Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du befinner dig just nu och säkert sedan en tid tillbaka i en mycket påfrestande situation. Uppfattar det som om din brors tillstånd och situation försämrats och att detta påverkar dig och de personer som finns runt honom. Som anhörig kan uppleva sig otillräcklig, nedstämd, uppgiven samt att ha dåligt samvete när man gör något kul med sina vänner är vanligt. Alla påverkas vi av varandras psykiska tillstånd och känslor. I ditt mail till oss beskriver du tydligt en spänning mellan att finnas där för din bror och att skilja på ditt och din brors tillstånd.

Du skriver att din bror har kontakt med psykiatrin. Hur ser denna kontakt ut?

Har din bror berättat om denna kontakt? Vilken typ av behandling han får?
Hur ser behandlingsplan och mål för behandlingen ut?

Om din bror inte har berättat så mycket om sin kontakt och planeringen med psykiatrin, så be honom berätta om den. Han kanske inte vill belasta er som anhöriga med detta. Var då tydlig med att det är du som avgör om detta är en belastning eller inte.

Är du eller någon annan anhörig involverad i kontakten och planeringen? Om inte så erbjud dig att gå med och ställ dig tillförfogande som en resurs i denna planering.

Din bror träffar dig och andra anhöriga mer än var han träffar sin kontakt i psykiatrin.

Ni är väldigt betydelsefulla för honom men också för den kontakt som er bror har.
Det är ni som kan se tecken på en försämringsepisod och vara stödjande i den. Ni kan vara med i de aktiviteter som er bror så småningom behöver komma igång med.

Genom att vara insatt i hur behandling och planering ser ut blir det förhoppningsvis lättare att se vad din roll/uppgift kan vara. Samt vad andra anhörigas uppgifter kan vara.
Någon kan vara den som lyssnar på honom när han mår dåligt, någon kan kanske kan vara ett stöd för honom så att han kan träffa sina barn osv.

 När man lider av en depression så har man oftast större behov än att bara behöva tala med någon när man mår dåligt. Det kan finnas mycket i ens vardag som man inte orkar med. I detta behöver man oftast stöd från anhöriga eller närstående. Ibland kan man även behöva stöd från kommunen i ex. boendet.

 Man kan som anhörig till någon som har kontakt på en mottagning inom psykiatrin, be om ett anhörigsamtal.

Oftast är det en kurator eller annan person som har ansvar för anhörigstödet.
Där har man möjlighet att tala om sin situation som anhörig. De tankar som du har om ditt mående och dina tankar om att hitta en balans i ditt liv med din sambo. Denna person kan hjälpa dig vidare om du själv skulle behöva någon behandling för ditt mående.

 Hoppas att detta svar kan vara till någon hjälp för dig. Har du fler frågor så tveka inte att kontakta oss på Livlinan igen.

Allt gott! 

Stefan Malmström

Lärare & Case manager
 

Hej och tack för ditt brev till Livlinan!

Det du berättar om ditt liv från ca 10 års ålder och fram till idag är en oerhört sorglig beskrivning av en uppväxt tillsammans med en mamma som inte fungerat i sin roll som mamma . I din berättelse och upplevelse kan man se en mamma som på olika sätt inte förmått ge sitt/sina barn det de behövt av grundläggande behov som skapar en god självbild och självkänsla.

Oavsett vilken förklaring man kan se som orsakat din mammas psykiska hälsotillstånd och hanterande av dig så vill jag rikta fokus på hur du mår nu och skall kunna hantera din livssituation idag. De trauman och uppväxtförhållande vi bär med oss påverkar oss naturligtvis in i vuxen ålder och ligger som en grund för hur vi förmår leva våra vuxna liv. Men det hoppfulla är att vi som människor ändå bär på förmågan att läka och genomgå förändring. Det som är viktigt för detta är att vi ges rätt förutsättningar. När man har den historia du har så anser jag att man också behöver konkret och gärna professionell hjälp för komma vidare. Det du varit med om och utsatts för är svårt och gör det besvärligt att hitta det goda i sig själv. När man är 10 år står man dessutom inför den största förändringsprocessen i livet både fysiologiskt och psykologiskt. Puberteten, som den kroppsliga utvecklingsfasen heter i tonåren, och adolescensen, som den psykologiska utvecklingen kallas, hänger ihop och påverkas dessutom av det sociala sammanhang man lever i. Det är en period som behöver stabilt trygga förhållande runt den unge för att man skall kunna skapa en god och trygg vuxen identitet. Men om den perioden blir som den blivit för dig bär man med sig många sår och traumatiserande upplevelser som gör det svårt att hitta en god känsla för sig själv som vuxen.

Det jag tänker att du behöver är någon att prata med om både det du upplevt, det du bär med dig, men också om de resurser du har och det som kan hjälpa dig att förändra din bild och känsla av dig själv. Vi kan inte sudda ut vår historia och även om du kan ta avstånd ifrån din mamma och inte träffa henne så bär du dina minnen och upplevelser inom dig. Och precis som du säger så är det svårt att göra sig av med de känslor och tankar som dina upplevelser skapat inom dig. Men att tillsammans med någon, dels få bearbeta de jobbiga genom att prata om det och samtidigt också få hjälp att se hur du skall kunna hantera livet nu är viktigt. Oavsett vad vi bär på i upplevelser, tankar och känslor så är det grundläggande arbetet att hitta en framkomlig väg vidare i livet och en meningsfull tillvaro som ger livslust. I ditt fall att få hjälp att hitta livslusten och meningsfullheten för livet igen. Jag kan inte tänka mig att du inte skulle få någon form av samtalshjälp om du vände dig till en vårdcentral. Tyvärr kan ibland primärvården vara begränsad vad gäller resurser och utrymme, men du bör börja där om du är vuxen. En ungdomsmottagning kan också vara en möjlighet beroende på hur gammal du är. Det finns också privata psykoterapeuter och psykologer, men då får man betala själv vilket kan bli kostsamt. Psykiatrin tänker jag utifrån din berättelse inte kommer att ta emot dig och jag tror också att det är viktigt att du inte ser dig själv som psykiskt sjuk utan en  begriplig frisk människa som bär på erfarenheter vilka gör det svårt att hantera livet. Relationer till andra är ofta det som kan skapa psykisk ohälsa hos oss människor men det är också i relation med andra som vi kan hjälpas åt att läka de sår vi har. Om du vill får du gärna höra av dig till oss på livlinan igen med dina tankar och frågor.

Vi hoppas att du får den hjälp du verkligen behöver och förtjänar.

Med önskan om hopp och hjälp för en fortsatt väg i livet.

Livlinan genom Gunnar Böhm leg. Psykoterapeut.

Hej och tack för din fråga tll Livlinan!

Som mamma till en 15 årig flicka undrar du vad du ska göra och säga till dottern då du anser att hon styr ditt och din makes liv.

Jag upplever denna frågeställning på följande sätt – du har lämnat över ett mandat till din 15 åriga dotter att styra och ställa med dig. Hur kommer det sig att det blivit så? Som förälder behöver du fundera i ett par vändor – ”när började jag att tänka så om dottern och vad har jag försökt göra för att finna en förändring?”

En 15-årig ungdom är mitt i sin frigörelseprocess från föräldern och behöver ständigt pröva gränserna. I detta innefattas att stundtals vara följsam och stundtals mycket ifrågasättande. Din uppgift som förälder prövas och ifrågasättas. Detta är sannolikt mycket krävande ibland. I dessa lägen blir din uppgift att finnas kvar i en talbar relation med ungdomen.

Om du i dessa lägen börjar tro och agera så att det är ungdomen som ska styra över dig så kan utvecklingen bli att ungdomen förleds att uppfatta att det är dennes uppgift att bestämma över föräldrarna. Föräldrarnas uppgift är att faktiskt uthärda ungdomens ifrågasättande och veta att det är du som har ett större maktmandat än ungdomen. Det är troligen så att det är bara föräldrarna man kan pröva sitt ifrågasättande på – det är mycket svårare med en lärare exempelvis. Min erfarenhet är att ungdomar som ifrågasätter föräldrarna har en erfarenhet att föräldrar finns kvar – trots ständiga bråk och ifrågasättande.

Återta ditt mandat som förälder och se hur kommunikationen blir.  Det kan bli en viktig läroprocess när du förstår att prövandet är till för att förstärka frigörelseprocessen och relationen mellan dig och dottern kan öka i tillit och stabilitet.

Zelma Fors

Leg.psykolog, leg.psykoterapeut

Hej!

Vad sorligt att höra om din vän. Hoppas att du finner tröst i att få ventilera med någon.

Av dina rader framgår det inte hur din vän gick bort så vi ger här tre olika alternativ så får du själv avgöra vad som passar dig.

SPES (Suicidprevention och Efterlevandes Stöd) är en organisation som ger stöd till personer som mist någon närstående genom självmord. Om du vill kontaka dem finns det mer information på deras hemsida: www.spes.se. Förutom telefonjour har de forum på Facebook där du kan skriva och få gehör.

SOS-brevlådan - Kyrkans Jourtjänst. Här kan du skriva in och få svar inom 72 timmar. Läs mer

Jourhavande präst - förutom att ringa till jourhavande präst via 112 kan du chatta via: http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Ta hand om dig!

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för att du skriver till oss på Livlinan!

Din situation låter väldigt påfrestande och det är jättebra att du ber om hjälp. Sömnen påverkar vår hälsa otroligt mycket och det  viktigt att ta på allvar.  Du skriver att du inte orkar mer och att du är uppgiven så det är viktigt att du får stöd för att orka! 

För den typen av frågor som du ställer får vi hänvisa vidare och ett första steg är att du ringer Vårdguiden på 1177 och frågar om var det finns hjälp just där du bor. Din Vårdcentral, BVC-mottagning ska också kunna hjälpa dig med den här typen av problem som är väldigt vanliga bland ammande mammor. 

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Först vill jag säga att jag blev väldigt berörd av ditt meddelande. Jag hör din kärlek till din pojkvän och din oro. Jag tycker att du är modig och jag tycker att det låter som att du hade ett jättefint sätt mot honom när ni satt i parken. Det låter som att du i ert samtal förmedlade både tröst och kärlek. Du skriver att du verkligen vill hjälpa honom i det här och att du är rädd. Det låter väldigt tungt. Jag tänker att det kan vara bra för dig också att få stöd i den här situationen och det är jättebra att du skrivit hit till  Livlinan. Jag hoppas att du rår om dig själv och om du vill prata med någon skulle du exempelvis kunna ringa till Nationella hjälplinjen.

Jag kan inte bedöma om det handlar om en psykos eller schizofreni men jag tänker att du gör helt rätt som ser allvaret i situationen. Det vore bra om din pojkvän kommer i kontakt med vården så snart som möjligt. Då kan han få en professionell bedömning av rösthallucinationerna och erbjudas behandling och eventuellt medicin. Han ska inte behöva känna sig nedstämd och rädd. Det finns bra hjälp att få. Behandling är också frivilligt, så att ta kontakt med vården innebär inte att han inte själv har möjlighet att välja hur han vill fortsätta efter bedömningssamtalet. Han var också modig som berättade om rösterna för dig och ni båda har rätt att få stöd i det här. 

Det finns lite olika sätt att gå tillväga för att komma i kontakt med professionell hjälp. Ett sätt är att besöka en vårdcentral, där kan en psykolog eller en läkare göra en första bedömning och se till att man får den vård och stöd man behöver. Ett annat sätt är att kontakta psykiatrin direkt, då kan man ringa eller gå till en psykiatrisk akutmottagning. Ett tredje sätt är att kontakta ungdomsmottagningen, där arbetar både läkare och psykologer.

Du skrev att han blev lite defensiv under ert samtal och som jag förstod det var han orolig inför att berätta om rösterna för dig. Om det känns okej för dig och för honom skulle ni kanske tillsammans kunna ta kontakt med vården? Eller om du känner att det är en bra idé skulle du kanske kunna erbjuda dig att följa med till vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller psykiatriska akutmottagningen. Jag förstår det som att det är tungt både för honom och för dig att bära det här själva. Jag tror att det vore bra att involvera andra och jag rekommenderar att ta hjälp av professionella inom vården.

Jag kan som sagt inte göra någon bedömning men jag tänkte på att du skrev att ni rökte en spliff. Cannabis kan framkalla och förvärra psykiatriska sjukdomar som schizofreni och psykos. Jag tänker att din pojkvän borde undvika droger, eftersom det kan orsaka och förstärka rösterna. Sambandet mellan cannabis och hallucinationer är också någonting som ni kan få mer information om på exempelvis ungdomsmottagningen eller vårdcentralen.

Här är några telefonnummer och hemsidor med information om stödinsatser:

Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du och han bor kan du alltid ringa till vårdguiden på tel: 1177, de kan ge råd och information. Deras hemsida är www.1177.se

Ungdomsmottagningen på nätet: www.umo.se

För att få hjälp och stöd som anhörig kan du kontakta Nationella hjälplinjen på tel: 020-220060.

Hoppas att det här svaret var till hjälp för dig. Har du fler frågor så får du gärna vända dig till oss på Livlinan igen.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från Livlinan,

Ida Widlund, psykologstudent

Hej!

Tack för att du vänt dig till oss på Livlinan med all din smärta och ditt lidande. Det är gott att du ber om hjälp då det ändå är ett tecken om att det mitt i allt ditt lidande och tankar om att inte vilja leva också finns en längtan att leva vidare. En längtan efter att hitta en annan utväg än att ta ditt eget liv. Det låter som om du varit och är väldigt ensam med dina tankar och känslor. Vi människor föds helt hjälplösa och totalt beroende av att andra tar hand om oss, ger oss trygghet och en god självkänsla, självbild själförtroende o.s.v. Men tyvärr kan livet på olika sätt göra oss illa genom krav, människors sätt att se på oss och behandla o så kan vi förlora det goda vi har i grunden. Tyvärr handlar också mycket av bekräftelsen av oss om vad vi gör eller inte gör, hur vi ser ut med mera.  När vi föddes var vi inte älskade för något vi presterat utan bara för dem vi var/är. Men vi lär oss snart i livet att vi uppskattas och bekräftas gott eller inte gott för det vi gör. När vi kommer in i tonåren får vi också ett abstrakt tänkande vilket gör att vi blir mer medvetna om vad andra tänker om oss och hur de ser på oss. Det leder oss in i osäkerhet och en undran över om i duger, är tillräckliga,  om vi får vara med eller om någon vill vara med just mig. Det låter som om du under en tid inte hittat de goda bekräftelserna för dig själv och så har det blivit en negativ spiral av tankar om att inte duga, vara misslyckad och värdelös. Ingen är värdelös utan alla är en egen unik individ med kvalitéer och med rätt att få leva ett gott liv.

Du skriver att du är värdelös på att prata om dina problem och det kan vara svårt att orka prata med någon när man mår så dåligt som du gör. Samtidigt ger du en tydlig beskrivning av hur du mår när du skriver till oss och det är bra. För det bästa sättet att få hjälp och hitta livsviljan igen är att hitta någon att prata med. Det kan vara i princip vem som helst som du vågar lite på och kan känna ett förtroende för. Jag som skriver tycker att du oavsett om du kan våga söka hjälp hos någon vän eller någon i din familj också skall söka hjälp hos någon ”professionell”.  En kurator, psykolog, psykoterapeut eller liknande på skolan, på en ungdomsmottagning på Bup eller någon annan som kan erbjuda samtal. Inte för att de med sådana yrken måste vara proffs på att hjälpa men det kan finnas en vana att både våga och orka lyssna på och prata om det svåra. Våga prata om det svåra med att inte orka leva men också om hur du tillsammans med den du pratar med skall kunna hitta en lösning för dina svårigheter.

Om du inte hittar någon så vill jag att du hör av dig igen för att kunna ge mer vägledning så att du får den hjälp du har rätt till och så väl behöver. Sedan vill jag också be dig fundera över vad som är det mest akuta problemet just nu och vad som skulle behöva få en lösning just nu för att komma vidare. Det är viktigt att du  hittar någon att prata med så snart det går för att sedan i kanske små men ändå steg för steg skall hitta en annan känsla och andra tankar för och om dig själv. Du är värd ett gott liv och hör gärna av dig igen. Ibland kan skrivande vara en väg för att få känslor och tankar ur sig. Ett bättre sätt än att skada sig själv.

Med hälsningar om ett hopp för ny och mer livsvilja!

Livlinan genom Gunnar Böhm leg psykoterapeut.

Hej!

Jag utgår ifrån att du är mamman i familjen som ställer frågan - hur mycket frihet ska en 13-åring ha.

En trettonåring är mitt inne i sin frigörelseprocess där hon i handling behöver gestalta sig själv och sina tankar. Frågor om frihet är ständigt aktuella: Hur mycket får jag själv bestämma över? Hur ska jag klä mig, bete mig och vem ska jag träffa?

Det är under tonårsperioden som föräldraskapet är ständigt aktiverat och ifrågasatt. Det är nu föräldraskapet prövas. Det viktigaste är att finnas till i alla situationer oavsett hur man blir ifrågasatt eller avvisad. Det är NU det behövs NÄRVARO och TILLIT. Det gäller att diskutera och argumentera för sina värderingar och idéer och effekten får man se längre fram i tiden kanske när barnet inträtt i vuxenlivet.

Frågeställningen om hur mycket man ska hjälpa till hemma är en tämligen bra frågeställning. Det är sannolikt mycket klokare att bekräfta det som tonåringen gör på ett bra sätt än att uppehålla sig vid det som inte är så bra.

Frågeställningen att hjälpa till hemma bör inte ställas som en motfråga till att träffa kompisar. Det kan tänkas att ungdomen uppfattar detta som en bestraffning, vilket bör undvikas.

Ta vara på möjligheten att föra en konstruktiv diskussion om hur man kan fördela det praktiska arbetet i hemmet. Av detta kan en tonåring lära sig mycket inför sin egen framtid i yrkeslivet och familjelivet.

Den andra frågeställningen att träffa kompisar är en huvudfråga för tonåringar. Att bara få träffa kompisar vid ett tillfälle i veckan är komplicerat.

Som förälder är det viktigt att veta vilka kompisarna är och vad de gör tillsammans. Det bör nog vara en diskussionsfråga i er familj hur och när dottern ska träffa kompisarna än att begränsa det till en enda gång i veckan.

Zelma Fors

Fil.dr, leg.psykolog, leg.psykoterapeut 

Tack för din fråga, så fint att du hör av dig med din oro för din man och ert äktenskap.

Du beskriver hur din mans beteende plötsligt förändrades för fem år sedan när hans mor blev sjuk. Från att ha varit glad och social till att bli nedstämd och dra sig undan från dig och andra

När en närstående blir allvarligt sjuk så påverkas alla runt omkring. Din man påverkas av sin mors sjukdom och du påverkas av din mans sjukdom. Vi människor har kraft och resurser att hantera svåra situationer i livet, men dessa resurser varar under en begränsad tid. Du beskriver att det har pågått under lång tid, att både din och din mans hälsa påverkas och då behövs hjälp från andra, särskilt om ni har barn tillsammans.

Det verkar också som att du tar ett stort ansvar för ert äktenskap och för hur din man mår. Förstår att du blir ledsen när din man kan vara glad med sina kompisar och när han säger sårande saker till dig. Det är viktigt att du är rädd om dig själv. Du behöver bli respekterad och känna dig trygg, även när din man är sjuk.

Det är jättebra att du söker hjälp och det finns flera vägar att gå för att komma vidare med att lösa era problem. Ett första steg är att du kan föreslå att ni tillsammans går på parterapi genom Familjerådgivningen. Det finns i alla kommuner och mer information går att hitta på din kommuns hemsida.

Du skriver att din man är i grov depression och är det så att han redan nu är under behandling är det bra om det finns möjlighet för dig att vara med vid läkarbesök. Då kan du också berätta om din situation som närstående. För din egen del kan du också söka en samtalskontakt och få prata med någon på din vårdcentral. 

Har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från Livlinan genom,

Annika Selstam Grundén, leg. specialistsjuksköterska, leg. psykoterapeut 

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Är situationen akut ska du inte tveka att ringa till SOS alarm, tel 112. Här kommer några andra alternativ dit du kan ringa, även under helgen, för att få råd och stöd:

Vårdguiden, tel: 1177
1177 är ett nationellt telefonnummer för sjukvårdsrådgivning som du kan ringa dygnet runt, var du än är i landet. Sjuksköterskorna på Vårdguiden bedömer ditt behov av vård, ger dig råd och vägleder till rätt vårdmottagning när så behövs.

Nationella Hjälplinen, tel: 020 - 22 00 60
Hjälplinjen erbjuder stöd anonymt och kostnadsfritt. Du kan ringa för din egen del eller om du är orolg för någon i din närhet. Telefonen är öppen varje dag kl. 13-22.

Jourhavande medmänniska, tel: 08-702 16 80 
De som svarar i telefonen har genomgått en grundutbildning, men har ingen specialkompetens som kuratorer eller psykologer, utan är som namnet antyder, just vanliga medmänniskor. De har tystnadsplikt och du ringer helt anonymt. Öppet alla kvällar/nätter kl. 21-06

Varma hälsningar från oss på Livlinan 

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Din situation låter betungande och först vill jag säga att du är modig och stark som orkar kämpa så. I din situation är det viktigt att få stöd av andra för att orka och det är bra att du skrivit till oss på Livlinan. Jag förstår det som att du tar ett stort ansvar för din flickvän och att du upplever att du får offra mycket för hennes skull. Du uttrycker även en slags maktlöshet, men vill på alla sätt försöka få din flickvän att inse att hon behöver hjälp. 

Du skriver att din flickvän är deprimerad och en depression kännetecknas bland annat av att personen har en negativ uppfattning om sig själv, en negativ uppfattning om omgivningen samt en negativ framtidstro. De negativa tankarna och självkritiken präglar personens hela tillvaro och kan skapa en uppgivenhet och sorg. Deprimerade personer ”filtrerar” uppfattningen om sig själva och omgivningen genom ett slags "depressivt filter”. Positiva händelser uppmärksammas inte och omedvetet kan man fastna i negativa tankebanor. Det här kan i sin tur leda till uppgivenhet och tankar om att man inte orkar leva.

När man är deprimerad är det vanligt att tro att man inte kan blir hjälpt, men det finns bra hjälp att få. Dels genom psykoterapi för depression och dels med medicinering. Det är dock viktigt att först få en bedömning av vilken typ av depression din flickvän har för att veta vilken typ av behandling som ska sättas in. Detta går att få genom att besöka en vårdcentral för en första bedömning hos en psykolog eller läkare för att sedan beroende på deras bedömning kan det bli aktuellt med specialistpsykiatri. Ett annat alternativ är att ta kontakt med elevhälsovård eller en ungdomsmottagning. Du kan vid ett tillfälle när din flickvän är mer mottaglig erbjuda dig att ta kontakt med vården eller följa med henne till en akutmottagning eller vårdcentral för att där få en bedömning. 

Du har kanske fått rådet tidigare att du ska tänka på dig själv och det innebär inte att du ska överge din flickvän utan att du helt enkelt behöver ge dig själv något som du mår bra av och får energi av för att orka finnas där för din flickvän. Har man har mycket att oroa sig för, till exempel om en person i ens närhet mår psykiskt dåligt, får man inte lika mycket tid och möjlighet att ägna sig åt de funderingar man har om sitt eget liv. Som i ditt fall får du lägga kraft på att tänka på din flickvän som inte mår bra. Det kan leda till att du får ta mycket ansvar, ”bli vuxen” fort och att din egen utveckling får stå tillbaka. Eller att relationer till dina vänner och familj eller att din skola/ditt arbete blir lidande. Det kan såklart finnas positiva saker med att få ta ansvar och mogna fort och det kan på lång sikt utveckla en som människa när man kommer i kontakt med svåra situationer i livet.

