer om boken och om hur det är att vara den som är nära någon som mår väldigt dåligt.
Jag tror att alla utsätts för prövning i livet. Vissa får utstå mer, andra mindre. Men alla får något.
2008 var jag 12 år och det var ett väldigt ”händelse rikt” år. Det var mycket förändringar och svåra situationer att acceptera, men det var en dag som skulle förändra hela mitt liv, och som var så mycket värre än alla andra dagar.
Var vill du att jag ska börja? Elisabeth frågar samtidigt som hon sätter sig i fåtöljen mittemot när vi träffas en kall vinterdag i Göteborg. Jag svarar att hon gärna får ta det från början.
Hon väljer att börja när livet fick en vändning. Det var ungefär fem år sedan, och en kväll var Elisabet på fest med sin kompis. De pratade om livet när kompisen plötsligt utbryter. ”Men du har ju värsta dampen ju. Precis som jag”.
… som startade föreningen Maskrosbarn och har skrivit boken Vi har ju hemligheter i den här familjen. Den handlar om hur det varit att växa upp med en mamma som missbrukat och varit allvarligt psykiskt sjuk – men också varit världens bästa mamma.
– Det är det absolut viktigaste när man själv ska börja må bra, om man lever med en person som mår väldigt dåligt. Då har man under väldigt många år åsidosatt sina egna behov och bara tagit hand om sina föräldrar, eller vem det nu kan vara. Nästan alla val man gjort har handlat om "hur ska jag göra mamma frisk?" eller "hur ska jag få pappa nykter?" eller "hur ska jag hjälpa mina syskon på bästa sätt?".
– Att komma fram till att JAG har rätt att må bra, även om mamma eller pappa eller någon annan i min omgivning mår väldigt dåligt, är en viktig insikt. Man blir otroligt påverkad av sina närstående som inte mår bra. När jag var yngre och mådde bra, skrattade och hade roligt, då kände jag mig självisk, eftersom min mamma inte mådde bra.