Du beskriver att du är utmattad och trött och när vi människor är utmatta och trötta är det inte alltid lätt att tänka och känna efter vad man egentligen vill. Du skriver att du är på vippen att flippa ur totalt på din flickvän och då kan det vara viktigt att just nu ta ett steg tillbaka för att få klarhet i dina tankar och känslor. Det är också även om det känns tufft viktigt att du sätter en gräns för din flickvän, att du markerar att du inte klarar mer. På så sätt visar du att du bryr dig om både dig och din flickvän även om det inte känns så i stunden.

Några aktuella hemsidor med information om stödinsatser:

Ungdomsmottagnen på nätet: www.umo.se

Vårdguiden: www.1177.se

Självmordsupplysningen: https://mind.se/sjalvmordsupplysningen/

Du kan kontakta Nationella hjälplinjen för att få hjälp och stöd som anhörig: Tel 020-220060. 

 På Psykologiguiden.se finns också en svarsbank med frågor och svar där du kan hitta mer information om depression. 

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp för dig. Har du fler frågor så får du gärna vända dig till oss på Livlinan igen.

Varma hälsningar, 

Alexandra Dahlqvist, PTP-Psykolog

Hej!

Tack för din fråga till livlinan eller kanske mer vädjan om hjälp i som vi uppfattar en svår livssituation. Det du beskriver låter som ett totalt kaos med mycket rädsla, skräck och känslor av hopplöshet. Vi förstår att behovet av hjälp och stöd är stort och känns desperat. Livlinan är dock en frågespalt som försöker svara på den oro, och hopplöshet man kan känna inför svåra livssituationer. Det vi däremot inte kan hjälpa till med är ekonomiskt stöd eller direkt praktisk hjälp.

Utifrån din beskrivning av er situation och vädjan om hjälp så ligger det närmast till hands att rekommendera dig att både ta kontakt med polis och socialtjänst. Om det finns direkta hot så är det något som Polisen dels måste få veta och dels måste ta hand om. Att situationen också påverkar er socialt och ekonomiskt gör att ni också behöver kontakta socialtjänsten. De skall utreda och ge hjälp och stöd när de bedömer att det finns ett sådant behov. Om inte annat så skulle de kunna ge ett stöd för de personer som känner sig hotade och tillsammans med polis ge skydd.  

Det är svårt att ge råd om någon annan hjälp eller stöd i det skede som du beskriver är nu. På sikt kan det säkert också behövas stöd i samtal och bearbetning av alla de känslor och tankar som följer på de livsituationer ni nu lever i. Beroende på åldrar så finns det olika alternativ till samtal längre fram. Allt ifrån vårdcentraler, ungdomsmottagningar, Barn och ungdomspsykiatri, vuxen psykiatri och flera privata alternativ. Men som sagt nu är det först och främst polis och sociala myndigheter som ska vara er hjälp.

Hoppas att ni känner att ni får den hjälp och stöd ni har rätt till och skriv gärna igen om det finns något du tror att ni kan behöva prata eller fråga om mer där vi kan vara en hjälp.

Vänliga hälsningar Livlinan

Hej och tack för din fråga. 

På Socialstyrelsens hemsida (www.socialstyrelsen.se) är det bra beskriver hur man kan gå tillväga och här får du en sammanfattning av detta: 

I allra första hand ska man vända sig till personalen eller chefen för den enhet där man fått sin behandling. Som utförare av behandling har man en skyldighet att utreda problem om patient kommer med klagomål.

Om man behöver anmäla tydliga skador på grund av behandling så ska man vända sig till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) www.ivo.se. Men ofta kanske det inte är så lätt att själv förstå i vilken omfattning vården gjort fel och vad för skador som uppstått av detta.

Därför finns i alla landsting minst en patientnämnd dit man kan vända sig både för att lämna in klagomål om fel, men också för hjälp om rätt ställe att tala med. Listan på patientnämnder kan du också hitta under http://www.ivo.se/for-privatpersoner/klaga-pa-varden/om-patientnamnden/hitta-din-patientnamnd/.

Varma hälsningar,

Christina Andersson
Med.dr., leg. arbetsterapeut

Hej!

Tack för att ni vänder er till oss på Livlinan. 

Jag uppfattar att ni är flera personer som ställer denna fråga utifrån att ni känner en viss maktlöshet över er kompis livssituation.

Ni skriver er kompis är deprimerad. En depression kännetecknas bland annat av att personen har en negativ uppfattning om sig själv, negativ uppfattning om omgivningen och en negativ framtidstro.

Dessa negativa tankar och denna självkritik präglar personens hela tillvaro och skapar en tillvaro av uppgivenhet och sorg. Deprimerade personer ”filtrerar” uppfattningen om sig själv, andra och omgivningen genom ett slags depressivt filter. Ofta är det även så att inte heller positiva händelser uppmärksammas och omedvetet fastnar man i negativa tankebanor.

Denna uppgivenhet kan ibland leda till att man har tankar om att avsluta sitt liv.
Det finns mycket forskning som bekräftar sambandet mellan depression och självmord.

Man brukar ibland säga att självmord är den yttersta konsekvensen av en psykisk ohälsa. 

Ni uppfattar alltså er kompis tillstånd och situation som allvarlig och det är med största sannorlikhet en riktigt bedömning och uppfattning.

Nu åter till frågan och vad ni kan göra.

Försök att få ett tillfälle att tala med kompisen i en situation och omgivning som är lugn och där kompisen kan känna sig trygg. Visa tydligt att du har gott om tid för detta samtal. Öka din tillgänglighet i kontakten, erbjud stöd vad gäller vardagliga behov så som att äta tillsammans, handla och träna m.m.  

Lyssna fördomsfritt och utan att värdera på vad din kompis berättar om vad som hänt eller hur måendet, tankar om att ta livet av sig kommer fram i samtalet.
Att lyssna räcker långt, även när man inte har några svar. 

Trots att depression är en vanlig sjukdom är det många som inte söker hjälp för det. Det finns bra hjälp att få och er kompis har rätt att få bra hjälp och stöd. 

Uppmuntra kompisen att söka professionell hjälp, eller fråga om det redan finns någon kontakt. Kanske kan du erbjuda dig att följa med för att visa att du bryr dig. När man är deprimerad tror man inte alltid att man kan få hjälp/ bli hjälpt.

Försök att förmedla hopp och ge nya infallsvinklar på kompisen kanske negativa syn på sig själv, omgivningen och framtiden.

Samtal kan ge tröst, förmedla hopp, medvetandegöra situationen och underlätta att söka hjälp.

Man kan söka hjälp på flera olika sätt här kommer några exempel:

Ungdomsmottagning, Skolhälsan, Studenthälsan, Vårdcentral, Kyrkan och Nationella hjälplinjen.

Några aktuella hemsidor med information om stödinsatser:

Ungdomsmottagnen på nätet: www.umo.se

Vårdguiden: www.1177.se

Självmordsupplysningen: https://mind.se/sjalvmordsupplysningen/

 Det finns alltså mycket man kan göra om man har en kompis som mår dåligt. 

Om någon uttryckar att man funderar på att ”ta livet av sig” ska man alltid ta dessa tankar på allvar, just precis som ni gör!

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp för er och er kompis. Har ni fler frågor så får ni gärna vända er till oss på Livlinan igen.

Varma hälsningar, 

Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Hej,

Tack för ditt mejl och beskrivningen av din situation och allt du fått uthärda. - Ja, tänk så vi människor kan plåga varandra! Någonstans djupt nere är det väl ändå så att ni älskar varandra. De längtar efter dig och någonstans längtar du efter dem – men absolut inte nu och inte som de beter sig. Det ligger något riktigt sorgligt i detta. Men hur som helst är det något du måste hantera, vilket du ju är väl medveten om. 

Självförsvar. Du är och har länge varit utsatt för ett faktiskt hot, ett hot mot dig själv och nu också mot din sambo. Låt mig vara tydlig. När man utsätts för oförståelse och trakasserier är det viktigt, precis som du gör, att utöva din självklara rätt att försvara dig, the noble art of self-defence, som engelsmännen säger. Det hänger ihop med din värdighet. Utan försvar när det är nödvändigt sjunker självförtroendet och du blir allt svagare. Så håll fast vid det! 

Håll fast vid ditt beslut! Det underliga är att hur mycket och väl man än tänkt igenom en situation och bestämt sig för vad som är rätt att göra, så kommer ändå ständigt nya situationer, nya frestelser. Så här kan det kanske låta inne i dig: Om jag börjar en ny diskussion igen antingen med mig själv eller med dem så blir det säkert bättre. Men det blir det inte. Det vet du ju redan. Det gör det bara värre. Det tragiska är att varje gång du börjar en ny förklaring fastnar du ännu mer i det ömsesidiga beroendet. Du har ju redan tänkt igenom det och vet vad du vill. Det är slöseri med tid och kraft att göra det igen. Men – det behövs mod för att gång på gång hålla fast vid beslutet. Men det går! Jag vet att du kan! Så det första är: Håll fast vid ditt beslut! 

Det obegripliga samvetet. Det andra är: att stå emot det dåliga samvetet! Det är konstigt att hur väl man än tänkt genom en situation, hur säker man är på att man gör rätt, dyker det dåliga samvetet ändå upp: ”Jag borde skämmas och det gör jag också… ” Mot det hjälper ingenting annat än att avvisa tanken, stå ut och vänta tills den givit sig av, att låta det dåliga samvetet klinga av. Men det tar tid och kräver tålamod. Att detta dåliga samvete dyker upp gång på gång beror bl a på att de hänvisar till allmänna regler. När de t ex skriver att du ”har en skyldighet och plikt att finnas till för dem, att du inte kommer att klara dig utan dem”, är det en sådan ojuste påtryckning, som du måsta träna dig i att låta passera och inte argumentera emot. Det andra du bör göra är således: Stå emot det dåliga samvetet!

Gör något annat. Jag fastnade för orden i näst sista raden: ”jag mår så dåligt”. Vad är det? Vad är det att må dåligt? Jag ser det så här.

När du utsätts för detta hot reagerar hela kroppen. Den spänner sig, pulsen går upp lite grann, kanske svettas du. Det är svårt att släppa vissa tankar, kanske går det till och med runt i huvudet, det kan kännas nästan som yrsel. Sådana reaktioner kan vara meningsfulla om de leder till något vettigt. Det är t ex samma aktivering av kroppen när du är ute och joggar men då är det ju just det du vill åstadkomma. Varje gång du springer får du lie bättre kondition.  Men det finns ändå en parallell. Varje gång du kunnat avvisa felaktiga tankar, felaktiga förslag eller onödigt dåligt samvete växer du i mental styrka.

Vad som händer när du mår dåligt är således att hela kroppen organiserar sig för att springa därifrån eller för att slåss. Detta sätt att reagera har människan lärt sig under årtusenden av faror, olika sorters hot. Problemet är att för dig är det ingen konkret fysisk fara, som du kan springa från, som om du t ex möter en björn. I stället är det en psykisk fara, som följer med dig vart du går. Svaret ligger i att hålla fast vid de två punkterna ovan och använda den så uppdämda energin till att göra något annat. I första hand vårda dig om er lilla familj, dig och din sambo, eller andra saker som du är intresserad av. . Tänk: ”De ska inte få ta också detta från mig, från oss!” Helst skulle du också behöva någon klok gärna äldre person som du då och då kan prata med. Du kan hitta henne antingen bland dina bekanta, via socialtjänsten, kyrkan, telefonjourer eller på annat sätt, så du inte anstränger relationen till din sambo för mycket. Och till sist: Det naturliga sättet att bli av med energin i kroppen är att springa, jogga, eller träna på annat sätt. Då bygger du också upp din kropp, blir lugnare och säkrare. Nu dyker förstås de onda tankarna upp även när du gör andra saker. Återigen – det är bara att vänta, fångas av det andra, så försvinner de så småningom. Så min sista synpunkt: Gör något trevligt! Och gör det alltid med gott samvete!

Slutord. Vill till sist åter anknyta till vad jag skrev i första stycket. Tror det kan vara skönt för både dig och dina ”föräldrar” att tänka på att sådana här problem är vanliga just när en individ ska frigöra sig från familjen och leva sitt eget liv. Ofta är de också övergående. Efter en tid av svåra slitningar händer det att man hittar varandra igen. Och hela tiden medan det pågår lär du dig nya, spännande saker om dig själv. Och om det – oftast - härliga livet! Och om den ibland nödvändiga kampen! Lycka till, jag följer dig i mina tankar.

Jan Beskow, professor, psykiater

Hej,

Så bra att du hörde av dig till oss!

Av ditt mejl förstår jag att du har det riktigt besvärligt ibland. Det är starka signaler om att du måste göra något åt det. Men först ska jag berätta för dig vad ångest och tvång är och sedan diskutera lite vad du kan göra. 

Aktivering av hela kroppen – vad är det?
När du jobbar riktigt hårt med kroppen går pulsen upp, hjärtat slår, musklerna växlar mellan anspänning och avspänning, du blir varm och svettas. Det går åt mycket energi, så ibland blir du alldeles matt, till och med lite yr i huvudet. När du är ute och tränar märker du allt detta. Och det känns riktigt bra, det är ju själva meningen med träningen och ökar konditionen. Så är det för oss alla. 

Ångest – vad är det?
Men om du sitter hemma i soffan eller är på väg till skolan kan det hända att hjärtat bultar, du känner dig spänd och svettas, ibland blir du alldeles matt och till och med lite yr. Begriper du inte varför är det lätt att gripas av panik. Men i själva verkat är det samma sak. Hela kroppen aktiveras. Varför? Jo, för att medvetet eller icke medvetet för dig har din kropp blivit rädd. Den upplever att du hotas på något sätt och den förbereder sig för att springa därifrån eller slåss om det behövs. Sådan aktivering av energin utan att vi förstår varför kallar vi ångest. Det är bättre om du kallar det för aktivering av hela kroppen, eftersom det är det det handlar om.  Och sedan ställer frågan: ”Vad är jag egentligen rädd för? 

Ångest är alltså en aktivering av hela kroppen på grund av någon slags rädsla, faktisk eller inbillad.  Det är bättre att se det så. Det för nämligen till frågan: Vad är jag rädd för? Det första svaret blir ofta: Jag är inte rädd för något. Det beror på att det kan vara svårt att ringa in vad det egentligen är. Ibland kan vi bli rädda bara för en detalj, som för tankarna till något som kan vara farligt. Småfåglar är rädda för vissa konturer, för de påminner om en farlig rovfågel. Jag minns en kvinna som fick ångest när flygplanet startade sina motorer, för de lät likadant som varningssignalen under kriget när de måste ge sig ner i skyddsrummen inför ett flyganfall. 

Tvång – vad är det?
Hittar man ingen orsak till att hela kroppen aktiveras måste man hantera frågan på annat sätt. Ett sätt är att springa. Då flyter energin ut i handling och upplevelsen av ångest minskar. Det är där tvångstankar och tvångshandlingar kommer in. Du kanaliserar din energi genom att tänka eller göra något annat. Det hjälper – någon sekund. Men oftast kommer tvångstankarna tillbaka igen.

Vad kan du göra?
Alltså: det viktigaste är att få kläm på varför du är så rädd och sedan försöka göra något åt det. Vad är nästa steg? Det beror förstås helt på hur du har det. Nu har du skrivit till oss. Det visar att du vågar prata om detta. Gå vidare på den linjen: Prata med dina föräldrar även om det känns svårt. Men oftast räcker det inte. Du behöver hjälp av ett proffs. Skolpsykolog, skolkurator eller skolsköterska kan vara ett bra steg.  De kan lära dig mer omaktivering av kroppen, upplevd ångest och tvång. De kan hjälpa dig att försöka förstå vad du är rädd för men – om det inte går direkt – lära dig att hantera ångesten samt minska eller bli fri från tvånget.

Men kom ihåg:
Ångest och tvång är inget som kommer utifrån. De är ett budskap till dig själv från dig själv. Det är fullständigt naturligt att kroppen vill att din hjärna ska ta itu med det som kroppen känner sig hotad av. Det är inget konstigt med det. Men du bör söka proffesionell hjälp snart. Det är nämligen så att väntar du länge innan du reagerar på kroppens rop om hjälp, utan att göra något rejält åt det, ju större risk är det att du fastnar i detta beteende och får allt svårare att ta dig ur det.

Det bästa. Lycka till på din resa. Och vet du! Det bästa är att du kommer att lära dig mer och mer om dig själv och hur du funkar. Då får du också allt större möjligheter att hantera dig själv. För det är faktiskt inte lätt. I varje fall har det aldrig varit lätt att hantera mig. Men det har faktiskt gått – till sist.

Och när du har varit hos skolsköterskan eller kuratorn och sitter med flera frågor. Så fråga dem igen vad de menade. Eller skriv till oss igen, så ska vi försöka svara. Skicka då gärna med detta svar så vi förstår att det är du som har skrivit. Annars upprepar vi bara samma saker igen.

Varma hälsningar,
Jan Beskow, professor och psykiater 
 

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

När du kom till en ny klass var det två tjejer som du blev bekant med. Relationen till den ena tjejen blev komplicerad. Din fråga uppfattar jag som att du undrar hur du ska bemöta denna tjej.

Eftersom du ställer frågan vill jag vägleda dig med att du kan ställa frågor för att försöka förstå hennes förändrade beteende. 

För det första kan du göra det tydligt att du faktiskt vill tala om hennes beteende som du inte förstår. Detta innebär att hon själv kan välja om hon vill prata om det eller inte. 

Därefter är det viktigt att du beskriver det som du inte förstår och vill ha en förklaring till. Det är viktigt att du inte bedömer eller avfärdar hennes uppfattning utan vill ha svar på din fråga. Hur ska jag förstå detta?  Att hon biter på naglarna exempelvis kan vara besvärande för andra, men den som gör det kanske inte ens har tänkt på det. Du kan ju bara berätta det  som händer med dig och det kan hon välja att lyssna på eller inte.

Det är viktigt att du själv gör en bedömning om du vill ha denna dialog med henne eller inte. Det kan vara så att om du vågar ställa ärliga frågor utifrån ditt perspektiv så kan du få henne att tänka lite annorlunda.

För att en konstruktiv tanke ska komma igång är det viktigt att du medvetet väljer att diskutera utifrån det som är ditt perspektiv – så här tänkte jag, så här blir det för mig när du gör eller säger detta. Är det så att du börjar prata om att det är fel på henne exempelvis så kommer det bli svårt att komma fram till en gemensam förståelse. Det kan bli så att ni säger otäcka saker om varandra istället för att öka förståelsen för varandras sätt att vara på.

Ett annat tips är att du pratar med någon som du känner förtroende för, till exempel en lärare, sjuksköterska eller kurator på din skola  om det som ororar dig. 

Ta hand om dig!

Med vänlig hälsning,

Zelma Fors

Fil.dr.,Leg.psykolog,leg.psykoterapeut

Hej och tack för din fråga till Livlinan. 

När jag läser ditt brev så känner jag nästan av din förtvivlan över att göra dina föräldrar ledsna och besvikna. Det låter som att det just för tillfället inte finns någon stabil och trygg framtid i ditt hemland för dig. Och i samma stund kan man läsa att du har lätt kommit in i det svenska samhället och känner framtidstro här vilket är roligt att höra.

Jag verkar finnas en önskan hos dina föräldrar en gång om att du och din bror skulle få det bättre än de själva haft det då de ville att ni skulle studera och kunna skaffa bra arbeten i framtiden.

Att fatta stora beslut som kan verka livsavgörande är känslomässigt jobbig och ibland upplever vi också att vi måste välja bort någonting när vi fattar ett beslut. Känslan av att vi inte gör det som förväntas av oss kan leda till ängslan och oro för att göra viktiga personer i vår närhet besvikna.

Du beskriver en oro för dina föräldrar och samtidigt en önskan om ett bra liv både för dig och dem. Att försöka bekräfta dina föräldrars känslor av övergivenhet, sorg, besvikelse, oro och samtidigt berätta för dem utifrån hur du tänker med ditt liv kan vara ett sätt att möta dem.   

Att hjälpa dem att hitta hopp och komma med andra lösningar om hur du kan hjälpa dem där de är kan vara ett sätt att visa att du bryr dig om dem. 

Du kanske har vänner i liknande situation som du kan prata med. Du kan som student också kontakta Studenthälsan där du är eller ta kontakt med din Vårdcentral för samtalsstöd. Det kan vara skönt att prata med någon utomstående om just din situation.

 Hoppas att du fick lite stöd i ditt beslut. Svåra val tillhör livet och gör att vi växer och utvecklas som människor.

Lycka till och hör av dig igen om behöver.

Varma hälsningar!
Carina Carlsson, behandlingssekreterare

Du har två frågeställningar dels en mer avgränsad fråga kring dig som pappa i en vårdnadstvist, dels en fråga på samhällsnivån där pappor och mammor har olika tillgång till sin föräldraroll.

När du som pappa har fått inblick i och förstått hur barnets mamma reagerar i olika situationer kan det ha varit en smärtsam process, men du har också därmed fått en kunskap om manipulationer. Dubbelheten i manipulationer kan vara svåra att förstå med en gång- man måste få erfarenhet över tid. 

I en vårdnadstvist måste du som pappa utgå ifrån att du har lika stor rättighet att träffa barnet som mamman. Du som pappa kan förmedla dina egna tillgångar som pappa och ibland behöver man arbeta hårt för att bli tolkad på det sätt som du önskar bli tolkad på, oavsett om det är socialtjänsten eller juridiken.

I vårdnadstvister måste man få tillgång till experter som uttalar sig om personlighetsstörningar som eventuellt kan påverka relationen till barnet och påverka utfallet.

Din andra frågeställning - om kvinnors och mäns olika tillgång till föräldraskapet. Det är en fråga man måste arbeta ständigt med. Vi i Sverige har kommit en bra bit på väg att pappor får vara pappor- tex med föräldraledighet. 

En liten metafor som gör mig varm, glad och närvarande. I mitt bostadsområde la jag märke till en ung man som gick så långsamt. Min undran? Vad? Svar: Innanför mannens jacka stack ett litet barnhuvud upp. Pappans stilla vandring var ett ömt, varmt hållande.

För att jobba på samhällsnivån kan du engagera dig politiskt, medverka i olika påverkansgrupper som arbetar för pappors lika rättigheter.

Dessutom kan som pappa se till att du närvarande på arenor där ditt barn kommer att vistas dagis, nollan, skolan mm. 

Du som pappa kanske kan tänka – varje förändring kräver motstånd.

Varma hälsningar,

Zelma Fors
Leg. Psykolog; Leg. Pyskoterapeut

Beslut om att, och hur, man sätter gränser för detta är inte lätt. Jag tror att det kan hjälpa att få stöd av andra i samma situation. Detta finns ofta hos anhörigföreningar, många är listade på www.1177.se (Vårdguiden). Skulle det vara så, att situationen påverkar den egna hälsan på ett mer hindrande sätt kan det också finnas möjlighet att för egen del få stödjande samtal via vårdcentralen eller via socialtjänstens Individ- och familjeomsorg. Ett annat alternativ är privat psykoterapimottagning om man har möjlighet. 

Hej och tack för att du skriver till oss på Livlinan.

Du är 17 år och skriver att du har det jobbigt med föräldrarna och att det är du som bråkar. När man bråkar så brukar det för det mesta finnas åtminstone två som bråkar. Det låter som om du har tagit på dig hela skulden för bråken. Det mest vanliga bråket är att en ungdom vill något och föräldrarna ifråga sätter det. Då kan bråket vara igång.

Eftersom du får både ångest och panikångestattacker av bråken så måste ni söka hjälp utifrån, det vill säga någon som kan hjälpa både dig och föräldrarna. Det är helt okey att bråka men man måste lära sig att bråka bättre. Ju tidigare man får lära sig att bråka på ett bra sätt desto bättre är det.

Du skriver också att du haft sex fastän du inte ville. Om man mår dåligt så kanske man inte orkar säga ifrån, men det är alltid du själv som ska bestämma över din kropp. Du ska själv bestämma om du vill ha sex med någon.

Du skriver att du har försökt avsluta ditt liv och att du nu har bestämt dig för att söka hjälp. Det är mycket klokt tänkt av dig. Det är viktigt att du får hjälp. Du kan själv söka hjälp. Då kan du börja med att besöka en ungdomsmottagning eller någon av skolans elevvårdsteam skolsköterska, kurator. Till dem kan du gå även om föräldrarna inte vill.

Det är givetvis mycket viktigt att föräldrarna och du samarbetar kring hur du mår, men om det är mycket bråk så kanske det är bra att du själv snabbt börjar söka hjälp. Det kan vara klokt att du pratar med den av föräldrarna som det känns tryggast med och berättar hur du mår och att du kommer att söka hjälp. Det är också viktigt att föräldrarna förstår hur du mår och att de kan ge dig stöd.

Du har du själv kommit på att du behöver hjälp och det är det första steget och det allra bästa. Nästa steg är att du snabbt får träffa en vuxen person inom skolan eller ungdomsmottagningen. Du kan också ringa till Vårdguiden 1177 där du kan få veta mer om vad det finns för hjälp att söka där du bor.

När du börjar må bättre kan det vara en god ide att fundera över vad ska du bråka om med dina föräldrar dvs väja ut det som det är värt att bråka om. Som jag sagt tidigare så behöver vi bråka för att lära oss att bråka på ett bra sätt och föräldrar behöver också lära sig detta.

Som ungdom är det bättre att bråka med föräldrarana än lärarna exempelvis för föräldrar är föräldrar och finns kvar trots bråken.

Du kan läsa mer om ångest och om vad det finns för hjälp att få på stödföreningen Ångessyndromsällskapets (ÅSS) hemsida: /www.angest.se/riks/

Varma hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

Hej!

Tack för din fråga och rop på hjälp till oss på Livlinan. När jag läser det du beskriver känns det akut angeläget att försöka vara just en livlina eller i alla fall bistå dig med något som kan hjälpa och rädda dig från att gå under. Utan att ha träffat dig eller gjort någon skattning tillsammans med dig så kan jag av din berättelse konstatera att mycket tyder på att du är deprimerad. Det är naturligtvis angeläget att du först och främst träffar någon för att tillsammans få göra en riktig bedömning av hur du mår och vilken hjälp du kan behöva.

Utifrån det du skriver om din familj så antar jag att det i första hand är din vårdcentral du skall söka till för att dels få en rätt bedömning och sedan också den hjälp du behöver. Antingen samtal och medicin där och/eller en remiss vidare till vuxenpsykiatrin om det bedöms vara det rätta. Jag kan på din beskrivning konstatera att din nedstämdhet ändå är så djup och långt kommen att dina tankar och känsla är att inte orka och som du skriver bara vilja komma bort från allt. Om de tankarna växer och mer handlar om planer på att ta sitt liv måste du söka hjälp akut hos närmsta psykiatriska klinik. För precis som du också skriver det finns något att leva för och det är viktigt att få hjälp att hitta redskap dels för att fortsätta det livet och att få redskap att vända den nedstämdhet som blivit allt tyngre.

Du kan behöva medicin i nuläget, men framför allt behöver du få en samtalsterapi där du tillsammans med någon kan sätta ord på det du tänker och känner, samt att tillsammans med en behandlare få hjälp att hitta redskap tillbaka till känslor av meningsfullhet och glädje. Du skriver också om stress över allt som du är i och det är inte en ovanlig tanke och känsla när man varit deprimerad under en längre tid. Stressen kan också vara en orsak till krav och det som kväver vår livslust. Det är viktigt att få hjälp att se på vad det är just nu och på vad som kanske under längre tid drivit dig in i dessa tankar, känslor och svårigheter att hantera livet.

 Vi föds inte till att vilja dö men olika orsaker i kropp och själ samt det som livet för med sig kan få oss att bli deprimerade. Tankarna kan föra oss in i att inte se utvägar och möjligheter. Men det finns alltid vägalternativ, men ibland behöver vi hjälp att hitta dem.

Vi går alla igenom olika perioder när vi behöver mer hjälp av andra människor att hitta vägar i livet och ibland drabbas vi som du nu av ett stort behov av hjälp. Vi föds totalt beroende och hjälpbehövande för att överleva och under hela vårt liv är vi i behov av andra på olika sätt för att känna mening i livet. Vi människor är gjorda för att både behövas för andra och att behöva andra för egen del.  Det som just nu känns mest hoppfullt för dig är att du skriver till oss ber om hjälp och att du har människor som du älskar mycket. Jag kan med säkerhet säga att de också älskar dig även om du just nu kan ha svårt att älska dig själv.

Ingen skall behöva gå under i depression och psykiskt lidande, men det kan vara svårt att söka och även veta vart hjälpen finns. Jag hoppas, även om ord så här i ett svar kan kännas små när man skriver dem, att de på något sätt skall kunna ge dig lite hopp om att hjälp finns att få. Vi är fortfarande i vårt land sämre på att bistå och hjälpa dem som mår dåligt psykiskt i jämförelse med fysiska besvär, men jag vet att det ändå finns hjälp.

Jag hoppas att du skall få en bra hjälp där du söker den inom vården oavsett om det är primärvård eller specialistvård. Alla har rätt till hjälp. Ibland kan man också få hjälp från sin arbetsgivare om man har en sådan och det finns också privata alternativ att söka själv, men då kostar det oftast en del. Det finns också en del olika hjälpalternativ på nätet och en del telefonalternativ. Det viktiga är att du inte ger upp!
 

Med hopp om bra och rätt stöd och hjälp! 

Varma hälsningar från oss på Livlinan genom,

Gunnar Böhm leg psykoterapeut    

Hej och tack för din fråga.

En psykos kan komma hastigt och då är det viktigt att får vård och behandling. När det gäller all typ av vård så är det först och främst vårdcentralen man hänvisar till. Där ska det finnas kunskap för att ställa en preliminär diagnos så att man sedan hamnar rätt om mer vård eller stöd visar sig behövas. Det finns också möjlighet att söka direkt till specialistpsykiatrin och där man kan söka via en egenremiss hos en så kallad öppenvårdsmottagning. På vissa platser är dessa även specialiserade mot t ex psykossjukdomar. 

Har en person tecken som verkar tyda på en psykos men inte vill söka vård kan man som närstående kontaka en psykiatriska öppenvårdsmottagning. Ofta kan de göra hembesök och i vissa fall kan en behandling påbörjas i hemmet om personen inte har så svåra symptom.

Det är vanligt att både närstående och personal får hjälpas åt för att den som är sjuk ska kunna acceptera att ta emot behandling. Det är viktigt att den som är sjuk får information om behandlingen och får veta varför den är viktig och hur den kan hjälpa.

Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du bor kan du ringa till Vårdguiden på tel: 1177 och få information och råd därigenom. Mer information om Vårdguiden finns också på: www.1177.se,

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Tack för att du skriver till oss på Livlinan. Att du som närstående kontaktar oss är en bra början. Det är tungt att vara nära någon som inte ser sitt eget bästa framför sig och det kan ibland även vara svårt att hålla isär sina egna känslor från den närståendes. 

Att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp är inte lätt, men det är väldigt vanligt att det finns en ovilja att söka och ta emot hjälp. Det kan vara många olika skäl till det men när du beskriver situationen låter det som din närstående är i behov professionell hälp. Trots att psykisk ohälsa är väldigt vanligt är det många som upplever det som svårt att söka vård för till exemepel nedstämdhet, oro, ångest och sömnproblem men det finns hjälp att få! 

Du beskriver att din närstående är svag och sover mest. Den passivitet som hon visar upp är också med och bidrar till att tillståendet inte förbättras och därför är det är viktigt att bryta den. Ett sätt att stötta är att försöka förstå hur den närstående mår genom att lyssna aktivt och ställa öppna frågor om måendet, tankar som hon har om sin situation och om varför hon inte vill ha hjälp. Att ställa dessa frågor kan ibland vara svårt som närstående då man kan få svar som man inte själv vet hur man ska hantera. Att lyssna räcker långt, även när vi inte har svar. 

Ett annat sätt att ge stöd är att försöka motivera och erbjuda att ta kontakt med vården och följa med till exempelvis en vårdcentral, ungdomsmottagning eller en akutmottagning. Det kan många gånger vara värdefullt eftersom de närstående ofta har mycket information som personen själv kan ha svårt eller inte orkar berätta. 

Du kan själv ringa till din vårdcentral eller läkare för att diskutera frågan mer ingående och få råd hur du som närstående kan gå vidare.

På Vårdguidens hemsida www.1177.se finns information om var det finns hjälp att få eller så kan man ringa tel. 1177.

Nationella hjälplinjen är en telefon linje man kan ringa för att få hjälp och stöd även som anhörig.Tel: 020-22 00 60

Ta  hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan!

Hej!

Tack för att du vänder till oss på Livlinan.

Du skriver att du har haft det så här under många år, samt att du haft många kontakter och att du upplever det jobbigt att gå och prata med någon. Samtidigt uttrycker du ett behov av kontakt, då den medicinering som har du provat inte verkar vara till hjälp för dig.

Det framgår inte i din fråga om du har kvar någon kontakt med den läkaren som ordinerat dig en medicinering. Om ni fortfarande har kontakt och om du fortfarande har en pågående medicinering. I så fall är det viktigt att läkaren får reda på exakt hur du mår och om det är någon som helst skillnad i ditt mående efter det att du påbörjat medicineringen. Ibland kan en viss medicinering i insättningsfasen leda till en symtomökning som är övergående. Kanske behöver man då justera dosen eller byta till ett annat preparat.

Om jag förstår dig rätt så finns ett behov av kontakt men att du känner dig obekväm med att sitta i väntrum och även med att sitta och prata med någon. Hjälplinjer har du också provat men utan en större tillfredställelse. Kanske kan du göra ännu ett försök på någon av dessa hjälplinjer till exempel:

www.mind.se  Här finns en chattfunktion vardagar 19-22

SOS brevlådan - Kyrkans jourtjänst 

Detta kan vara ett steg i att på nytt ta tag i din situation för att få tillstånd en förändring. Att söka kontakt med någon utan att behöva sitta ner i ett samtal.

Uppfattar ändå att du på sikt skulle behöva tala med någon. Kanske kan man ha ett upplägg som passar dig. Det kan vara genom hembesök, eller att man kan varva samtal med mailkontakt. Att man träffas på en plats och tar en promenad eller något annat sätt som du känner dig bekväm med. 

Kanske kan du ta kontakt med ett personligt ombud: www.personligtombud.se, som kanske kan vägleda Dig i hur Du kan gå vidare.

Tror att det är viktigt för dig att göra något aktivt åt din situation, då den är mycket påfrestande för dig. Hoppas att detta svar kan vara till någon hjälp i din situation.

Du får gärna höra av dig igen till oss på Livlinan om du har fler frågor.

Varma Hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

En psykos kan komma hastigt och vid psykos är det viktigt att få vård och behandling. Samtidigt är det också så att man kan drabbas av andra allvarliga psykiska tillstånd (tex depression) som gör att man inte känner igen sig själv, eller tappar förmågan att klara av det man brukar göra. Detta är ingenting ovanligt vid stora livs/vardagsförändringar som ni verkar ha gått igenom. I båda fallen kan det alltså hjälpa med stöd och behandling från vården, ett alterantiv mer än samtal kan vara mediciner. 

När det gäller all typ av vård så är det först och främst vårdcentralen man hänvisar till. Där ska det finnas kunskap för att ställa en preliminär diagnos så att man sedan hamnar rätt om mer vård eller stöd visar sig behövas. Det finns också möjlighet att söka direkt till specialistpsykiatrin och där man kan söka via en egenremiss hos en så kallad öppenvårdsmottagning. På vissa platser är dessa även specialiserade mot t ex psykossjukdomar. 

Är situationen allvarlig och man känner att ens mående blir sämre och inte klarar av väntetid är det bäst att söka på en psykiatrisk akutmottagning. Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du bor kan du ringa till Vårdguiden på tel: 1177 och få information och råd därigenom. Mer information om Vårdguiden finns också på: www.1177.se,

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej! Tack för din fråga, bra att du hör av dig. Det låter som du har det tungt och tar på dig ett stort ansvar för din pappa och hur han mår. Det är naturligt att känna sig stressad och bära på stora skuldkänslor när en förälder mår dåligt och inte orkar ta hand om sig själv.  

Alkoholproblem är en sjukdom som man behöver professionell hjälp med. Du beskriver er relation som skuldbelagd och tung och din viktigaste roll för att hjälpa din pappa är att du tar hand om dig själv. Det är lätt att glömma bort sig själv och sina egna behov, men samtidigt är det är viktigt att du inte bär detta ensam. Kanske finns det finns andra runt omkring i din fars nätverk som också kan involveras och vara ett stöd. 

Du skriver att dina skuldkänslor äter upp dig och det är viktigt att du själv får hjälp med att orka. Eftersom alkohol- och drogproblem är väldigt vanligt finns också mycket stöd och behandling för den som vill få hjälp att sluta och även för de personer som lever nära någon med dessa problem. Vårt tips är du pratar med någon i din familj eller annan vuxen, elevhälsan på din skola, ungdomsmottagningen i kommunen där du bor eller på webben www.umo.se. Missbruksenheten inom Socialtjänsten erbjuder ofta anhörigstöd och gruppverksamhet där man kan möta andra som har liknande situation. Du kan också ringa till Vårdguiden på telefonnummer 1177 och höra om vad det finns för hjälp och stöd där du bor. Ett mobilt fältteam som gör hembesök finns på platser runt och i landet och du kan höra om det kan vara aktuellt för din far. 

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej 21-åring!

Tack för din fråga till Livlinan. Vad vi vet är att psykisk sjukdom inte bara påverkar den som är drabbad utan hela familjen och inte minst barn. Som barn lär man sig snabbt att förhålla sig till den som är sjuk, ta hänsyn och hitta olika strategier som gör att man kan överleva i familjen, men dessa strategier gör också att det blir svårt att hantera världen utanför familjen.

Att bli duktig att ta hand om, se till att saker fungerar gör gärna att man glömmer bort sig själv och sina egna behov. Det är lätt att bli en duktig hjälpare. Detta är självklart lätt att ta med sig in i nya relationer och kanske hittar man en partner som också är i behov av hjälp och stöd. Det kaotiska blir lätt det nya normala. Har man levt i kaos blir man också dukig på att hantera det.

Som du skriver har det blivit bättre och du är nu inte beroende av någon av dem. Att ångesten smyger sig på är fullt förståeligt. Till det yttre har livet blivit förändrat men allt du har varit med om finns kvar som stress och oro.

Ett bra råd är att hitta en samtalskontakt antingen via vårdcentral, ungdomsmottagning eller om det där du bor finns en verksamhet som riktar sig till vuxna barn som levt med en psykiskt sjuk förälder.

Det finns hemsidor som kan ge dig bra information t.ex:

www.kuling.nu

http://www.anhoriga.se/anhorigomraden/barn-som-anhoriga/for-barn-ungdomar/stodgruppsverksamheter/

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan. När det gäller all typ av vård så är det först och främst vårdcentralen man hänvisar till. Där ska det finnas kunskap för att ställa en preliminär diagnos så att man sedan hamnar rätt om mer vård eller stöd visar sig behövas. Det finns också möjlighet att söka direkt till specialistpsykiatrin och där man kan söka via en egenremiss hos en så kallad öppenvårdsmottagning. På vissa platser är dessa även specialiserade mot t ex psykossjukdomar. 

En psykos kan komma hastigt och vid psykos är det viktigt att få vård och behandling. 

Är situationen allvarlig och man känner att ens mående blir sämre och inte klarar av väntetid är det bäst att söka på en psykiatrisk akutmottagning. Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du bor kan du ringa till Vårdguiden på tel: 1177 och få information och råd därigenom. Mer information om Vårdguiden finns också på: www.1177.se

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan.

Till att börja med vill jag besvara din oro om diagnos som du nämner i slutet av det du skriver. Det är naturligtvis inte möjligt att ställa en diagnos utan att ha träffat dig och mer hört din beskrivning av hur du mår m.m. Men att det svänger fort i hur du mår behöver inte alls innebära att du har en bipolär sjukdom. Idag när vi är väl upplysta, kan läsa om allt på nätet o.s.v. så är det också lättare att hitta diagnoser på egen hand. Problemet är att vi kan känna igen oss i många symtom i flera diagnoser men det innebär inte att vi har just den sjukdomen. Vad man säkert kan säga är att det du beskriver som känslor och tankar är vanliga beskrivningar utifrån stress, kravfylldhet som lätt leder till depressiva tankar och känslor. Vårt samhälle och inte minst inom utbildningsvärlden, har skapat ständigt ökade krav på individen. Mängden vi skall lära in och prestera har ökat och genererar tyvärr allt för ofta en känsla av otillräcklighet och misslyckande, vilket i sig leder till missmod och nedstämdhet. Till det kommer att vi som helhet i livet också ställs inför att leva upp till att vara mycket och vi bedöms allt för mycket utifrån vad vi gör och hur vi ser ut, men allt för lite för dem vi egentligen är. Vi är ju mycket mer än det vi gör och hur vi ser ut. I grunden har vi människor god kapacitet att klara besvärligheter och utmaningar men allt har en gräns och den är utifrån vår unika varelse lite olika samt att vår livssituation också påverkar vår beredskap att ta hand om svårigheter, krav och stress.

Det du beskriver av hur ditt liv ser ut låter  som naturliga reaktioner på för hög press, för mycket krav som stressar vilket i sin tur leder till starka känslosvängningar. Naturligt men mycket obehagligt. Självklart är att du behöver hjälp och jag tror att det bästa du kan få är någon att prata med. Jag är inte säker på din ålder, men det låter som om du skulle vända dig till primärvården i ett första skede. Antingen tar du kontakt med en vårdcentral eller ungdomsmottagning om du är i ålder för att söka där. Du behöver få en bra terapeutisk kontakt som kan hjälpa dig med att lyssna, hjälpa dig att sortera i dina tankar och känslor samt att hitta redskap som hjälper dig hantera och hitta en framkomlig väg. Beroende på de resultaten av en första diagnosticering så kan det också vara aktuellt med någon form av medicin, men framför allt låter det som att du skall be att få terapi. Vi på Livlinan hoppas att du får den hjälp du behöver och du får gärna höra av dig igen med fler frågor och funderingar.

 Med hopp om god och snar hjälp önskar vi på Livlinan genom, 

Gunnar Böhm leg. Psykoterapeut

Hej!

Din fråga är varför du har svårt att ta beslut som avser frågeställningar som är långsiktiga som till exempel förhållanden och husköp. 

På ett sätt är det klokt att bearbeta och reflektera över de frågeställningar som du tar upp. Ett val och beslut  som gäller pojk- flickvän, maka, make eller livskamrat kommer att inverka på hela ditt liv och då finns det både känsla av att göra rätt val samtidigt som det finns en tvekan.

Vid val av livskamrat är det också helt självklart att man vill göra det bästa valet. Samtidigt är krångligheter i relationer väldigt vanlit så det bör man också vara inställd på. Man bör förbereda sig på att man ska kunna samtala om det och även kunna öka tilliten till varandra. Konflikter är en naturlig del av relationer mellan människor. En bra konfliktlösning ökar tillit och stärker relationen. Konflikter man inte talar om kan leda till stora svårigheter i en relation nämligen misstro och fientlighet.

Om man ständigt återkommer till att man inte kan lita på att relationen är det bästa eller att den inte kommer att vara hållbar finns all anledning till att göra en mer ingående analys om varför det är så. Det kan vara så att man inte har tillit till sig själv och sin egen relationskompetens eller att man faktiskt har en erfarenhet av att ha blivit sviken och lämnad i nära relationer. Det viktiga är att du får stöd och hjälp av en helt fristående person till att utforska och försöka förstå frågeställningen. En legitimerad psykolog / leg psykoterapeut är ett alternativ för övrigt finns det många andra samtalspartner som man kan välja som till exemepl diakoner svenska kyrkan, socionomer på vårdcentraler och kuratorer på ungdomsmottagning. 

Frågeställningen om att göra långvariga ekonomiska investeringar kräver ofta samtal med både jurister och ekonomer för det har lite annorlunda inriktningar än relationer till en eventuell livskamrat. För det första krävs att din grundekonomi har en viss stabilitet och att det kan garanteras en viss ekonomi under en lång period kanhända hela arbetslivet eftersom man idag kan låna utan att göra amorteringar.

Denna form av samtal med professionella personer förespråkar en annan slags säkerhet än känslomässiga relationer med en annan människa.

Eftersom du har formulerat frågan så finns det all anledning att söka stöd i samtal där du kan få hjälp med att specificera dina behov och finna det som kan vara ditt inre stöd. Du kan ha en stark längtan efter tillitsfull relation samtidigt som du inte vågar ge dig hän i en nära relation. Det kan bli en livslång frågeställning, men det finns också hopp om att förändra det.

Varma hälsningar från Livlinan genom,

Zelma Fors, leg. psykolog

Hej!

Tack för att du skriver till Livlinan. Att vara anhörig till någon som inte mår bra och inte vill ha hjälp är svårt för dem som står nära. Det kan lätt skapa känslor av både maktlöshet och frustration över situationen. Samtidigt är det ofta gott nog att bara finnas där och visa att du vill hjälpa. Att bara lyssna är också det en åtgärd, även om det inte alltid känns så.

Du beskriver att din anhörige inte vill leva med sin situation och det kan lätt skapa en känsla av maktlöshet och hopplöshet inför hans/hennes egen livsituation. Det kan då också vara svårt att se hur den skulle kunna förändras samtidigt som vi vet att livet ständigt är i rörelse och förändras.  

När någon uttrycker att man inte vill leva med sin situation så är det en form av problemlösning utifrån den situation som personen befinner sig i. Det är vanligt att omgivningen reagerar genom att bli orolig och rädd för det är svårt att veta hur man ska bemöta detta. Att just samtala om det som är svårt för personen och ställa frågor om hur den känner, tänker upplever är ett viktigt steg för att kunna hjälpa. 

Om det finns det stunder då din anhörige mår bättre kan det vara lättare att ”nå fram”. Att i de stunderna berätta hur man själv känner inför situationen, utan att skuldbelägga, kan hjälpa för att komma fram till en problemlösning som ni är delaktiga i båda två. 

Du skriver att din anhörige som mår dåligt inte vill ha hjälp. Det är vanligt att det finns en ovilja att söka professionell hjälp. Anledningarna till varför det är så varierar mycket men det kan vara lättare att uppmuntra till hjälp om ni som står nära vet om varför oviljan finns där.  

På Vårdguidens hemsida, 1177.se,  finns information om var det finns för hjälp att få eller så kan man ringa 1177.

Nationella hjälplinjen är telefonlinje där man kan få råd och stöd även som anhörig. Tel: 020-22 00 60 

Vårdcentralen är ett första bra steg att ta kontakt med och där kan ni också få mer information om vad det finns för hjälp vidare att få.
 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för att du vänder dig till Livlinan. 

Det finns flera forum som är till för just det som du skriver: Att får träffa och prata med andra i samma sits. Andra som förstår och där det finns olika sätt att få stöd. Här kommer några tips. 

Riksförbundet Balans. Förening för alla med erfarenhet av depression eller bipolär sjukdom, egen och som närstående. Läs mer: www.balansriks.se

Intresseföreningen Bipolär sjukdom, IBIS. En patient-, anhörig- och närståendeförening. Läs mer: www.bipolarsjuk.se

Bipolarna: Forum med information om bipolaritet, blogg, kunskapsbank mm. Läs mer: www.bipolarna.se

Attention: En intresseorganisation för personer med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättingar, tex ADHD, ADD, Asbergers syndrom) deras anhöriga och yrkesverksamma inom området. Läs mer: www.attention-riks.se

Har du fler frågor får du gärna höra av dig till oss igen. 

Varma hälsningar från Livlinan

Hejj!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan.

Om jag uppfattar dig rätt så vet du att det är fel. Alltså att du inte förtjänar att må illa. Du förtjänar något annat än ångest och pest.  När man mår psykiskt dåligt en längre tid så kan det vara precis så som du skriver, att man lär sig att leva med det. Det blir inte bättre än så här för mig.
Du skriver att du inte orkar mer.  Finns det något du kan göra?

Genom att försöka att ta tag i sin situation, att vända sig till någon, så är hopp om förändring möjlig. Det finns en hel del du kan göra.

Du befinner dig i en situation som är allvarlig, det är nödvändigt för dig att söka hjälp. För att komma ur denna mycket påfrestande situation som du befinner dig i. Här kommer nu några råd om vart du kan vända dig. 

Vet inte din ålder, men tror att du kan vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun. Det kan variera lite mellan mottagningarna men oftast är aktuell målgrupp ungdomar mellan 12 och 25 år.

Dessa mottagningar har oftast en enklare och snabbare handläggning än vårdcentralen. Om du studerar är elevhälsan eller studenthälsan ett alternativ. De har ibland en högre tillgänglighet och kan vid behov förmedla kontakt till annan vårdgivare. Om dessa två alternativ inte är aktuella så kan du vända dig till en vårdcentral.

Nedan följer några förslag på hemsidor med mer information och stödfunktioner.

www.umo.se

www.friskfri.se

www.1177.se

www.angest.se

Nationella hjälplinjen alla dagar kl. 13-22, tel 020-22 00 60.

Tveka inte att på nytt vända dig till oss på Livlinan om du har behov av stöd, råd och information. Eller om du anser att vi inte på ett tillfredställande sätt svarat på din fråga. 

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Hej!

Det är många som precis som du undrar hur det fungerar med mens och hur man ska göra för att använda en tampong rätt. Det är bra att du frågar och just för den här typen av frågor finns det väldigt bra information på Ungdomsmottagningen på nätet: www.umo.se. Där kan du läsa lite allmänt om tamponger och mer detaljerat om hur man sätter in dem, hur ofta man ska byta tampong, hur mycket de kostar och om man kan bada med dem.

Du kommer direkt till UMO:s sida om tamponger här.

Har du fler frågor om detta och känner att du hellre vill prata med någon för att få råd är vårt tips att prata med din skolsköterska eller att ta kontakt med din närmaste ungdomsmottagning. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Att vara förälder, här mamma, är en uppgift man alltid kommer att ha, oavsett hur mycket ett barn, tonåring eller vuxen avvisar. Jag förstår att du är mycket förtvivlad. Du ser och känner in att din son inte mår bra och skadar sig själv.

Det blir extra svårt om man som förälder blir avvisad. Det kan kännas hopplöst då man ändå försöker hjälpa till. Det viktiga är att du är kvar trots avvisningarna – det kan ju vara så att du är den ende som dels får se hur han mår, dels förstår hur han mår.

Din son är 21 år och han tillhör fortarande den åldersgrupp som kan söka hjälp på en ungdomsmottagning. Där kan han söka själv och procedurerna för att få tillgång till samtalshjälp är sannolikt inte lika komplicerade som på en vårdcentral. Det kan också vara så att han redan besökt en ungdomsmottagning men för andra frågor än för dåligt psykiskt mående. Många ungdomar besöker en ungdomsmottagning för frågor om preventivmedel och relationsfrågor.

Alltså ta reda på var närmaste ungdomsmottagning finns och informera din son om möjligheterna och att få samtal med en psykolog eller kurator. Andra alternativ är en vårdcentral som kan remittera honom vidare om det behövs. Dessutom finns de privata psykologmottagningarna, men som kostar mer än att gå på en vårdcentral.

Att han arbetat så lite efter gymnasiet är en stor stress för unga människor. Du som mamma kan också vända dig till de förvaltningar som erbjuder studier och praktikplatser. Det är förödande för många unga människor att inte finnas i arbetslivet eller studier. Kolla också med ditt privata nätverk om de kan ge tips.

Nu till dig själv som förtvivlad mamma. Sök hjälp hos föreningar som arbetar med självmordsförebyggande information exempelvis föreningen Minds stödsida Självmordsupplysningen. Det viktiga är att du kan prata med någon annan vuxen som du har förtroende för. Idag är det många föräldrar som är i en livssituation där det finns oro för näst intill vuxna barn.

För övrigt kan du tänka ut lite strategier när han börjar riva sönder kläder. Som vuxen kan du ju bekräfta hans ilska rent praktiskt genom att ge honom telefonkatalogen eller en tidning när han är arg. Bekräfta ilska dvs ok att vara arg men träna sig i att kontrollera ilskan. Man måste både förstå sin ilska och kunna kontrollera den.  Här är det viktigt att vara mamma och hitta på lite och finnas kvar trots påfrestningarna.

 Zelma Fors
leg.psykolog

Hej! 

Tack för att du skriver till Livlinan. Jag förstår att du har en stor oro för din dotter och ditt barnbarn.

Utifrån det du skriver verkar det som att din dotter inte mår speciellt bra just nu. Att hon inte orkar eller klarar av föräldraansvaret och behöver hjälp och stöd med detta. 

Du skriver att hon blivit psykiskt misshandlad och självkänslan kan påverkas lång tid efter en sådan utsatt situation. En låg självkänsla kan också vara en bidragande orsak till att utveckla nedstämdhet eller depression. Vanligt symptom på en depression är ilska, rädsla, ökad trötthet och en ökad känslighet för stress och belastning. 

I detta fall är det viktigt att se till att din dotter får hjälp så att hon orkar och klarar av att vara mamma till sitt barn. Det inte är hälsosamt för att litet barn att behöva anpassa sig efter vuxna och att inte få sina egna behov tillgodosedda. 

Att ställa krav på din dotter att söka hjälp för sin egen del utifrån att du ser att ditt barnbarn far illa är nödvändringt för att få till en förändring och samtidigt ge henne stöd och hjälp i detta.

Att försöka säga vad du ser, att du är orolig för att hon inte verkar må bra och berätta om din oro för att ditt barnbarn far illa är en början. 

Föreningen MIND har en Föräldratelefon dit man kan ringa om man är orolig för sitt barn. Det är anonymt och de som svarar är psykologer eller socionomer med lång erfarenhet. Föräldratelefonen når du på: 020-85 20 00 och du kan läsa mer om föreningen MIND på: www.mind.se. Socialtjänsten kan också hjälpa till i den här typen av situationer. 

Att fortsätta att finnas för ditt barnbarn och ge trygghet, omsorg som du redan gör är extra viktigt just nu. Även om små barn inte förstår vad det är som händer runt dem, känner de av stämningar i familjen och anpassar sig i dessa. Precis som du beskriver.

Kanske finns det flera personer i ert nätverk som skulle kunna hjälpa din dotter och hennes barn i denna situation så att även du, som mamma och mormor, orkar i fortsättningen. 

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp i din situation. Du får gärna höra av dig igen om du har fler frågor..

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan. Du beskriver en stor förändring i ditt liv, bland annat genom den långa flytten hemifrån. Det är vanligt att stora förändringar i livet också för med sig stress, ångest och oro.

Att vara helt ny i en stad, inte känna någon och dessutom bära en stor känsla av uppgivenhet, oro och ångest låter tufft. Det finns hjälp att få för att lindra ångest och oro och professionell hjälp kan vara ett bra första steg för att ta sig ur det du beskriver som en ond spiral. Ett alternativ är att ta kontakt med elev- studenthälsa på skolan/universitetet du är på för att samtala om din situation. Beroende på din ålder kan en ungdomsmottagning också vara ett alternativ och även genom vårdcentral kan du fråga om stöd. Finns det någon i familjen eller närmaste vänner hemma du kan prata med är det också en möjlig väg.

Vi vet inte din ålder men gränsvärlden mellan ung och vuxen är en period som för många är en känslig tid. Det är en normal utvecklingsfas på väg mot vuxenlivet och innebär många stora steg som till exempel flytt hemifrån, nya studier eller arbete.

Du skriver också om en känsla om att inte räcka till, att du känner att du beter dig fel och är rädd för att göra fel. När en situation är ny och fortfarande osäker kan också tilliten till oss själva och vår egen förmåga att klara oss bli ifrågasatt. Detta väcker i sin tur lätt ångest och negativa tankar om oss själva.

Att flytta till en helt ny stad är modigt men samtidigt tufft. Innan man har landat och byggt upp en social tillvaro på den nya platsen är mycket osäkert och kanske även otryggt. Beslut som tidigare varit lätta kan bli svåra att fatta och leda till känsla av oro.Det framgår inte vilken typ av skola du är på och hur gammal du är men skolor brukar anordna aktiviteter och det kan vara särskilt bra att vara med på dessa om man är helt ny på både skolan och i staden.

Att du har kontaktat oss på Livlinan är ett första steg till förändring. Att du tar dig själv och dina behov på allvar. Du förtjänar att må bra och du är alltid välkommen att skriva till oss igen om du har fler frågor.

Varma hälsningar från oss på Livlinan.

Hej!

Av din text förstår jag att du är insatt i symtomen kring diagnosen bipolär typ 2. Detta är väldigt bra eftersom det närmaste sociala nätverket behöver förstå innebörden i diagnosen för att kunna vara till stöd och hjälp. Skiftningarna i stämningsläget blir lättare att hantera om man förstår helheten.

Det framgår av din text att ni kan prata om din flickväns sätt att bemöta dig. Det är bra. Det krävs att ni pratar i mycket konkreta termer. När flickvännen tar över situationer och du faller undan är det viktigt att ni pratar om detta då hon inte är hypoman. Man kan komma överens hur du ska förhålla dig då exempelvis.

Självklart kan du känna dig överkörd i den aktuella situationen, men du kan också arbeta fram en egen strategi om hur du förhåller dig då hon kör över dig. Ett alternativ är att du inom dig själv konstaterar att hon gör det och att du inte låter dig påverkas av detta, utan lär dig att i din egen inre dialog bestämma dig för att just nu förnedrar du mig, men min inre styrka gör att detta inte påverkar mig nu.

Det krävs en ganska hård träning för att det ska lyckas, men det mest sannolika är att du kommer att kunna finna en strategi tidigare än vad din flickvän kan. Det är självklart påfrestande för dig men ju tidigare du vet att du måste värna om dina egna gränser och din egen ork desto bättre kan du också vara ett stöd för din flickvän. Det som kan vara svårt är att man inte är uppmärksam på flickvännens tillstånd utan utgår att det är en vanlig diskussion, vilket det inte är då hon är hypoman. Efter hand kommer man att vara vaksam och närvarande och kan stoppa sitt eget deltagande i diskussionen innan man gett sig in i diskussionen. 

Ni, som finns i det sociala nätverket, behöver tillsammans med den som har en diagnos bipolär typ 2 känna igen när och hur de olika symtomen börjar visa sig för att så tidigt som möjligt börja använda de olika förhållningssätt ni valt att använda såsom sätta gränser och undvika situationer ni kommit överens om.

Eftersom din flickvän har fått en diagnos utgår jag ifrån att det finns någon kontakt med psykiatrin. Det är också möjligt att vända sig dit för att få vägledning hur den som har diagnosen och sociala nätverket kan få aktivt stöd av personalen. Det viktiga är att du vågar ställa frågan för psykiatrin behöver också stöd från anhöriga vid dessa diagnoser. De kan sannolikt också ge dig mer omfattande och konkret vägledning än detta som skrivs här.  Det viktiga är att du ställer frågan för att du ska må bra eftersom du kan vara ett viktigt stöd för din flickvän. Det är väldigt bra att ni tillsammans redan har diskuterat frågeställingen och jag kan bara önska att den konstruktiva diskussionen fortsätter.

Varma hälsningar från Livlinan genom,
Zelma Fors     

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan.

Den situationen som du och din mamma befinner er i är tyvärr vanligt förekommande. Att man som närstående upplever en stor frustration över att ens anhörig som är sjuk inte vill ta emot den behandling som erbjuds och som man är i stort behov av. Konsekvenserna blir oftast en stor oro, stress och svårigheter att upprätthålla viktiga relationer. Du och din mamma påverkas av din pappas beteende när han blir ledsen och arg. Du skriver att ni inte kan förstå varför han inte vill få hjälp. Har ni frågat honom vad för skäl han har för att avstå terapi? Har han dåliga erfarenheter ex biverkningar av mediciner, träffat en terapeut som inte förstår honom m.m. 

Om jag uppfattar det du skriver rätt, så har din pappa någon form av medicinsk hjälp/kontakt men han vill inte ha någon terapi. Kontakta denna person och efterfråga vart man kan vända sig, vem man kan kontakta vid en utlandsvistelse. Se vidare på www.1177.se

Det finns många personer som underkänner den behandling som man erbjudits. När man mår bättre efter en hypomanisk - eller depressiv period, kan det vara lättare att tala om hur man tillsammans kan samarbeta för att förhindra eller mildra om det uppstår en ny period. Det finns mycket mer än bara mediciner eller psykoterapi att ta till.

Att ta hand om sig själv och minska sin sårbarhet genom att till exempel undvika att göra flera aktiviteter på en gång, undvika alkohol, att ha fasta vardagliga rutiner och att vara noga med att få tillräckligt med sömn.

Det är också bra att vara observant på tidiga tecken på återinsjuknande både när det gäller en depressiv och en hypomanisk period. Tidiga tecken på en manisk episod kan vara ex. ändrade sömnvanor, koncentrationssvårigheter, överaktivitet och irritation.

Exempel på tidiga tecken på en depressiv episod kan vara ändrade sömnvanor, orkeslöshet, energibrist och håglöshet. 

Det som man rekommenderar var gäller behandling och stöd vid bipolaritet är att man kombinerar flera av ovanstående exempel alltså en medicinering med någon form av psykoterapi samt psykopedagogiska insatser. För att öka förståelsen och hitta strategier att hantera de besvär och symtom ibland finns i ens vardag. Om man som närstående får vara delaktig i dessa insatser så ökar möjligheten till ökad stabilitet och hållbarhet i de mål som uppnås. 

Att vara närstående till någon som har en bipolärproblematik kan många gånger upplevas precis så som du beskriver det i ditt brev till oss. Det kan vara viktigt att för egen del söka hjälp och stöd i rollen som närstående. Att träffa andra som är i en liknande situation.    

Detta kan vara genom anhörigutbildningar, telefonstödlinjer och hemsidor m.m.

Här är några exempel på föreningar:

www.bipolarna.se

www.foreningenbalans.se 

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp i din situation. Du eller din mamma får gärna höra av er igen till oss på Livlinan om ni har fler frågor.

Varma hälsningar
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager 

Hej!

Vi på Livlinan har läst er berättelse och vädjan om hjälp i er svåra livssituation. Det låter mycket jobbigt och beskriver en djup förtvivlan som ni skriver. Konkreta svar till hjälp kan vara svårt att ge men låt oss börja lite från början av ert brev.

Att leva nära en person som drabbats av en djup depression är alltid påfrestande och att vara närstående gör det oftast ännu tyngre. Att dessutom se sitt barn må så dåligt och känna att man inte når fram med den hjälp man vill ge skapar det ni beskriver en känsla av desperation och djup förtvivlan. Just i detta finns också en svårighet nämligen att det ofta inte är lätt att vara den hjälp man vill och önskar vara då ni är föräldrar och det är er vuxna dotter. Hon vill och ska ju i viss mån inte vara beroende som ett yngre barn till sina föräldrar. Det leder lätt till starka ambivalenta känslor i den som står i en situation som er dotter. Det gör det också svårare för henne att bekräfta er hjälp och er önskan om att hjälpa. Er omsorg och vilja till hjälp ger säkert lindring, men som sagt det kan vara svårt att ta emot då det väcker dubbla känslor att också känna sig beroende av er.

En fråga som jag funderar på är vilken hjälp er dotter får utifrån av t.ex. vården. I den situation som ni beskriver så är det viktigt att dottern får professionell hjälp och framför allt någon form av samtalsterapi. Sedan låter det som att det finns mer som bekymrar er vilket också kan förstärka förtvivlan både för er och er dotter. Om ni inte redan sökt hjälp så tycker jag att ni själva också skall söka någon att prata med om er situation. Det kan vara bra att få hjälp att sortera i alla bekymren. När vi människor mår dåligt, har problem och bekymmer av olika slag behöver vi andra människor som kan hjälpa oss att sortera i problemen och hitta vägar till lösningar. Först de akuta och sedan också mer det långsiktiga. Och för er del tror jag att det i första läget är viktigt att få hjälp både för er och dottern men inledningsvis inte tillsammans. Sedan kan det säkert vara något som också behövs på sikt om er dotter vill.

Det är lite svårt att veta på vilken vårdnivå er dotter behöver hjälp, men på primärvårdsnivå skall finnas samtalshjälp att få både på vårdcentraler och ev. ungdomsmottagningar om man är under 25 år. Är det en svårare depression så är psykiatrin rätta platsen. Idag kan det vara svårt att få tider i vården och då kan även privata alternativ vara en möjlighet, men det innebär givetvis en annan kostnad. Det finns också hjälplinjer och här kommer ett par tips:

Nationella Hjälplinjen: Läs mer

Jourhavande kompis: Läs mer

Kyrkans Jourtjänst: Läs mer

Vårdguiden,1177 : Läs mer

BRIS Vuxentelefon: Läs mer 

Hoppas att ni finner något i detta svar som kan vara till hjälp i er situation. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för ditt brev till oss på Livlinan.

Att vilja hjälpa och stödja en kompis som mår dåligt är för många något självklart och naturligt. Andra människor kanske känner sig tacksamma/nöjda när de ser att en annan person tar över ansvaret. 

Till att börja med kan det kännas som att man blir bekräftad i det "goda" man gör, att man är en god kompis som orkar lyssna och stötta. Sen är det vanligt att orken tar slut. Det kan kännas som om man inte får något tillbaka, att man upplever det mer och mer som ett uppdrag man inte orkar med. Samtidigt är det svårt att säga ifrån att nu får andra hjälpa till.

Detta att sätta tydliga gränser kan vara svårt inte minst när det handlar om en kompis.

När du har varit ute och flugit har du säkert sett informationen om att när kabintrycket sjunker, så ska man se till att själv ta på syrgasmasken innan man hjälper andra.  Det är ett sätt att beskriva vikten av att se till sina egna behov och att se till man får vad jag själv behöver. Först därefter kan man hjälpa andra.

Nu har kompisen avslutat relationen, vilket under de omständigheter som rådde var ett bra beslut. Ingen har rätt att lasta på henne det ansvar vuxna bör ta.

Ingen kan ta från henne sin insats, men nu måste hon själv se till att få hjälp, för att orka vidare. Vårt tips är att hon skaffar sig en samtalskontakt via en ungdomsmottagning eller vårdcentral, beroende på vad som finns på den ort där hon bor. Elevhälsan är också ett möjligt första steg.

Hoppas att du hittar något i svaret som kan vara till hjälp.

Varma hälsningar från oss på Livlinan 

Hej och tack för ditt brev till Livlinan. Du undrar hur du kan hjälpa dig själv och du har tagit det första steget genom att skriva till oss och berätta om hur du mår. Det är en bra början! 

Att man i perioder i livet kan känna sig ledsen, nedstämd och i obalans är normalt och drabbar de flesta människor. Har man känt sig nedstämd och i obalans under en längre tid kan det vara tecken på en depression. Vad som gör en nedstämd eller i vissa fall utlöser en depression kan vara svårt att säga, men stress under en längre tid, förlust av någon nära eller konflikter kan vara orsaker. Det är också vanligt att man inte riktigt kan säga vad som utlöser nedstämdheten eller depressionen.

Du befinner dig i gränsvärlden mellan ung och vuxen och just den perioden är för många en känslig tid. Det är en normal utvecklingsfas där du är nära tonåren men på väg mot vuxenlivet vilket innebär många stora steg, t ex arbete och flytt hemifrån. Det är mycket nytt och många unga vuxna upplever detta som en känslig tid. 

Du skriver att du vill kunna hjälpa dig själv och det är bra att vara självständig och klara sig själv. Samtidigt kan vi ibland behöva professionellt stöd om kan hjälpa oss att hitta redskap och strategier. På så sätt kan vi lära oss att ta hand om oss själva bättre i framtiden. 

Att försöka äta, sova och röra på sig regelbundet är viktiga saker som man kan göra för sig själv för att må bättre. Det är lättare sagt än gjort, men är viktigt att man försöker göra det man tror är bra även på lång sikt.   

Ibland är det svårt att sätta ord på det vi känner eller att orka dela det med andra, men om vi håller allt inom oss själva blir det ofta väldigt tungt att bära. Om du känner att du kan prata med din flickvän eller andra nära runt dig om hur du mår och om hur de kan stötta dig i denna situation är det väldigt bra.

 Du skriver att du har försökt att hantera din situation genom att dämpa med alkohol. Som du skriver så dämpar det dina känslor för stunden men kan i förlängningen ge dig ett alkoholberoende istället. På Vårdguidens hemsida - www.1177.se - kan du läsa mer om nedstämdhet, depression och alkoholberoende.

 Vi vet inte vad du har för tidigare erfarenhet av att söka hjälp. Ett alternativ är att du vänder dig till din vårdcentral och ber att få en samtalsid med en kurator eller psykolog. Du kan också ta kontakt med en ungdomsmottagning. Det finns också hjälp via nätet eller telefon som kan vara ett bra första steg. Här är några exempel:

Nationella Hjälplinjen: Läs mer

Jourhavande kompis: Läs mer

Kyrkans Jourtjänst: Läs mer

Vårdguiden,1177 : Läs mer

Umo: Läs mer

Att du kontaktat oss på Livlinan är ett första steg till förändring, att du tar dig själv och dina behov på allvar. Du förtjänar att må bra och är värd all hjälp! Har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

Varma hälsningar från oss på Livlinan!

Hej och tack för ditt brev till Livlinan. Din beskrivning av hur du mår, känner och tänker uttrycker verkligen hopplöshet. Det gör också att det väcker frågan hos mig om vad skall jag svara med ord som kan hjälpa dig. Om jag skall börja med att uttrycka det som ändå visar på lite hopp så är det just att du ändå uttrycker önskan om hjälp. Du skriver till oss och ber om hjälp och du finns i pågående behandling hos BUP. Det är för mig en signal om att inom dig finns en längtan om att fortsätta leva  trots alla dina tankar och planer på att dö och känslor av hopplöshets. Du bär på en längtan att leva ett liv som innehåller mer hopp och mening. I grunden föds vi med en vilja och kraft att leva som är mycket starkare än kraften och viljan att dö. Överlevnadskraften och viljan är också grunden för oss människor att söka fylla livet med mening och att hitta lösningar till ett gott liv. Men vi lever inte våra liv helt för oss själva och vi lever i olika sammanhang. Det gör att livet på olika sätt kan föra oss in i hopplöshet, meningslöshet och föda tankar om att inte vilja leva. Ofta handlar det om att människor och händelser i livet gjort oss illa på ett eller annat sätt. Negativ eller brist på god bekräftelse tömmer oss på det som gör att vi kan tycka om oss själva. Som bäbisar är vi helt beroende av att vår omgivning håller oss, skyddar, ger oss näring både fysiskt men också psykiskt. Kärlek och god bekräftelse gör att vi kan älska oss själva vilket är nödvändigt för att överleva och leva med en känsla av mening. I olika faser sedan växer vi både fysiskt och mentalt. I vissa perioder i livet blir vi igen känsligare och inte minst när vi skall gå från det mer beroende barnet till en mer självständig vuxen. I den perioden när vi också börjar tänka mer om oss själva och fundera på om vi duger, är okej, gör tillräckligt och samtidigt möter mycket mer krav och motstånd kan våra tankar gå åt fel håll. Jag antar att du befinner dig i just den perioden nu eftersom du har de tankar du har och samtidigt fortfarande tillhör BUP i ålder.  I de åren behöver vi extra mycket som bekräftar det goda vi är och inte bara det som handlar om vårt utseende, vår prestation eller det vi inte gör. Sånt som inte krävdes för att bli älskad som liten. Samtidigt är vi som mest osäkra på om vi duger och är tillräckliga. Det gör oss extra sårbara för det som kräver det vi till slut inte orkar leva upp till.

Att du inte upplever att hjälpen från t.ex. BUP gör nytta känns tråkigt, för mötet med de som vill hjälpa dig är ju tänkt att vara just hjälp. Men oavsett hur du upplever hjälpen på BUP eller med andra människor så skulle jag vilja be dig att i det läget du är nu med både konkreta planer och tankar på att ta ditt eget liv så försök att hitta någon som du tillsammans med kan bryta dina tankbanorna och stoppa planerna. Om du tänker dig att vi människor lever med Tankar, Känslor, Kroppliga upplevelser och våra Handlingar, så påverkar de varandra. En känsla kan t.ex. föda vissa tankar som får oss att handla på ett visst sätt. Men just våra tankar är det som ändå är medvetet hos oss och som vi lättast kan medvetet påverka. När vi fastnar i tankemönster som inte hittar andra utvägar för livet än att dö så är det viktigt att vi får någon som kan hjälpa oss att hitta nya tankar som kan påverka våra känslor, handlingar och kroppsliga reaktioner. Det är inget som enkelt och som sker på en gång, men om du har någon du har lite förtroende för och tror att du kan lita på så börja med honom eller henne. Det kan vara någon som står nära dig eller någon som du ändå tror skulle kunna vara en sådan person. Jag tänker att du också behöver hjälp av de som jobbar med att hjälpa, men det viktiga är att du får vända på tankar och planer tillsammans med någon som får dig att känna livsvärde. Du behöver få god bekräftelse som ger dig hopp och mening i tankar och känslor och som gör att du vill handla för livet istället för att dö. Det är som sagt svårt att på håll så här veta om det jag skriver hjälper dig, men du får gärna höra av dig igen. Och du ge inte upp. Det finns en annan väg även om den kan vara svår att se eller att hitta. Ensam kan det upplevas omöjligt, men med någon som kan lyssna, vill försöka förstå och gå  med dig på vägen ett tag så tror jag att det ändå går att hitta en väg som leder till ett mer meningsfullt liv än du upplever idag. Om dina tankar på att ta ditt liv blir akut påträngande och ingen finns i närheten, kan du antingen ringa larmnumret 112 eller www.mind.se , där du finner Självmordsupplysningen, det är en hjälpsida och en chatt, där du kan få kontakt med någon direkt.

Med hopp om liv

Gunnar Böhm

Leg. Psykoterapeut       

Hej och tack för dina tankar och funderingar som du vill dela med oss på Livlinan och vad bra att du ger oss ett rop på hjälp. Vi hoppas att ett svar så här kan bli lite till hjälp för dig och att du skall kunna få hoppet tillbaka om att livet skall kunna bli bra.

Om vi börjar med att flytta hemifrån när man är 16 år och skall börja gymnasiet så är det ett stort steg för alla som gör det. Att gå från beroende barn till självständig vuxen är i vårt samhälle idag en lång process och att mitt i den åldern ta steget att flytta hemifrån är ett steg som lätt kan öka på ensamhetskänslan. Nu vill jag först säga att hur det är och blir är naturligtvis individuellt beroende lite på hur man är i grunden som person, men också på vad man bär med sig i historien som påverkat. I ditt fall låter det som att du har en hel del negativ påverkan på självkänsla, självbild, självförtroende m.m. under flera års tid. Det vore konstigt om det inte förde med sig en förstärkt osäkerhet på tilliten till sig själv och den egna förmågan att klara sig. Vilket i sin tur lätt väcker ångest, negativa tankar om sig själv, hopplöshetskänslor och ibland också självskadebeteenden. 

Att gå från barn till vuxen är i sig en identitetsbrottning mellan att klara sig själv och att återvända till att bli hållen av andra. Man vet att man skall framåt, men ibland är såren som tillkommit på vägen inte läkta utan man vill ha tröst och hjälp att läka. De olika relationer vi haft under uppväxt och inte minst på väg in i tonåren påverka naturligtvis vår egen trygghet i oss själva. Har vi utsatts för t.ex. mobbing, negativ kritik, blivit utanför, för mycket krav eller på andra sätt varit utsatta för saker som gjort oss osäkra bakåt så tar det tid att hitta en god bild av sig själv. Jag vill ändå säga att det är möjligt, men att du med all säkerhet behöver andra bra relationer som kan hjälpa dig att bekräfta det goda i dig. Att du hamnar i en kris nu beror naturligt på att flytten väcker tankar om och rädslan för att bli ensam och utlämnad till sig själv. 

Det är svårt att så här på håll ge dig ett tydligt svar på om du skall våga välja att flytta eller bli kvar hemma eftersom det är du som känner dig själv bäst. Att flytta skulle innebära att du kom bort från mycket av det som varit jobbigt och verkar ha gjort dig illa under många år. Det skulle säkert också på sikt stärka dig i känslan av att ha gjort ett vägval mot förändring. Men de inre såren i dig själv väcker tankar på och rädsla för att inte klara ensamheten själv vilket kanske skulle behöva få en bättre grund att stå på innan du flyttar. Så frågan är skulle du få det om du blev kvar hemma eller skulle du kunna få det stödet och den hjälpen om du flyttade?

Oavsett hur du gör så är det viktigt att du får hjälp av goda nära relationer som t.ex. familj och/eller vänner. I alla fall någon några som kan ge goda spegelbilder och stärka din egen självbild och känsla för dig själv. Sedan låter det som att du skulle behöva träffa någon bra att samtala med även om det verkar som att du bara har negativa erfarenheter och känner att du blivit lyssnad på och tagen på allvar. Ungdomsmottagning skulle kunna vara en bra nivå om det finns någon där du bor eller skall flytta till. Din upplevelse att må psykiskt dåligt är riktig och din upplevelse skall då också tas på allvar.

Jag hoppas att du skall hitta någon bra person att prata med oavsett profession. Någon som lyssnar, ger dig tilltro och som kan hjälpa dig att reda i både tankar och känslor. Någon som vill vandra med dig en bit på vägen i livet tills du känner dig mer trygg i dig själv. Sedan är vi som människor alltid beroende av goda relationer som kan bekräfta oss och ge oss en god bild och känsla av oss själva. Grunden för vår självständighet läggs i relation med andra och självständighet innebär inte att vi sedan är oberoende av andra människor. Om du har fler funderingar och vill ha våra tankar så hör gärna av dig igen.

Gunnar Böhm
Leg. Psykoterapeut

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du befinner dig i en mycket ansträngande situation. Du beskriver att det finns många olika behovsområden som din dotter och sambo behöver stöd och hjälp i relationen dem emellan, föräldrarollen, att vara uppmärksam på det nyfödda barnets behov, din dotters psykiska hälsa och familjens ekonomi m.m.

Det du bland annat hjälper till med är att du tar ekonomiskt ansvar för dem, och upplever att det är en kaotisk situation för ett nyfött barn att växa upp i. Oro finns även för din dotter som är sliten och nedstämd. 

Mitt svar till dig kommer att bestå av två delar, en del handlar om din dotter och barnbarn, den andra om din dotters sambo. 

Att bli förälder är oftast en mycket omvälvande upplevelse, hela ens tillvaro förändras, oftast har man sett fram emot att bli förälder och förberett sig på olika sätt. När man väl är hemma i den nya vardagen så kan det komma tankar, känslor och situationer som man inte räknat med. Tillvaron kan ibland uppfattas som kaotiskt samt att man kan uppleva att man ständigt är trött.

Vi de regelbundna besöken som BVC erbjuder så har din dotter och sambo möjlighet att tala om sin situation. Där kan de få stöd i föräldrarollen, ställa frågor m.m. Sjuksköterskan följer upp barnets utveckling och situation men även mammans hälsa och mående. Det finns möjlighet att förmedla kontakt till psykolog eller läkare. Sjuksköterskan från BVC kan även göra hembesök.

Vet du om din dotter och sambo går gemensamt till dessa besök?
Om din dotter går själv, kanske du kan erbjuda dig att gå med? 

Nu över till andra delen av svaret.

Du skriver att sambon har ADHD. I de fallen som man har en diagnos har man gjort en neuropsykologisk utredning som fastställer denna diagnos. Vanligtvis så har man någon form av behandling eller uppföljning utifrån dessa besvär. Denna kontakt blir nu mycket viktig för sambon. Att han kan få stöd och hjälp i sin nya livssituation som familjefar. Det kan komma uppstå behov av stöd, insatser och uppföljning som man inte har möjlighet att erbjuda från BVC.

Vet du om din dotters sambo har någon pågående kontakt?

Om han inte har det, kanske någon kan hjälpa honom att ta kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning?

Din oro över situationen för din dotter hälsa, ditt barnbarn och sambons svårigheter är säkerligen mycket frustrerande och leder ibland till att du lägger dig i. Erbjud dig att gå med till BVC, fråga om det finns något i hemmet som hon vill inte hinner eller orkar med som du skulle kunna göra. Att erbjuda sig eller fråga uppfattas mer som stöttande än att man lägger sig i. 

Hoppas att du finner något i detta svar som kan vara till hjälp i din situation. 

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager     

Hej!

Tack för ditt brev till oss på Livlinan. Utifrån din berättelse och beskrivning av grannfamiljen så låter det alldeles rimligt att det är en mamma som inte mår väl psykiskt. En mamma som tyvärr verkar försöka lägga sin egen ohälsa i barnen och hitta orsakerna i samt diagnoser i dem istället. Det som verkar både märkligt och låter obehagligt är att mamman tycks ha tillgång till mediciner som hon ger barnen. Det är naturligtvis förödande på sikt och behöver göras något åt omgående om det inte finns någon sjukdom eller diagnos hos barnen. Tyvärr har det idag blivit lite så som du antyder att varje barn som uppvisar någon form av begriplig reaktion på en besvärlig livssituation skall diagnostiseras med en neuropsykiatrisk diagnos, vilket naturligtvis blir helt fel. Både för de barn det drabbar, men också för dem som verkligen har en sådan sjukdom och behöver den hjälpen.

Det är naturligtvis svårt att veta vad som ligger bakom i varje enskilt fall och vilken hjälp som behövs, men här låter det som om något inte står rätt till. Det bästa råd vi kan ge till dig i ett första skede är att göra en anonym anmälan till socialtjänsten om de missförhållanden du ser. Sedan är det svårt att veta hur sociala myndigheter tar sig an anmälan, men de är skyldiga att ändå göra en utredning. Sedan kan det vara så att familjen avböjer hjälp och hänvisar till att de inte har några problem. I det här fallet låter det ändå som om att fler personer borde vara uppmärksamma på hur det står till i familjen. T.ex. borde skolan reagera på ena pojkens frånvaro. Om det också finns läkare som avrått mamman från medicinering av sönerna så verkar det finnas någon vårdenhet som redan är inkopplad på familjen. Om skolan eller någon sjukvårdande instans vet om dessa förhållanden så är de skyldiga enligt lagen att också göra orosanmälningar om missförhållanden för barnen. Det gör att om det kommer fler anmälningar så finns också mer att ta på för socialtjänsten om de skall utreda. 

Så som sagt en eller flera anmälningar till sociala myndigheter om din oro verkar vara bästa alternativet i nuläget. Om det sedan är så att du har en väldigt bra relation med familjen så kanske det skulle gå att prata med pappan, men risken är att om du samtidigt eller senare gör en anonym anmälan så kan de ändå tänka att den kommer från dig och det kan i sin tur leda till bekymmer för dig. Hopas att du hittar något i svaret som kan hjälpa dig och hör gärna av dig igen om det finns fler frågor eller funderingar.

Gunnar Böhm
leg psykoterapeut 

Hej!

Din fråga är hur du ska förklara för din mamma att du inte vill rida så ofta, då ni har köpt en häst. Det är självklart att du kan ha dåligt samvete för jag antar att du önskat dig en häst och att din mamma köpt en häst. Du känner att du måste rida och kanske sköta hästen eftersom mamma har betalt för hästen. Jag vet inte hur gammal du är men jag utgår ifrån att ni gemensamt måste har ansvaret för hästen. Det huvudsakliga och största ansvaret måste vuxna ha eftersom de har valt att köpa hästen. 

Att rida varannan dag är ju ganska ofta. Nu önskar du spela fotboll. Det är olika slag av intressen att rida och att spela fotboll. 

När du rider så är det bara - du och hästen. När du spelar fotboll är du en i laget och du är i en grupp. Som ung människa kan du behöva och vilja både rida och spela fotboll. Det är alltid svårt att förklara för vuxna, men berätta för mamma att du behöver vara tillsammans i ett lag med andra och ensam ibland med din häst. När man ska förklara för vuxna behöver man vara både påhittig och lite klurig. När du kommer på olika förslag på hur ni ska lösa frågan med att sköta och rida hästen så kommer det dåliga samvetet att förändras till att du faktiskt har varit en bra problemlösare. 

Du kan ge mamma olika förslag på hur ni kan lösa den uppkomna situationen- exempelvis att mamma och några andra vuxna får möjlighet att rida eller några kompisar till dig får rida.    

Du kan också ta reda på hur mycket hästen måste ridas för att vara i god kondition, hur många timmar man måste arbeta för att sköta en häst för att du kan komma på bra och listiga svar som kanske mamma vill ha svar på.

Hoppas att detta ger dig hopp om att kunna ha flera olika fritidsintressen dvs både hästen och fotbollen.

Många hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

Hej!

Först vill jag säga att det är bra att du skriver hit och vill dela med dig av dina tankar och känslor om dig själv och din man. 

När du skriver att han har mått dåligt en längre tid och sedan har gjort en hjärtoperation så får jag tankar om att det är vanligt att man efter en sådan operation kan få en period med nedstämdhet eller depression. Där vet jag inte hur eller om din man har fått hjälp eller information om detta.

Utifrån det du skriver är det svårt att veta om din man är deprimerad och drar sig undan utifrån depressionen eller om det är så att han vill skiljas ifrån dig. Att du är ledsen och förtvivlad i denna situation förstår jag och även att du vill göra allt för att ni inte ska skiljas.

En möjlig väg att gå vidare är att ni tillsammans går och pratar med en familjerådgivare som brukar finnas inom varje kommun. Där kan ni få hjälp med att gå vidare både om det blir tillsammans eller om ni går skilda vägar. De kan även hjälpa till att slussa er vidare utifrån de behov som ni båda har.

Att du behöver någon att prata med tycker jag är viktigt då denna situation påverkar dig på ett känslomässigt plan som du behöver stöd med för att du ska kunna som du skriver att “hjälpa din man”. Du skriver att ni har haft en tuff tid inte bara på grund av din mans hjärtoperation utan också med barn och pengar så det kan vara viktigt att du får det stöd du behöver även för din egen del.

Var inte rädd för att be om hjälp hos vänner och anhöriga eller någon utomstående kontakt. Som jag ser det så är det en kris som drabbat både din man och dig men på olika plan där även du behöver någon. Genom din vårdcentral kan du höra vilka möjligheter som finns att få till exempel samtalsstöd. 

Här är även tips på telefonjourer dit du kan ringa och få tillfälligt stöd och råd om hjälp:

Nationella hjälplinjen
Tel: 020-22 00 60
Öppen: 13-22, alla dagar.

Någon att tala med 
Tel: 031-711 24 00 eller 031-711 24 22
Öppen: Vardagar 18.00 -22.00

Kyrkans jourtjänst
Stöd - och krissamtal
Jourtelefon: 031-800 650 

Varma hälsningar!
Livlinan

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du skriver att du är bekymrad över den situationen som du och din son befinner er i. Det framgår inte av frågan om din son bor hemma hos dig eller om han har ett eget boende. Vad som däremot är tydligt är att han besväras av symtom, att han isolerar sig och att han inte är tillfreds med den planeringen som finns från både psykolog och från socialtjänsten. Du är också tveksam till denna planering om jag uppfattar dig rätt.

Din son har under en längre tid, minst två år, besvärats av en psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Denna ohälsa påverkar hela hans livssituation så som: studier, arbete, relationer, ekonomi och kroppslig hälsa m.m.  Den senaste tiden har han mer ångest utifrån planeringen, att han skall vara i någon form av sysselsättning på dagarna.

Ett sätt att komma vidare ur denna situation som din son befinner sig i kan vara att man samarbetar psykolog (landsting) och socialtjänst (kommun) och anhöriga i en gemensam planering en så kallad samordnad individuell plan (SIP). Har man problem och behov inom olika områden, så kan en samordning göra det enklare för den enskilde att få sina behov tillgodosedda. Man kan som brukare (patient) ge sitt samtycke till detta samarbete och man träffas då för att, upprätta en samordnad individuell plan. Denna planering sker genom ett nätverksmöte, där alla för brukaren viktiga personer kan vara med.

Din son har rätt till en bra vård och ett bra stöd som fungerar för honom. Du kan få mer information om SIP. se www.i-nod.se  och klicka vidare på delprojekt prinSIP-om samordnad individuell plan.    

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Hej och tack för ditt brev till oss på Livlinan. Du beskriver många situationer du har upplevt det senaste och frågar vad allt detta kan betyda. Det är vanligt att vi har svårt att tolka signaler och dessutom kan de betyda olika för olika människor. Ibland tolkar vi så som vi önskar att det är och ibland stämmer det våra tolkningar överens vad som är menat. Förälskelse och attraktion kan uppstå oavsett åldrar och med stora ålderskillnader. Att vara riktigt kär som du beskriver är på många sätt en underbar känsla, samtidigt kan det väcka mycket frustration, många frågor och när vi tycker om någon blir vi sårbara. Därför är det viktigt att du är rädd om dig själv.

Ni verkar ha pratat en hel del den senaste tiden. Om du kan hitta ett sätt att få tydliga och ärliga svar från honom kan det hjälpa dig att förstå var ni står, vad han vill och även vad du själv vill. Att få tydliga svar är inte alltid enkelt och inte heller att våga fråga, men det kan vara värt ett försök.

I dina rader till oss så beskriver då tydligt vad som hänt och hur du känner. Att redan som ung kännas vid sina känslor och kunna prata om dem är en bra förmåga som många gånger hjälper i situationer där känslorna rusar både upp och ned. Det är också viktigt att vi i unga år vågar säga nej till handlingar som inte känns bra.

Om du känner att du har mer behov av att prata om det som du beskrivit för oss är ett tips att kontakta en ungdomsmottagning där du bor.  Det finns också mycket bra skrivet om kärlek på UMO.se (Ungdomsmottagningen på nätet).

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Ja, det är ingenting ovanligt och kan ofta bero på att man hamnat i ett försämringstillstånd i sin sjukdom. Kanske beroende på att medicinering inte fungerar som förut, eller kanske har man beslutat sig för att sluta ta sina mediciner. Att ha en psykossjukdom innebär att man drabbas av symtom som försvårar verklighetskontakt, kanske också tankar och föreställningar som gör verklighetsanpassningen ännu svårare. 

Det finns goda förhoppningar att man med rätt behandling och medicinering blir återställd från ett sådant akut försämringstillstånd även om många har kvarsåtende funktionshinder. Dessa handlar ofta om att klara sig själv i vardagen och att umgås med vänner och bekanta. Det är därför viktigt att ha en god behandlingskontakt som kan hjälpa till att planera för de olika insatser som behövs och stödjande vänner som förstår ens situation, förstås.

Hälsningar från,
Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), med. dr. 

Hej och tack för dina frågor till Livlinan. Först vill jag bekräfta det sorgliga i att ha det som du beskriver din hemmiljö och relationerna där. Främst till din moster. Vårt hem och våra nära relationer ska ju vara det som ger god bekräftelse och trygghet för oss, men så tycks du inte ha det.

Vad som ligger bakom din mosters beteende och hantering av dig kan man fundera över. Det kan säkert vara som du beskriver att hon är deprimerad, besviken och frustrerad över att inte själv ha något arbete och så går det ut över dig.  Det är än mer tragiskt eftersom du i grunden inte valt att bo med din moster utan med din mamma. Jag förstår att du vill bo hos både din mamma och pappa, men att det hos din mamma inte blir bra när du där känner dig nedtryckt av mostern. Det jag skulle önska är att dina föräldrar, och främst då din mamma, skulle gå in för att stötta och försvara dig. Det är, tänker jag, en förälders uppgift i en situation som denna. Sedan kan det vara som du beskriver att din mamma själv inte mår bra och inte orkar och jag vet inte heller hur hennes och systerns relation och roller ser ut. Men det bästa vore om mamma kunde stå upp för dig.

Det andra alternativet är att du faktiskt bestämmer dig för att bo mer hos pappa. Orkar du kan det då också vara bra att tala om för både din mamma och moster varför du flyttar. Kanske går det att få en förändring genom att visa tydligt hur du mår och känner. Du undrar sedan om socialtjänsten kan hjälpa dig och det kan vara möjligt att pröva. Men dels beror det på vilken ålder du är i och framför allt så ska det finnas tydliga missförhållanden som skäl till att du inte kan bo hemma hos dina föräldrar. Troligen räcker inte det som du beskriver här och socialtjänstens fråga kommer att gå till dina föräldrar hur de kan ge dig ett tryggt boende så länge de är underhållsskyldiga. Om du däremot inte är minderårig och dina föräldrar inte har underhålls skyldighet längre så kan det vara en väg att fråga socialtjänsten om hjälp för att komma vidare i livet.

Jag skulle också vilja ge dig ett annat förslag nu och det är att söka upp någon att prata med. Ibland när man inte mår bra och känner sig utsatt så kan det vara svårt att prata med sina föräldrar eller närmaste om hur man känner och mår. Då kan det vara bra att få prata med någon annan vuxen som kan lyssna, vilja förstå, ge råd och finnas där för dig. Det kan t.ex. vara en skolkurator, skolsköterska eller annan personal om man går i skolan. Det kan vara någon på ungdomsmottagning eller liknande. Det låter som om du är lite äldre eftersom du jobbar och då tänker jag att skolan inte gäller dig. Det viktiga är att hitta någon som du kan känna förtroende för. Att dela sätta ord på och dela sina tankar och känslor med någon är ofta ett sätt att både få något ur sig och känna att någon ser och hör mig. Det kan också leda till lösningar genom att tänka tillsammans med någon.

Jag hoppas att du hittar någon som du kan lita på och att det ska leda till förändringar för dig. Försök också som sagt att bit för bit våga stå upp för dig själv gentemot din moster för att på det sättet visa hur du mår och känner. Be dina föräldrar om hjälp och om du vill skriv gärna igen till oss.

Vänliga hälsningar från oss på Livlinan.

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du skriver ”inte likt mig” om att du och din kompis inte har kommit överens på sistone.
Det väcker ett par frågor: Vad har hänt mellan er? Skulle du kunna ta kontakt och tala med din kompis? Kanske göra något som är ”likt dig”! Oavsett om det leder till att hon åker med eller inte. Nu över till din fråga.

Jag uppfattar det som om detta är ett läger som man kan åka iväg på som enskild spelare och inte något som man åker iväg på som lag. Finns det någon från ditt lag som planerar att åka? Du skriver att du kommer nog att åka  att du är rädd att inte få några vänner. När du varit iväg tidigare på läger, hur gjorde du då? Fick du några nya vänner, eller var du mest med den eller de personer som du åkte dit med? Hur gjorde de andra deltagarna på lägret när de började lära känna varandra? Kanske finns det något i dina svar på dessa frågor som du kan använda dig av.

Nu över till hur man kan göra. Att iaktta hur andra personer gör när de tar kontakt eller börjar tala om sig själva, vad säger de/hur gör de? Det kan vara ett sätt att komma på hur man själv kan göra. När du kommer på plats kan du tala med någon av ledarna om att du kommer själv och fråga om det finns någon annan som är i din situation. Om det finns någon i samma situation som du, hur skulle du iså fall kunna ta kontakt med den personen? Vad tror du skulle den personen behöva? Kanske kan dessa frågor hjälpa dig att tänka på hur du kan göra. Fråga om du kan hjälpa till med något. Det kan ibland vara lättare att ta kontakt med personer om man har en uppgift.

Detta var några förslag på hur du kan hantera situationen när du åker på lägret. Innan du åker skulle du kunna tala med någon om din oro, kanske någon av dina föräldrar, någon kompis, din tränare eller någon annan du som du har förtroende för.

Om du upplever dig ensam och att det inte finns någon att tala med kan du ringa  BRIS. Barnens rätt i samhället (BRIS) har en telefon tjänst som är öppen alla dagar 10-22. Alla under 18 år kan ringa och tala med en vuxen om vad som helst. Samtalen är gratis och man kan inte se på telefonräkningen att man ringt till BRIS. För mer information se www.bris.se 

Hoppas att det här svaret som innehöll en del frågor till dig kan vara till hjälp i Din situation.
Du får gärna höra av dig till oss på Livlinan om du har fler frågor.

Varma hälsningar

Stefan Malmström
Lärare/handledare & Case manager

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Vårt tips är att du tar kontakt med din vårdcentral för att få mer information om hur du kan går tillväga. Du kan också ringa Sjukvårdsrådgivningen (tel. 1177) för att få information om vad det finns för hjälpresurser i din närhet.

Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Du kan läsa mer om deras arbete och om hur du kan kontakta dem på: www.attention-riks.se

Autism- och Aspergerförbundet arbetar för att skapa bättre villkor för barn, ungdomar och vuxna med autism, Aspergers syndrom och andra autismliknande tillstånd. Du kan läsa mer om deras arbete på: www.autism.se

Hoppas att du hittar den information du behöver för en eventuell utredning. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för din berättelse. Det är förståeligt att du är bekymrad över att din vän inte får den hjälp som du tycker hon ska ha, trots att hon verkar ha kraften att uppsöka olika vårdmöjligheter. Du skriver att din vän har varit på flera olika ungdomsmottagningar och BUP-instanser, men har hon provat ungdomsmottagningen som finns i hennes kommun eller där hon bor? Ibland kan de ungdomsmottagningarna ha den bredare ingång för att möta en ung människas problem än vad BUP har, som oftast är helt fokuserad på den psykiatriska problematiken. 

Det är lite svårt att utläsa vilka bekymmer som din vän har, mer än att det inte fungerar. Ni går första året i gymnasiet, har din vän varit i kontakt med skolhälsan? Där kan hon få kontakt med någon professionell som kan hjälpa henne vidare i systemet om de inte har egna möjligheter till det inom skolhälsan. Det kan vara viktigt för din vän att få en vuxen kontakt som hon har förtroende för och som din vän kan vända sig till för att komma vidare för att må bättre men också få hjälp med hur hon ska hantera skolarbetet. Som du skriver kan det bli ångest och oro för att hon inte klarar av sitt skolarbete, vilket kan försvåra för henne framöver. 

Ert kamratstöd är viktigt och säkert betydelsefullt för henne att veta att ni finns där för att hjälpa och ge stöd. Ibland kan det vara svårt som kamrat att veta hur man bäst ska kunna ge stöd. Samtidigt som din vän behöver känna ert stöd så kan hon också behöva få hjälp med att kanske tänka på ett nytt sätt om sina problem och hur hennes egna förslag på lösningar och strategier ser ut för att hantera sin stress. Då kan det var bra att hon får diskutera detta med en professionell person som kan ge henne ”motstånd” i sitt sätt att tänka. Det är inte alltid så lätt som kamrat att ge detta motstånd, samtidigt som kamraten ger fullt stöd. Din kamrat behöver ju också dig som sin vän. 

Detta är svårt, men utifrån vad du skriver så verkar din vän har haft bekymmer en längre tid och det är viktigt att hon får diskutera sin situation med en professionell person inom skolhälsovården eller inom hälso- och sjukvården. Om inte din vän vill gå till skolhälsovården så kanske du ska tala med skolsköterskan om hur ni kamrater ska kunna hjälpa på bästa sätt. Hoppas att detta svar kan vara hjälp på vägen. Har du fler frågor eller funderingar är du alltid välkommen att skriva tillbaka till oss.

Varma hälsningar från oss på Livlinan genom,

Ingela Skärsäter, sjuksköterska och professor i omvårdnad

Hej och tack för att du vänder dig till oss på livlinan med dina frågor. Det är ju fantastiskt att träffa någon som det klickar med på en gång. Någon man direkt får en längtan av att vilja fortsätta att leva med. Förälskelse är kanske den bästa kryddan i livet. Men i det här fallet så händer något som du inte alls kunnat förutse eller inte heller kunnat läsa av om det börjat och pågått redan när ni träffades. Bipolär sjukdom eller manodepression som det också kallas är en sjukdom där man ibland blir deprimerad i en period och ibland har maniska perioder. Däremellan fungerar livet oftast som för andra människor och man mår ganska bra. När man är i de depressiva perioderna är man oftast nedstämd, har svårt att se det ljusa i livet. Man kan ha en del humörsvängningar och självkänslan är i botten. När man kommer in i en manisk episod kan det ofta smyga sig in och accelerera så att man till slut inte har koll på vad man gör. Man blir överdrivet positiv, kreativ, får ett obegränsat självförtroende och ser bara möjligheter. Ibland är man så uppe i varv att man inte heller vill eller känner att man behöver sova. Sjukdomen varierar individuellt i svårighet, men är behandlingsbar och de flesta som drabbas kan ändå leva liv som fungerar hyggligt. Oftast bryter sjukdomen ut första gången i tonåren.

När det gäller din pojkvän så tycker jag att det skulle vara bra för dig att få veta lite om han varit sjuk tidigare, hur det sett ut och om han fått behandling eller står på medicinering. Om du har kontakt med hans föräldrar så kanske de vill berätta lite för dig, om du vill. Det är inte farligt att leva med någon som har sjukdomen, men man skall ändå utgå från att det kommer nya både maniska och depressiva perioder. Det viktiga är att den som är drabbad får behandling och hjälp att hantera livet. Oftast handlar det om både medicin och psykoterapi. Jag antar att din pojkvän nu har fått en lite kraftigare manisk episod där han förlorat kontrollen över sig själv och sitt handlande. När man blir svårt manisk så kan det vara så att man inte minns allt som hänt i de sista skedet, men jag gissar att din pojkvän minns dig från större delen av perioden ni varit tillsammans. Han kommer säkert också att minnas en del av det han sagt och gjort i sitt maniska tillstånd och det kan i efterhand vara jobbigt då man kan skämmas en del över det man gjort och sagt. Men som sagt allt är nog inte helt klart i efterhand. Hur länge den maniska perioden pågått är också svårt att säga då det kan variera. Flera månader låter länge men samtidigt så känner hans föräldrar säkert igen tecknen hos honom om han haft sådana perioder tidigare. De vet då säkert också hur det brukar ha sett ut i tillfrisknandet. Så de är nog en bra kontakt att ta och om det inte skrämmer dig så tycker jag att du också skall söka kontakt med honom när det är möjligt.

De flesta brukar tillfriskna relativt snabbt när de får bra behandling om episoden inte är allt för kraftig. Men som sagt det kan också följas av en period av nedstämdhet. Oavsett så behöver människor som har bipolär sjukdom som alla vi andra bra relationer med goda människor som inte ser bara en diagnos eller sjuk människa utan en människa bakom sjukdomen. Någon som behöver känna sig älskad och bekräftad för den man är. Jag hoppas att det här skall kunna bli en fungerande relation för er båda om det känns möjligt. Att leva med någon som har bipolär sjukdom är oftast fullt möjligt men det kan innebära en del perioder med större svängningar än för andra. Våga fråga de du tror kan ge svar om din pojkvän och även honom själv när han blivit lite bättre och så får vi tro att det utvecklar sig till en bra fortsättning för er båda. Du kan också får mer information på nätet om du söker på sjukdomen. Men tänk på att läsa på sidor som du kan lita på ger en korrekt information. T.ex. är 1177 sjukvårdsupplysningen en bra sida med både fakta och artiklar med beskrivningar hur det är att ha och leva med sjukdomen.

Vi på livlinan önskar dig lycka till och hör gärna av dig igen om du vill fråga mer.

Gunnar Böhm
leg psykoterapeut 

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan.

Vi tog kontakt med Riksförbundet Attention för att få svar på din fråga. Attention är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, däribland ADHD. 

Deras svar på din fråga är att man kan ha ADHD och samtidigt en bipolär sjukdom eller psykos, men att det är en utredning som får visa det. Det är viktigt att invänta en utredning för att få svar på vilken eller vilka diagnoser det evetuellt kan vara.

Hoppas att det här svaret gav dig lite mer klarhet. Du är alltid välkommen att kontakta oss igen och vill du läsa mer om Attentions arbete eller komma i kontakt med dem kan du göra det via: www.attention-riks.se

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan! Jag uppfattar att din fråga är hur du som förälder kan hjälpa din son som drabbats av en psykisk ohälsa. Här kommer några råd om hur du kan gå till väga: 

Det är viktigt att lyssna öppet och fördomsfritt på vad din son berättar vad gäller hans mående.

Ungdomar som har plågsamma eller jobbiga upplevelser vill först och främst att man lyssnar uppmärksamt på dem innan man erbjuder råd, förmaningar. Detta för att underlätta för honom att känna sig säker på att han kan tala fritt om sina problem utan att bli bedömd eller att få kritik. 

Att erbjuda stöd och information. Stöd i form av att visa medkänsla, att förmedla hopp att det finns hjälp för att må bättre. Kanske kan du hjälpa till med praktiska saker som kan vara oöverstigliga just nu utifrån problemet, måendet. Informationen kan bland annat vara att det är ganska vanligt förekommande med en psykisk ohälsa bland unga, samt påvisa att det är mycket man kan göra åt detta problem. 

Att uppmuntra till att söka professionell hjälp. Man återhämtar sig och tillfrisknar lättare om man får professionell hjälp. Det kan vara en skolkurator, personal på en ungdomsmottagning eller BUP-mottagning för att nämna några. Exempel på hjälp kan vara läkemedelsbehandling, psykoterapi, stödsamtal, familjestöd, studiestöd m.m. Uppmuntran kan också vara ett stöd i att komma iväg till det planerade besöket, samt stöd i att följa den planering som finns. Att du som förälder kan erbjuda dig att vara med på något samtal. 

Det sista rådet är att uppmuntra att söka andra hjälpresurser. Det kan vara självhjälpsstrategier, stöd från vänner, familjen, andra vuxna eller träffa andra personer som har besvärats av en psykisk ohälsa. 

Hur kan man bli bättre på att upptäcka psykisk ohälsa hos unga och barn?

Här har vi som vuxna ett mycket stort ansvar. Att vi kan tala om det, visa att vi bryr oss, att vi som föräldrar och vuxna är intresserade av hur barn-och unga upplever sin psykiska hälsa.

En del av svaret på första frågan är hämtade ett utbildningsmaterial som heter Första hjälpen till psykisk hälsa/ungdom (Mental health first aid-youth).
För mer information: www.mhfa.se

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Tack för din fråga till oss på Livlinan. Ett första steg är att kontakta din Vårdcentral (kontaktuppgifter längre ned).  Ibland är väntetiden för att få samtalstid genom vårdcentralen lång och känner du att din situation är akut ska du inte tveka att ta kontakt med psykiatrins akutmottagning.  För att få mer information om stöd i din närhet kan du ringa Sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177.

Det finns också telefonjourer du kan ringa för att få stöd, t ex:

Nationella Hjälplinjen. Tel: 020 - 22 00 60
Kyrkans Jourtjänst. Tel: 031 - 800 650
Jourhavande medmänniska. Tel: 08 - 702 16 80

Utifrån dina rader till oss så vet vi inte så mycket om din situation, men du beskriver att ditt liv håller på att rasa samman och det är verkligen bra att du söker hjälp. Vi hoppas att du får den hjälp du behöver och har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

Kontakuppgifter:
Närhälsan Tanumshede vårdcentral
Tel: 0525 - 18 500
Telefontid, måndag-fredag kl. 8.00 - 17.00 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för ditt brev till Livlinan! 

Till att börja med så vill jag bekräfta dig och din egen berättelse. Det är naturligtvis viktigt att få uppleva sig trodd och lyssnad på oavsett för vem man berättar. Din berättelse är alltid sann och din upplevelse oavsett om någon annan skulle kunna ha berättat en annan historia. Vi människor är begripliga och det finns ofta flera orsaker till hur vi mår. Det andra jag vill bekräfta är också att om man växer upp med en psykiskt sjuk förälder så är det självklart att man som barn blir påverkad och att det kan leda till egna psykiska problem. Det är svårt för mig att bara utifrån din korta beskrivning avgöra hur du påverkats eller vad som är orsaker i din egen upplevda psykiska ohälsa. Jag kan inte heller här avgöra eller ställa en rätt diagnos för dig, men ett är klart att våra nära och det som skall vara våra grundläggande, bärande och viktiga relationer i livet har stor betydelse för vår egen utveckling. Jag vill också säga med risk för att någon kan tycka annorlunda att det tyvärr ibland går mode i diagnoser, vilket kan leda till att man letar efter en diagnos som egentligen inte är den rätta. ADHD är en neuropsykiatrisk diagnos som lätt skapar känslan av att orsaken till din psykiska ohälsa förläggs enbart i dig som person. Något du skulle vara född med, men så behöver det inte vara. Det kan vara en riktig diagnos, men då kropp och själ hänger ihop kan den också vara påverkad av yttre t.ex. traumatiserande omständigheter. Narcissistisk personlighetsstörning däremot är idag ingen populär diagnos och något som i vissa sammanhang diskuterats att tas bort. Det finns också en viss trend idag att man inte vill skuldbelägga t.ex. föräldrar för att deras barn mår psykiskt dåligt. Det kan vara viktigt ibland, men inte på bekostnad av att man istället skuldbelägger barn, ungdomar eller redan vuxna barn. Det är som sagt självklart att man kan bli både deprimerad, ångestfylld m.m. genom att växa upp i traumatiserande relationer eller omständigheter. Vi skulle t.ex. aldrig ifrågasätta att barn som växer upp i krig eller andra traumatiserande omständigheter sedan kan vara påverkade och traumatiserade länge i livet. 

Vad skall du då göra? Ja jag tycker att du skall ta upp dina tankar med de behandlingskontakter du har. Känner du dig ensam och utsatt i dessa möten så se om det finns någon vän eller anhörig som kan vara med dig. Det är som sagt viktigt att du känner dig lyssnad på och rätt behandlad. Det måste inte heller alltid vara bara ett behandlingsalternativ som är rätt. I all vård så blir vi som patienter ofta underlägsna de som skall ge oss vård och behandling. Det är viktigt att tänka på för all vård - och behandlingspersonal och att patienten är den som ändå känner sig själv bäst i grunden. Det skall vara utgångspunkten i all typ av vård även den som handlar om psykisk ohälsa. Samtidigt finns det naturligtvis mycket kunskap och omtanke också inom vården som vi skall våga lyssna på och följa. Men som sagt våga uttryck dina egna tankar och känslor och hoppas att du blir lyssnad på. Det kan också finnas andra vårdalternativ som kan vara en möjlighet, men då kan det handla om att man själv får bekosta t.ex. samtal hos någon praktiserande psykolog eller psykoterapeut. Hoppas du är något hjälpt av svaret och du får gärna höra av dig igen. Det kan också finnas andra stödsidor på nätet eller t.ex. föreningar som kan vara dig till hjälp.

Med hopp om en ljusare framtid för dig

Vi på Livlinan genom,
Gunnar Böhm leg psykoterapeut  

Hej och tack för dina frågor till Livlinan!

Vi svarar ofta att det känns bra när någon söker oss för att fråga om sin oro, livssituation m.m. därför att våga fråga och vända sig till någon är ett bra sätt att ta sig själv och sina bekymmer på allvar. Till att börja med vill jag säga att en psykossjukdom aldrig uppstår enbart på grund av en relation med en annan människa. Vi vet att traumatiserande upplevelser och händelser främst under tidiga år kan påverka vårt psykiska hälsotillstånd senare i livet och att en sämre grund i utvecklingen av de psykologiska försvaren kan leda till psykosgenombrott längre fram. Men som sagt ofta finns flera grunder med både biologiska, psykologiska orsaker m.m. Ingen blir psykotisk enbart p. g. a. en flickvän i vuxen ålder, hur dålig den relationen än skulle kunna vara eller ha varit. Tyvärr är det väl allt för ofta så att vi människor har en benägenhet att vilja ha någon att skylla på.  Att hitta en ”syndabock” med ett gammalt ord. I det du beskriver så låter det som om en del av din tidigare pojkväns vänner eller s.k. sådana kan ha varit avundsjuka eller liknande på er relation och att det nu passar dem utmärkt att lägga skuld på dig för att pojkvännen mår dåligt. Hur det påverkar honom är svårt att säga och om de får honom att också lägga skuld på dig är svårt att mäta. Det är svårt för dig att veta och också svårt att påverka.

En psykossjukdom kan ge många olika reaktioner där misstänksamhet ilska och avvisande är några. Det är också väldigt olika reaktioner vid olika typer av psykossjukdomar, vilka inte är lika varandra i symtom och sjukdomsbild. Det man kan säga är gemensamt för alla psykotiska tillstånd är att upplevelsen för den som insjuknar är att man inte hittar redskap att hantera sin tillvaro på. På fackspråk kan man säga att de olika försvarsstrategier vi har att tillgå när vi på olika sätt känner oss pressade, utsatta, drabbade av svårigheter, m.m. är inte möjliga att använda och det gör att man hamnar i en psykos. Utan psykologiska försvar enkelt uttryck. Det gör också att den psykotiske kan uppfattas leva i sin egen värld och verklighet och därmed handla eller uttrycka sig osammanhängande eller som inte levande i verkligheten. De flesta psykotiska tillstånd är inte ständigt pågående eller livslånga. Många kan utlösas och sedan komma i skov eller perioder.  En del hamnar i ett enda psykosgenombrott och aldrig mer medan andra måste ha behandling och äta mediciner länge eller kanske resten av livet. 

Hur er relation kan komma att se ut eller inte är omöjligt att säga nu, men det låter troligt att det inte kommer vara samma låsta läge för alltid. Tyvärr är det nog så just nu att du gör bäst i att lite avvakta och vänta in. Det troliga är att, som du hoppas, så kommer tidigare pojkvännen att mer landa i och förstå att inte du är orsak till att han blivit psykotisk. Naturligtvis kan en relation påverka och ibland bli en del i de utlösande faktorerna av olika psykiska ohälsotillstånd, men som sagt du är inte grunden till pojkvännens psykotiska sjukdom. Jag vet inte om du vet vad för typ av psykossjukdom din pojkvän drabbats av men det kan vara bra att dels ta reda på det och sedan också få mer hjälp att förstå hur just den sjukdomen kan yttra sig och vara. Jag tror att du kan få viss vägledning genom sjukvårdsupplysning, genom att kanske ta en egen kontakt med någon psykiatrisk mottagning, lämpliga sidor på nätet med riktig information. Viktigt då att veta att sidorna är seriösa. Om du t.ex. googlar på psykossjukdomar så får du säkert upp 1177 som första sida och därefter psykologguiden. Du kan också vända dig till sidor som denna eller liknande och ställa frågor. Till det tror jag att du skulle vara hjälpt av att få någon utomstående att prata med, kanske på någon ungdomsmottagning eller liknande. Någon som kan hjälpa dig att få bli lite avlastad. Ett rum där du kan få beskriva och uttrycka det du tänker, känner och upplever på olika sätt. Det är viktigt att inte du går med en skuld som du inte skall ha och att du får andra som bekräftar dig gott. Det du är och varit med om är jobbigt och det låter ledsamt att du blivit anklagad som du blivit. Jag hoppas att du fått något svar på dina frågor i detta och hör gärna av dig igen om du vill. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan genom, 

Gunnar Böhm leg. psykoterapeut

Hej och tack för din fråga till Livlinan. Detta är en fråga som många vill veta mer om och än idag finns det inte svar på alla frågor om varför vi får psykiska besvär. Det vi vet är att det i de flesta fall beror på en blandning av miljö, livssituation och arv. Att vi som människor reagerar på kriser genom att känna exempelvis nedstämdhet, stress eller sorg är naturligt, men i vissa fall kan så kallade livskriser utlösa psykiska besvär.

Psykisk ohälsa är vanligt och normalt. Vi alla kan känna oss nere ibland, precis som att vi alla kan bli förkylda eller stuka foten. Men ibland går inte den psykiska ohälsan över utan kan utvecklas till en psykisk sjukdom, som man kan behöva hjälp att behandla. Psykisk sjukdom kan behandlas med exempelvis samtalsterapi eller medicinering, och man kan få hjälp av en kurator, en sjuksköterska eller en läkare.  

Stress och tuffa situationer kan leda till både fysiska och psykiska sjukdomar. Vår kropp och vårt psyke hör ihop och påverkar varandra. Till exempel kan en kroppslig sjukdom påverka hur vi mår psykiskt och öka risken för exempelvis depression och i sin tur kan en depression påverka vår fysiska hälsa.

Psykisk ohälsa är vanligt och vi drabbas olika. En och samma situation kan göra en person sjuk och en annan kan bli mindre påverkad. Hur vi påverkas av omgivningen runt om oss och olika situationer ser väldigt olika ut. Det är många olika faktorer som påverkar hur vi mår psykiskt.

Droger kan utlösa psykiska problem och därför är det alltid en risk att använda droger då de kan leda till både psykiska besvär och hjärnskador.

Begreppet psykisk ohälsa är brett och innefattar allt från lättare oro och ångest till psykiatriska tillstånd. Drabbas vi av psykisk ohälsa behöver vi inte alltid professionell hjälp men om vår förmåga att fungera i vardagen och våra relationer påverkas negativt av hur vi mår psykiskt kan det vara till stor hjälp att söka professionell hjälp, till exempel via vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller elevhälsovården.

Du kan du läsa mer om psykisk ohälsa och om stöd:

Kuling: www.kuling.nu/Ompsykisk-sjukdom/-Varfor-far-man-en-psykisk-sjukdom/

Sjuvårdsrådgivningen 1177: https://www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/?cat=Psykiska+sjukdomar+och+besv%C3%A4r

Sjukvårdsrådgivningen 1177, om vård och stöd: http://www.1177.se/Skane/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för ditt brev till oss på Livlinan!

Att läsa din beskrivning av hur ditt liv ser och sett ut berör mig på djupet. Ingen ska behöva ha det så eller uppleva sådan hopplöshet. Framför allt inte när man är 16 år och ska ha det mesta av livet framför sig. Din längtan är den mest naturliga för alla människor, nämligen att ha en familj och vänner som man känner älskar och bekräftar en väl. Problemet är att vi i vår kultur oftare får bekräftelse för hur vi ser ut, vad vi gör eller inte gör och inte för dem vi egentligen är. När vi föddes var vi älskade bara för dem vi var och ingenting annat. När vi förstår mer börjar vi ta in olika bilder och det vi uppfattar som andras förväntningar på oss. Vi får mycket bilder och budskap om hur vi borde se ut, vara eller inte vara. Det kan vara jobbigt för många, men inte minst när man är i din ålder och som jag ser det värre för tjejer än killar. Att ge ett svar som kan ge dig hoppet tillbaka känns svårt, men jag hoppas att du ska hitta något i det jag svarar som ger lite längtan tillbaka att leva vidare. 

I din berättelse är det uppenbart att du är deprimerad och upplever stark ångest eller oro för mycket i ditt liv. Dina tankar om att inte vilja leva längre är allvarliga och ska tas på största allvar. Därför är det viktigt att du får den hjälp du behöver. Medicin ja, men framför allt behöver du möta bra personer som vill och har tid att lyssna på dig. Människor som får dig att känna att du blir sedd, lyssnad på och någorlunda förstådd. Försök att vara tydlig med t.ex. din psykolog om hur du mår när du inte är där och mår bra. Jag tror att hon/han vill hjälpa och säkert andra också. Det kan vara svårt att tro att andra vill förstå och bry sig när man mår som du gör, men om du kan våga och orka fortsätta att berätta så tror jag att det finns människor som vill lyssna och hjälpa. Både bland de närmast omkring dig och bland det som jobbar med att hjälpa.  

Det fina i att du skriver till oss är just att du gör något i din hopplöshet. Jag tror att det viktigaste just nu för dig är att i små steg försöka bryta det som gör att du inte vill gå ut eller träffa andra. För i ensamheten växer alltid de självkritiska, negativa tankarna och hopplösheten ökar. Det är viktigt att försöka hitta tankar om dig själv som inte har fokus på hur du ser ut eller vad du i första hand klarar av att göra. Försök att se vem som faktiskt älskar dig för den du är och våga pröva om du kan få den bekräftelsen. Det kan då vara viktigt att t.ex. din familj förstår hur du verkligen mår och vilka tankar du har. Om du upplever att det inte orkar lyssna så var som sagt så tydlig du kan med din psykolog och andra som jobbar med att hjälpa. Jag tror också att det fortfarande finns vänner som tycker om dig, men ibland kan våra inre bilder och tankar vara att ingen tycker om oss, ingen orkar med oss eller vill vara med oss. Försök att vara ärlig mot dig själv och inte leva upp till vad du tror att andra vill att du ska vara. 

Ibland kan det visa sig att så som vi trodde att vi måste vara eller se ut inte är nödvändigt för att andra ska tycka om oss. Efter att genom åren ha mött många ungdomar med liknande upplevelser, tankar och känslor som dina så är mina erfarenheter ändå att våra egna rädslor för vad andra tycker om oss ofta är större än vad andra egentligen tycker. Om vi förstod att alla andra också är osäkra och rädda för att inte duga så kanske det skulle göra oss lite lugnare, men tyvärr kan vi bara uppleva våra egna tankar och känslor. 

Börja med att fundera på några vänner som du tidigare kunnat lita på och försök närma dig dem i små doser. Försök var så ärlig du kan om dig själv, fråga efter hur de har det och lyssna inte efter det som kan verka negativt utan efter det som bekräftar dig gott. Fortsätt också att ropa på den hjälp du behöver av din familj och professionella i vården. Skriv till olika sidor på nätet eller våga ring till de hjälplinjer som du tycker verkar vara bra t.ex. BRIS som du nämner. Du kan alltid återkomma till oss med fler frågor och tankar. 

Som sagt ord kan ibland kännas otillräckliga för att ge tröst och du har säkert hört tidigare att du duger för den du. Det är sant, men kan vara svårt att ta in. Det du kan göra med det är att smaka en liten stund varje dag på just de orden. Jag duger för den jag föddes till. Ge inte upp för även när vi upplever att vi kommit till en återvändsgränd i livet och inte kan se någon väg framåt längre, så kan det just gå att återvända, gå en bit tillbaka och hitta en ny väg.  

Med hopp om att hjälpa dig en liten bit på en fortsatt väg.

Vi på Livlinan

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan. Du beskriver en tuff situation som du befinner dig i och att du behöver hjälp. Hur akut situationen är vet inte vi, men tveka inte att uppsöka akut psykiatrisk vård om du känner att det är allvarligt. Det är viktigt att du får den hjälp du behöver och har rätt till! Du kan även ringa Sjukvårdsupplysningen på tel: 1177 och få tips på var du kan söka vård just där du befinner dig.  

Det finns olika vägar in i vården och här kommer några förslag på hur du kan gå tillväga. Ett första steg, om du inte söker akut, är att vända dig till en vårdcentral. Det är en väg in och genom vårdcentralen kan du få hjälp vidare. 

Ett annat sätt är genom kommunens socialtjänst där individ – och familjeomsorgen har ett ansvar för att enskilda som vistas i kommunen ska få det stöd och den hjälp de behöver. Genom socialtjänsten går det att få en kontakt och de har kunskap om vilka ingångar det finns in i vården och även om andra stöd - och hjälpfunktioner. 

Du skriver att du är bostadslöst och innebär det att du inte hör till ett visst socialkontor kan det då finnas en socialjour som det går att vända sig till akut. Det är också ett alternativ. 

Här på Livlinan finns en lista över flera stödsajter, telefonjourer och organisationer som du kan läsa mer om: http://livlinan.org/hj%C3%A4lp-och-st%C3%B6d/webbplatser-f%C3%B6r-hj%C3%A4lp-och-st%C3%B6d.html

 Många varma hälsningar från oss på Livlinan!

Hej!

Tack för att du skriver till oss på Livlinan. Först av allt vill jag säga att du verkar vara en väldigt fin och omtänksam vän och jag förstår att din vän behöver en sådan just nu. Sedan tycker jag även att du verkar väldigt klok som har tänkt tanken att söka professionell hjälp, men ännu inte tagit mod till att göra det.

När jag läser om hur din vän mår och har det omkring sig blir jag orolig. Det är viktigt att din vän får professionell hjälp eftersom depression kan vara ett mycket allvarligt tillstånd och det finns mycket bra hjälp att få. När en person är deprimerad är det vanligt att man har en negativ självbild. Det kan innebära att det är svårt att se någon framtid och en lösning på sina problem. Man kan säga att det ingår i sjukdomsbilden av en depression och då är det är det vanligt att tänka som din vän gör – att hon inte tror att det hjälper att prata med en psykolog. Samtidigt är många väldigt lättade och får bra stöd när de väl vill eller vågar ta emot professionell hjälp, även om de var negativa mot det från början. 

Det är vanligt att känna sig rädd för att söka eller ta emot hjälp. En del är osäkra för de vet inte vad de ska prata om eller tycker inte att deras problem är tillräckligt allvarliga. En terapeut som svarar på frågor här på Livlinan och som arbetar på en ungdomsmottagning beskriver det så här om att träffa ungdomar som tycker att det är jobbigt att söka hjälp: 

”På ungdomsmottagningen där jag jobbar möter jag många som tycker att det är jobbigt att komma till någon man inte känner och börja prata om hur man mår. En del vet inte vad de ska prata om. Jag brukar säga till dem att inget är för stort eller för litet, för svårt, för hemskt eller för enkelt att komma och prata om. Allt som du tycker är viktigt är viktigt. Om du inte vet vart du ska börja eller vad du ska prata om så är jag säker på att de flesta som jobbar med att lyssna och prata med ungdomar vet att det kan vara svårt. Ni får hjälpas åt att sätta ord på det som handlar om hur du mår.”

Att du själv känner dig stressad och orolig är en helt naturlig reaktion i din situation. Du får höra hur din vän mår och du finns till hands med hopp om att det ska hjälpa henne att må bättre. Jag blir även bekymrad utifrån din situation som vän till henne. Det är tufft att vara närstående till någon som är deprimerad med all den oro och stress det för med sig. Det är vanligt att närstående, till exempel en vän, känner stort ansvar för den som mår dåligt. Det kan vara en ansvarskänsla att försöka förhindra att personen som mår gör något skadligt mot sig själv. Detta är inte ett ansvar som en kille i din ålder ska bära själv, som det låter att du gör när du beskriver din situation.

Att prata med vuxna personer runt er som kan hjälpa till är det bästa rådet som jag kan ge dig för att minska både din egen oro och stress och se till att din vän får den hjälp hon behöver. Kanske har du vuxna runt dig som du har förtroende för och kan berätta om hur du mår och få stöd och råd av.

 Du skriver att vissa lärare känner till situationen, försök gärna prata med dem igen så att de kan hjälpa med kontakt till kurator eller skolsköterska på skolan. De har kunskap om vad det finns för hjälp att få för din vän. Försök att få din vän att gå med på att prata med någon vuxen och erbjud dig att stötta henne i dessa kontakter. 

Det är fint av dig att vilja hjälpa, men var rädd om dig själv och försök att be vuxna i er närhet eller professionella om hjälp för bådas skull. Har du fler frågor eller funderingar är du alltid varmt välkommen att skriva tillbaka till oss. 

Varma hälsningar,

Livlinan

Hej!

Tack för din fråga. Så bra att du hör av dig till Livlinan! Det låter som om din storebror har det väldigt jobbigt. Förstår om du är orolig och det är fint av dig att du vill hjälpa honom.

Ett sätt att försöka hjälpa din storebror är att först tala med någon vuxen som kan hjälpa till. Du kan till exempel tala med dina föräldrar, men ibland är det svårt att tala med föräldrar om de själva är stressade och oroliga. Då är det bra att veta att du kan tala med din lärare, kuratorn, skolsköterskan eller någon av de andra vuxna på din skola. De vuxna i skolan vet hur och vem som kan hjälpa dig och din storebror. 

Att vara nära, och som i ditt fall syster, till någon som är deprimerad är ofta jobbigt. Därför blir det också viktigt för dig att ha någon att prata med och lasta av det som oroar dig. Det kan lätt vara så att syskon, föräldrar och vänner runt omkring personen som mår dåligt känner sig otillräckliga som inte kan hjälpa.

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar, men att samtidigt inte bära mer än du orkar. Att visa att vi bryr oss hjälper många gånger mer än vi tror. 

Hoppas att dessa rader kan hjälpa dig lite grann och läs gärna andra frågor och svar här på Livlinan som tar upp samma tema – vilka frågor och tankar som väcks när man lever nära någon som mår psykisk dåligt.

Ta hand om dig! 

Varma hälsningar,
Annika Selstam Grundén

leg sjuksköterska, spec. i psykiatri/leg psykoterapeut KBT

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Utifrån din fråga så uppfattar jag att din tillvaro just nu är plågsam. Det verkar vara mycket som skaver inom olika områden i ditt liv och du nämner både hemmet, skolan och relationer till andra. Det verkar som om du inte har någon plats där du bara kan vara. Kanske känner du att det blir mycket på en gång och då är det vanligt att uppleva känslor av uppgivenhet och kanske till och med hopplöshet.

Tonåren är en tid då vi på många sätt utvecklas och växer. Tankar och frågor om vår identitet och vår uppgift i livet är väldigt vanliga. Till exempel kan det vara frågor som: Vem är jag? Duger jag? Gör jag vad som förväntas? Vad ska jag göra med mitt liv? Vad ska jag bli? Även om sådana här frågor kan vara svåra att besvara är det naturligt att ställa sig dem och det kan vara ett sätt att hitta sig själv och sin plats i livet. 

Det jag undrar är om du har någon du kan tala med om något av det som du beskriver som jobbigt? Bara att tala med någon kan i sig lätta på bördan och känslan av meningslöshet. Genom att tala med någon så minskar upplevelsen av att man är ensam med sina problem/besvär.

Om du inte har någon att tala med så rekommenderar jag att du tar kontakt med något av dessa alternativ:

www.umo.se 
Ungdomsmottagning på nätet. Här kan man få information om områden så som kroppen, kärlek och vänskap, sex, jag, familj, att må dåligt m.m. Här kan man också söka på ungdomsmottagningar där du bor. 

I din skola så ska det finnas en sjuksköterska eller kurator som du kan ta kontakt med. De har tystnadsplikt och du bestämmer själv vad du vill prata om.

På fritidsgårdar/ungdomsgårdar inom kommunen finns oftast fritidsledare som är mycket vana att tala med tonåringar som är i din situation. Ibland har kyrkan ungdomsgrupper där det också finns personal som har tid att tala eller bara hänga med tonåringar. 

Kanske finns det någon möjlighet att tala med någon av dina kompisar? Eller kanske någon av dina föräldrar? Det är viktigt att du gör något åt din situation, att stanna kvar i den utan att göra något leder inte till någon förändring. 

Att du kontaktat oss på Livlinan är ett första steg till en förändring, att du tar dig själv och dina behov på allvar.

Har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

Varma hälsningar, 
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Hej och tack för din fråga till Livlinan. När det gäller frågor kring bipolaritet finns det bra information att få genom föreningar som riktar sig just till personer som har en bipolär sjukdom och deras anhöriga.

Vårt tips är att du kontaktar dessa organisationer och ställer dina frågor kring försäkringar och hur man ska gå till väga. Enligt en kontaktperson på föreningen Balans som vi har pratat med får de ofta frågor om försäkringar och det finns vägar som gör det möjligt att bli välförsäkrad vid bipolär sjukdom.

Föreningar du kan kontakta:

Intresseföreningen bipolärsjuk: http://www.bipolarsjuk.se/kontakt.htm

Riksförbundet Balans: http://balansriks.se/

Bipolarna: http://www.bipolarna.se/

Varma hälsningar,

Livlinan

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Vad bra att du vågar fråga någon och prata med någon om din rädsla. En rädsla som du samtidigt inte vågat prata med någon annan om. 

Du berättar om dig och din familj, att ni har olika diagnoser som är psykisk sjukdom eller ohälsa. När jag läser din berättelse så tänker jag att mycket i din familj handlar om just dessa diagnoser och olika tillstånd. Vi kan börja med just det som är din största rädsla, nämligen att få bipolär sjukdom och diagnos runt 20 års ålder, vilket också din mamma sagt är troligt. Just den sjukdomen kan vara ärftlig biologiskt, men också påverkad av miljön, alltså hur man har det och haft det. Stress, oro och nedstämdhet kan påverka och delvis öka risken för att man skall få bipolär sjukdom. Samtidigt vill jag lyfta fram att det inte på något vis är säkert alls att man får den sjukdomen bara för att den finns i familjen eller att man lever i en orolig miljö. Det blir därför olyckligt när din mamma säger som hon gör till dig just för att hon själv lever med och upptas av sin sjukdom. 

När du skriver så använder du just ordet "är" bipolär om din mamma och jag tror att det lätt blir så när vi har psykiska sjukdomar att vi lite för mycket just "är" vår sjukdom eller diagnos. Jag tror ingen kan säga till dig vad som kommer att hända dig när du blir 20 år. Men det vi kan säga är att du är du, en egen individ och inte lika med varken din mamma eller någon annan. Sedan är det också viktigt att veta att oavsett vilka diagnoser eller sjukdomar vi får så går det att påverka livet och lära sig att leva bra liv med de förutsättningar vi har. 

Det viktigaste för dig nu är att du fortsätter att våga prata om och fråga om din rädsla eller andra frågor. Om du har kontakt med Bup idag så tror jag säkert att det finns någon där som du kan fråga och prata med om din rädsla för psykiska sjukdomar. Oavsett vilka diagnoser du har fått, har eller kommer att få så kan vi alltid hitta redskap för att leva våra liv och leva bra liv. Att ha en bipolär sjukdom innebär inte att man inte kan leva i en bra relation med någon. Det innebär inte heller att du inte kan hitta någon att älska och som älskar dig. Just bra relationer med andra är viktigt för alla människor , för hur vi skall må psykiskt eller i själen. Det innebär också att det är bra för dig nu att hitta någon att prata med och fråga om allt du oroar dig för eller undrar över. Någon som kan hjälpa dig att se på hela ditt liv inte bara på alla sjukdomar och svårigheter. Samtidigt som det också är någon som finns där för dig och som kan lyssna på dig och dina rädslor. 

Det finns också många olika sidor på nätet där du både kan läsa om olika sjukdomar och få svar. Det finns sidor som den här där du kan ställa frågor eller där du kan prata med någon. Allt det är bra, men som jag sa innan så tror jag att det är bra om du kan hitta någon vuxen som du kan lita på och kunna prata med också utanför nätet. Fundera på vem det skulle kunna vara och om du kan våga fråga någon annan om hjälp annars.  

Hoppas att det här svaret kan ge dig hopp för framtiden och om ett bra liv oavsett vilka sjukdomar eller inte som du eller någon i din omgivning får eller har. Du får gärna höra av dig igen och lycka till med att fortsätta prata om din rädsla och dina frågor.

Varma hälsningar från oss på Livlinan 

genom

 
Gunnar Böhm
leg. Psykoterapeut

Hej!

Livlinan är en stödsajt som är till för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och sidan riktar sig särskilt till unga som lever nära någon som mår psykiskt dåligt. Unga närstående som stödjer någon med psykisk ohälsa är ofta utsatta för hög belastning och får sällan tillräckligt med stöd. Det kan röra sig om att en kompis, ett syskon eller en förälder mår psykiskt dåligt och som närstående är den situaitonen ofta förknippad med mycket oro och många gånger även stora ansvarskänslor.

På Livlinan kan man ställa frågor helt anonymt och syftet med sidan är just att stötta gruppen unga närstående. Här kan man också läsa om andras erfarenheter och vad det finns för hjälp att få. Kort och gott kan man säga att det är det som Livlinan främst används till. 

Från början var hemsidan del i ett så kallat forskningsprojekt vid Göteborgs Universitet där man undersökte hur man kan ge stöd till unga personer som har någon nära som mår psykiskt dåligt. Detta projekt kan du läsa mer om här: http://www.psyoungsupport.se/projektet.html

För snart två år sedan fick organisationen Suicidprevention i Väst ta över sajten och utveckla sidan som också då bytte namn från Molnhopp till Livlinan.

Hoppas du fick svar på din fråga

Varma hälsningar från

Lovisa på Livlinan

Hej och tack för din fråga till oss! Det är jättebra att du delar med dig och beskriver din situation, för ingen ska behöva gå ensam med det som du bär på.

Du skriver att du inte ser någon lösning och att du inte vet vad du ska göra, men finns det någon du kan prata med om hur du har det och hur du vill leva ditt liv? Ibland är det väldigt bra att tala med någon utomstående. När vi talar med någon utomstående kan det ibland bidra till att vi ser saker ifrån ett nytt, annorlunda perspektiv.

Många som har mått väldigt dåligt och som inte har trott att det någonsin skulle bli bättre, lever idag ett bra liv och är glada för att de vågade be om hjälp. Du nämner många områden som är väldigt jobbiga för dig och det kan vara svårt att lösa allt på en gång. I det läget kan det vara bra att få vägledning och stöd för att veta vilken ände man ska börja.

Du nämner att ett nytt jobb hade varit en bra start och att du verkligen har försökt. Vi tillbringar i regel mycket tid på våra arbeten så det är inte konstigt att vårt välmående påverkas mycket av hur vi har det på jobbet. Finns det något på ditt jobb du kan förändra för att minska din stress och göra situationen mer uthärdlig medan du söker efter ett nytt jobb? 

På hemsidan www.sjalvmordsupplysningen.se (som drivs av föreningen Psykisk Hälsa) kan du få stöd och om man vill går det att prata anonymt på en chatt med volontärer, vardagar kl. 19 - 22. Ett annat alternativt är BRIS, som också ger stöd till barn och unga, www.bris.se, tel. 116 111. Här på Livlinan kan du få fler exempel på organisationer och stödsajter som på olika sätt arbetar för att ge stöd, hjälp och råd. Läs mer.

Som du beskriver ditt liv så är det mycket som känns tufft just nu.  Finns det särskilda saker du tycker om att göra och som får dig att må bra? Vad har tidigare hjälpt dig när du har mått dåligt? Det är viktigt att du är extra snäll mot dig själv nu när det är så tufft och att du gör saker som ger dig energi och kraft.  Du skriver om stress och dålig sömn. Att du känner dig stressad dygnet runt och vaknar på natten med jobbtankar är en tydlig varningsklocka och det är bra att du uppmärksammar detta. 

Vi vet inte vad du har för tidigare erfarenhet av att söka hjälp. Ett alternativ är att du vänder dig till din vårdcentral eller ungdomsmottagning och ber att få en samtalstid med en kurator eller psykolog. Där kan du få den hjälp och det stöd som du behöver och har rätt till. Det finns också hjälp via nätet eller telefon som kan vara ett bra första steg. Här är några exempel:

Nationella hjälplinjen: Läs mer

Jourhavande kompis: Läs mer

Killfrågor: Läs mer

Tjejzonen: Läs mer

Kyrkans jourtjänst: Läs mer

Det är bra att du tar din situation på allvar och det är modigt av dig att skriva om dina tankar. Det är viktigt att du inte är ensam med det här och du är alltid välkommen att skriva till oss igen. 

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för att du hör av dig till oss på Livlinan. Att leva nära någon som har alkoholproblem är tufft och det är vanligare än vad många tror. Enligt BRIS har i genomsnitt tre barn i varje skolklass en förälder som dricker för mycket. Trots att det är så vanligt är detta ett problem som det fortarande tyvärr är svårt att prata öppet om och många lider i det tysta. Det är verkligen bra att du sätter ord på situationen som du gör och att du vill ha hjälp. Det är vanligt att den som dricker för mycket inte vill eller kan lyssna på sina anhörigas förlag på hjälp och hela familjen blir indragen i den tuffa situationen det innebär. 

Du skriver att du och din mammas kille får stå ut med mycket och att ni inte orkar mer. Att ni behöver hjälp. I Sverige är det många som lever i familjer där det finns alkoholproblem och det finns mycket hjälp att få. I många kommuner finns det speciella mottagningar dit man kan vända sig för råd och stöd. Ett tips är att ta kontakt med en vårdcentral, ungdomsmottagning eller skolsköterska för att få mer information om var det finns hjälp att bo just där ni bor.

På Drugsmarts hemsida kan du söka var det finns för olika stödgrupper runt om i Sverige: Läs mer 

Här på Livlinan kan du också läsa en artikel om Bona Via som är en organisation som arbetar med barn och unga där någon vuxen i familjen är beroendeav alkohol, narkotika eller läkemedel: Läs mer 

Du kan också få rådgivning per telefon via Alkohollinjen. Den finns till för de som funderar över sina egna eller någon annans alkoholvanor. Rådgivningen är kostnadsfri och du kan vara anonym. Telefonnumret är: 020 – 84 44 48. Läs mer 

Att se sin egen mamma dricka, bli aggressiv och självmordsbenägen är tufft, ledsamt och skrämmande. Om ni blir oroliga för att hon kan skada sig själv när hon har druckit, tveka inte att ta kontakt med sjukvården – i akuta fall ringa 112.

Vi vet inte vad du själv har för erfarenheter av att söka dig till någon form av hjälp genom samtal eller liknande men kanske kan du för din egen del försöka hitta någon som du kan gå till och samtala med, till exempel kurator, skolsköterska, lärare, ungdomsmottagning eller vårdcentral. Det är så lätt att vi glömmer oss själva och vårt eget välmående när vi oroar oss för andra. Vi har alla en gräns för hur mycket vi orkar med och utifrån det du skriver till oss låter det som du får bära på en tung börda. 

Hör gärna av dig till oss igen om du har fler frågor. Nedanför är tips på ett par bra hemsidor som rör alkoholproblem och psykisk ohälsa.

Ta hand om dig! 

Varma hälsningar från
Livlinan  

www.kuling.nu – för dig som har en förälder med psykisk sjukdom
www.can.se - centralförbundet i frågor som rör alkohol och andra droger
www.aa.se  - anonyma alkoholister
www.sjalvmordsupplysningen.se – en sajt som arbetar med att förebygga självmord. Här kan du chatta, maila in frågor och få information om självmord och psykisk ohälsa. Sajten riktar sig både till personer som själva har självmordstankar och närstående. 

Hej! 

Tack för din fråga till Livlinan, så bra att du hör av dig! 

Det har hänt mycket i ditt liv senaste tiden. Du berättar att du slutat vara vän med din bästavän, att du inte känner att din mamma tycker om dig samtidigt som du börjat skära dig och tappat greppet om skolan. När det händer så många jobbiga saker på en gång är det inte konstigt att det kan kännas tungt, meningslöst och svårt att vara glad. Särskilt jobbigt kan det bli när du känner att du inte kan vända dig till din förälder för att få hjälp. Problemen hopar sig, stressen stiger och det är svårt att tänka klart och lösa problemen. Då är det naturligt att det behövs hjälp från andra för att hitta glädjen och livslusten igen! 

Det finns flera olika vägar att gå för att få hjälp.

• Det viktigaste är att du berättar för någon vuxen eller äldre kompis i din närhet om hur du har det och att du behöver hjälp. 
• Du kan till exempel tala med en lärare, kurator, skolsköterska eller annan vuxen i skolan som du känner förtroende för. Alla som arbetar i skolan har möjlighet att hjälpa dig.
• Socialtjänsten där du bor kan också hjälpa dig och din mamma. Telefonnummer och adress till Socialtjänsten i din kommun hittar du på nätet.
• Du kan även kontakta din vårdcentral och berätta för personalen där om hur du mår och din situation.  

Ta hand om dig!

Många varma hälsningar. 

Annika Selstam Grundén

leg sjuksköterska spec i psykiatri/ leg psykoterapeut KBT

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Här kommer ett par tips på telefonnummer och stödsidor där du som vuxen kan chatta. 

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Att ha en nära anhörig, och i ditt fall en förälder, som har problem med alkohol eller andra droger är av många skäl en svår situation att vara i. Det är fortfarande i vårt moderna samhälle svårt att prata öppet om problemet. Det upplevs skamfullt även om inte borde vara det. Den som har problemen vill eller kan ofta inte lyssna på sina anhörigas förslag om hjälp och förändring och hela familjen kan bli indragen i problemet. Allt detta påverkar förstås allas vardagsliv och jag tänker att du upplever detta i din situation. Detta är ett vanligt problem, men ändå är det ofta så att barn och ungdomar känner sig väldigt ensamma i sin situation.

Detta problem som drabbar många barn och unga har tagits upp i den så kallade Socialtjänstlagen. I den står det att socialnämnden tillsammans med samhällsorgan (t ex  skola, sjukvård och polis), organisationer och andra som berörs skall uppmärksamma och arbeta för att barn och ungdomar inte skall vistas i miljöer som är skadliga för dem. Detta betyder att du inte skall tvingas att åka till din pappa om du inte vill. Om du tycker att det är svårt att förklara för din mamma hur du upplever situationen kan det vara ett bra stöd att prata med någon utomstående person, som kan stötta dig, eller både dig och din mamma. Ett första steg kan vara att ta kontakt med Ungdomsmottagningen där du bor eller elevhälsovården på din skola (sjuksköterska eller kurator).

Du kan också klicka på HÄR och läsa en text här på Livlinan om BonAvia som är en organisation som arbetar med barn där någon vuxen i familjen är beroendeav alkohol, narkotika eller läkemedel. På samma länk hittar du också mer information om var det finns stöd att få runt om i Sverige. 

Har du fler frågor är du alltid varmt välkommen att skriva till oss igen.

Många hälsningar,

Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), med. dr. 

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Att leva nära någon som lider av depression, stress och ångest väcker ofta den frågan du ställer. Hur skall jag som när anhörig hantera det? De känslor, tankar och beteenden som din pojkvän har och visar dig påverkar naturligtvis dig och ger dig oro. Det viktigaste jag kan säga på frågan om hantering det är att du finns där för honom som flickvän. Det är oerhört viktigt med bra relationer när man inte mår bra själv. När någon är deprimerad, har ångest och känner sig stressad så kommer ofta tankar om att inte duga, räcka till klara av och att man känner sig dålig. Då är det viktigt med någon som visar sin kärlek utan krav på prestation. 

Sedan är det viktigt att din pojkvän får den hjälp han behöver utifrån t.ex. någon form av terapi eller samtalsbehandling. Det är viktigt för att inte alla pojkvännens depressiva tankar, oro och stress skall hamna hos dig för då blir ert förhållande väldigt slitsamt och ojämnt. Det är nog aldrig så att vi helt har balans i ett förhållande vad gäller våra behov av varandra. I olika perioder behöver vi varandra olika mycket, men det får inte vara så att en bara behöver den andras hjälp och inte alls tvärtom. Jag vet inte hur pass svårt du upplever att det är för din pojkvän och vilken hjälp han behöver, men uppmuntra honom och kanske praktiskt hjälp honom att söka professionell hjälp om han inte redan har det.  

Som sagt så är det ofta jobbigt att vara närstående till någon som är deprimerad, stressad och har ångest för att det påverkar också dig som närstående. Därför blir det också viktigt för dig att ha någon att prata med och lasta av det som oroar dig. Det kan lätt bli så att närstående själv känner sig dålig och otillräcklig som inte kan hjälpa, men det handlar inte om dig när det är din närstående som är sjuk. Visst vi påverkar varandra men stödet är att finnas där så mycket man orkar, kan och vill utan att själv för mycket dras ned. Ibland måste vi givetvis känna lidande när de vi älskar lider. Men det gäller att hitta den gräns där vi kan hantera vårt lidande för då blir det också hjälpsamt för den som är deprimerad. Att vara tydlig med både det du känner och upplever är viktigt för det skapar trygghet. 

Hoppas att du kan vara lite hjälpt av dessa rader och se gärna på en del andra svar på här på Livlinan som behandlar samma tema och som också hänvisar till lite olika hjälpsidor. Du får gärna höra av dig igen med fler frågor och tankar. Med hopp om hopp för dig och din pojkvän.

 Många hälsningar,

Gunnar Böhm,
Leg. Psykoterapeut på ungdomsmottagning

Hej och tack för att du skriver till oss på Livlinan.

Jag kan förstå att du känner dig ensam och orolig över er situation och det är bra att du har hört av dig till oss.

Det låter som att din pojkvän skulle behöva professionell hjälp för sina återkommande depressioner. En person som har en depression har ofta en negativ självbild och negativa känslor som till exempel ilska, rädsla och nedstämdhet. Det är också vanlig att personen då hanterar sina tankar och känslor med att dra sig undan från sin omgivning.

För din egen del tycker jag att det är viktigt att du vet att det beror på hans psykiska tillstånd just nu och att det inte handlar om dig. Du skriver att du inte får prata med andra om hur han mår och det får man respektera, men du skulle kunna prata med någon som står dig nära om hur du mår för att få lätta lite på din oro.

Att du finns hos honom när han mår dåligt är viktigt och det verkar som han vill det trots att han ibland blir arg på dig. Det är svårt att inte ta ilskan personligt, men i den mån det går är det bra att försöka att inte göra det. Precis som du gör är det bra att visa honom att du finns där och att du vill träffa honom trots att han inte mår så bra just nu. Kolla av om han har sovit och ätit och försök att få med honom ut på en promenad. Ofta kan små omsorger och handlingar ha större betydelse än vi tror. Du har redan försökt att få honom att söka hjälp och det är vanligt att många som kan behöva hjälp inte vill ta emot den av olika skäl. Det du kan göra är att försöka uppmuntra honom igen för det finns bra hjälp att få!

När han har en period då han mår bättre kan du berätta om din egen oro, om er framtida relation och om hur ni skall hantera situationerna när han blir deprimerad. Ibland kan det vara svårt för en person som har en pågående depression att leva sig in i hur en annan person kan uppleva situationen.

Att sätta sig in i vad en depression är och hur den kan yttra sig kan vara en stor hjälp för anhöriga. Genom att som närstående försöka förstå situationen kan det hjälpa till att sänka den egna stressen och oron som är vanligt att man känner i en nära relation.

På www.1177.se kan du gå in och läsa på om depression och du kan även gå in på www.hjalplinjen.se och www.natm.se för att få stöd och även ringa och prata med någon.

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för ditt mail.

Du har många frågor i ditt mail. Det första jag vill säga är att du inte behöver ha skuldkänslor. Det är lätt att säga, men svårare att känna i verkliga livet.

Det är inte ovanligt att barn tar ett stort ansvar när en förälder är psykiskt sjuk. Konsekvensen av det blir ofta att barnet väljer bort en del av sitt eget liv. Till exempel kan det vara att kunna ha roligt med kompisar, göra saker bara för att det känns roligt och utan några krav. Men ofta är det inte lätt att känna sig glad när en förälder mår dåligt.

Att ta ett stort ansvar och ändå kanske känna att man inte räcker till kan skapa både ilska och skuldkänslor. Barn jag har pratat med kan berätta om hur svårt det är att bära på den hemlighet, som det ofta innebär när man har en sjuk förälder. Ingen vet hur jag har det, och om jag berättar finns det ingen som förstår.

Att bära på hemligheter gör ofta att man som barn får fantasier om både sig själv och sin familj, och med fantasier kan det komma skuld- och skamkänslor. Det är vanligt att man skäms för att ens familj är annorlunda.

Jag kan inte ge dig svar som tar bort din oro och ilska, lika lite som du kan rymma ifrån din situation och låtsas som det inte har hänt. Men det finns hjälp att få och på många ställen i landet finns det gruppverksamheter som riktar sig till barn där någon i familjen är eller har varit psykiskt sjuk. Skolkuratorn eller skolsköterskan är också personer du kan vända dig till.

Du kan kolla om det finns någon gruppverksamhet i närheten där du bor. Hittar du ingen, kan du ringa till Källan i Stockholm (tel: 08-54555980) eller Gyllingen i Göteborg (tel: 031-808992)

Kuling.nu är en mycket bra hemsida där du kan få information, både om din  mammas sjukdom och vad  andra barn har för tankar om att leva med en psykiskt sjuk förälder. Det finns även en chatt på den sidan.

Förslag på hemsidor du kan kolla:

www.kuling.nu

www.vasteras.se/stodomvardnad/barnochfamilj/Sidor/grinden.aspx

www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn--Ungdomspsykiatri/Mottagningar/Hassleholm/Barn-till-psykiskt-sjuka-foraldrar/Barngrupper-_Maskrosen/

www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn--Ungdomspsykiatri/Mottagningar/Hassleholm/Barn-till-psykiskt-sjuka-foraldrar/

www.gyllenkroken.se/gyllingen

www.schizofreniforbundet.se/Kallan/

Varma hälsningar från Livlinan

Hej och tack för att du skriver till Livlinan. Det är jättebra att du tar kontakt och att du beskriver dina tankar och känslor. Att vara i din ålder kan vara jobbigt för det börjar hända saker med kroppen och man börjar lägga märke till hur andra ser ut och kanske börjar jämföra sig med andra. Det kan finnas en rädsla för att inte passa in och att vara annorlunda. Att du dessutom har en diabetessjukdom att hantera och leva med gör det säkert inte lättare som du själv skriver.

Eftersom du har en diabetessjukdom innebär det att du är redan känslig för att inte få i dig mat på bestämda tider. Om du försöker svälta dig så ökar du på den känslighet som du redan har. Det kan göra att du får svårt att stå emot negativa tankar och att du blir mer känslig för vad andra säger och på så sätt riskera att få en negativ syn på dig själv. Kanske känner du igen dig i detta?

Det är bra om du kan prata med någon som du har förtroende för om det som du har beskrivit för oss. Kanske kan du prata med dina föräldrar om det som trycker dig eller om du har någon annan vuxen person som står dig nära. Ett annat alternativ är att du tar kontakt med en ungdomsmottagning eller elevhälsan på din skola.

Att ta kontakt med andra som har liknande problem brukar vara positivt då de har lättare att sätta sig in i din situation och man kan byta erfarenheter med varandra. På nätet kan du hitta www.diabit.se som är ett forum för unga med diabetes.

Anorexi/bulimi-kontakt är en förening som arbetar för att stötta personer med ätstörningar. Det finns många olika typer av ätstörningar och det handlar inte om antal kilo utan tankar och känslor och det finns hjälp att få. Om du vill läsa mer om deras arbete kan du besöka hemsidan på: www.abkontakt.se

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Tack för att du skriver tillbaka till oss på Livlinan. Du berättar i ditt brev att du mår jättedåligt av detta och att du inte litar på din kille. Du ska inte behöva vara med i situationer som du inte är bekväm med och som får dig att må dåligt. Utifrån det du skriver låter det inte heller som du har fått något bra svar från din kille när du har frågat honom om fotandet.

Detta blir lite av en upprepning från vårt förra svar, men än en gång vill vi hänvisa till en ungdomsmottagning eller en vårdcentral om du känner att du vill prata med någon om detta. Eftersom du beskriver att du mår väldigt dåligt av det som händer, kan det vara bra att söka hjälp som ett första steg.

Du kan också gå in på UMO.se där du kan läsa mer om kärlek, vänskap, sex och kränkningar. På UMO kan du också ställa frågor anonymt om sex, hälsa och relationer och du får svar av någon som arbetar just med dessa frågor.  

Tjejzonen är också en bra stödsida för tjejer som du kan kika närmare på. De erbjuder både mailkontakt och samtal via chatt. Tjejzonen.se

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Du skriver i ditt brev att din kille tittar på och fotar andra kvinnor när du är med. Vi vet inte något mer om omständigheterna omkring detta, eller om du redan har pratat med din kille om det här. Oavsett vad så ska du inte vara med i situationer som du inte är bekväm med eller som får dig att må dåligt.

Känner du att du behöver prata med någon utomstående kan du ta kontakt med en ungdomsmottagning eller en vårdcentral, som ett första steg.

Du kan också gå in på UMO.se där du kan läsa mer om kärlek, vänskap, sex och kränkningar.  På UMO kan du också ställa frågor anonymt om sex, hälsa och relationer och du får svar av någon som arbetar just med dessa frågor. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Tack för ditt brev. Det är ingen lätt situation du beskriver. Din tvillingsyster har mått dåligt en längre tid och träffat flera psykologer. Hon har haft självmordstankar och varit nära att skada sig. Det framgår inte hur gamla ni är, mer än att ni går i skolan. 

Jag vill börja med att skriva att oavsett din ålder så är ett sådant ansvar som du tar, och har tagit, för tungt för en syster att bära. Det är viktigt att fler vet hur din syster mår och vad hon har tänkt. 

Din syster krävde att du skulle hålla tyst, men det är inte rimligt att krav. När det handlar om något så allvarligt som självmordstankar är det viktigt att du inte är ensam om att bära den informationen, både för din egen och din systers skull. När självmordstankarna är svåra eller när man ser självmord som den enda lösningen är det bråttom att få hjälp. Om du känner att du kan prata med era föräldrar om detta är det bra, eller om det finns någon annan vuxen som du känner förtroende för.

Jag tycker även att du ska söka hjälp helt för egen del. Du skriver att du tappar bort dig själv, och det hänger ihop med att du är så inriktad på din syster. När vi växer upp behöver vi utrymme för vår egen del för att orka. Det låter i ditt brev som om du har varit ensam med din oro.

Det är bra om du kan försöka att prata med någon vuxen i din närhet om hur du mår. Du kan även ta kontakt med Ungdomsmottagningen på din ort eller en vårdcentral. De kan hjälpa dig med en samtalskontakt. Detta är viktigt för att du ska kunna utvecklas själv, hitta din egen väg i livet och må bra. Du har rätt att må bra och ta hand om dig själv, även när din syster har det svårt. 

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar, precis så som du gör, men att samtidigt inte bära mer än du orkar med. Att bry sig och lyssna räcker långt. Många gånger hjälper det mer än vi tror att bara finnas där, våga lyssna och visa att vi bryr oss.

Lycka till! 

Varma hälsningar från,
Ingrid Molander, socionom och leg. terapeut familjeterapi

Hej!

Här kommer ett försök att svara på det brev du skrivit till oss på Livlinan. Först vill jag säga att jag är glad att du ändå vill ge livet en chans genom att skriva till oss. Sedan vill jag fortsätta att säga att det känns väldigt svårt att veta hur jag ska svara dig och i det svaret inte skriva fel saker. 

I det du skriver läser jag in mycket hopplöshet och stark förtvivlan. Att svara någon som är 13 år och som uttalar en sådan längtan att vilja dö känns, som uttrycket att ”dansa på slak lina”, svårt med andra ord. Som du säkert förstår så kämpar vi som jobbar på Livlinan med att i våra svar försöka ge tröst och hopp till den som känner hopplöshet. Och så önskar jag att även kunna ge dig lite tro på livet i det jag skriver. 

Att bli och vara deprimerad är obehagligt och svårt att förstå varför. Jag vet inte vad du varit med om i livet som gör att du blivit deprimerad och sedan fått tankar om att inte vilja leva. Men jag tror ingen föds med att i grunden inte vilja leva utan att det mer är det vi är med om i livet som får oss att få de känslorna och tankarna om att det vore bättre att dö. Att det sedan som i ditt fall leder till att du försökt ta ditt liv och att du upplever att det inte finns någon hjälp att få är fruktansvärt sorgligt.

Ibland kan tanken på döden och att vi skulle kunna ta vårt liv ändå ge visst hopp om att det då också kan finnas en möjlig väg till ett fortsatt liv. Det svåra med livet är att hitta förståelse för att livet är som det är, att hitta sätt att hantera livet och framför allt att hitta mening och meningsfullhet. Det sista är det svåraste, tänker jag. Det går inte att hitta mening i allt som händer, men kanske går det ändå att hitta mening i att fortsätta leva även om det just nu känns meningslöst och hopplöst. Jag tror att det som främst ger oss mening med livet är att vi på något sätt känner oss värdefulla och älskade av i alla fall någon. Att någon ser oss, bekräftar oss och på olika sätt visar oss värdet av att just vi lever. Vi människor är alla beroende av att andra för att orka leva våra liv. Svårigheten i att nu skriva till dig är att jag inte vet om det kan finnas någon som kan ge dig den bekräftelsen i ditt liv. Men jag önskar att du skulle ge dig själv chansen att fundera på om det finns någon som du tror vill att du lever ditt liv vidare. 

Jag vet inget om din familj, vänner eller andra människor som du möter eller lever nära, men jag är säker på att det finns de som vill att du lever vidare. Det kanske inte hjälper dig just nu att jag skriver det om du tänker att du bara vill dö, men vi behöver varandra för att leva. Du behöver andra och andra behöver dig, även om det inte nu verkar så. Att ”prata” med någon som jag gör nu genom att skriva är också lite problematiskt för att jag inte kan se hur du reagerar på det jag skriver eller veta hur du tolkar det. Men för att inte skriva längre än att du orkar läsa så vill jag säga, även om jag inte känner dig, så önskar jag att du vill leva vidare. Jag önskar också att du fortsätter ropa på hjälp. Att du hittills inte känner att du har fått bra hjälp måste inte innebära att det inte finns någon som du skulle kunna känna möter dig och kan vara till hjälp. Det går aldrig att helt förstå hur någon annan känner och mår, men man kan vilja försöka. Jag hoppas du hittar någon som du känner vill det med och för dig. Någon du kan komma att lita på. Du får också självklart höra av dig till oss på Livlinan igen. Vi vill ge den hjälp vi kan även om det bara är genom att skriva. 

Gunnar Böhm

Leg. Psykoterapeut på ungdomsmottagning

Hej!
När vi läser din fråga så väcks det även frågor från vår sida: Vad är det som gör att du går omkring och funderar på att skära dig själv? Ibland kan man tänka på att skada sig för att man känner sig ledsen, eller för att man känner oro och ångest inombords som är svår att hantera.

Du frågar om tips på något att skära sig med och hur man bäst skär sig för att få så lite blod som möjligt. Det är frågor vi inte kan besvara och även om du inte frågar om var det finns hjälp att få vill vi ändå hänvisa till organisationen SHEDO (www.shedo.org) som arbetar med att ge stöd åt personer som har ett självskadebeteende. Inom SHEDO finns mycket erfarenhet och de arbetar med att sprida kunskap om självskadebeteende och vad det finns för stöd och vård att få. På deras hemsida kan man ställa frågor kring självskadebeteende.

Genom din fråga vet vi inte mycket mer om din situation, men är det så att du mår dåligt och funderar på att skada dig själv så är det viktigt att du får hjälp. Det kan till exempel vara genom att ta kontakt med skolsköterska, kurator, vårdcentral eller en ungdomsmottagning.

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan.

Att som 15-åring bära den tyngd som är avsedd för utbildade vuxna, är inte rimligt. Du beskriver en belastning i form av koncentrationssvårigheter, ständig beredskap och oro för vad du kan säga och göra. Brevet som du har skrivit till oss andas en stor oro och hopplöshet över Evas situation.

Det är som om Evas hopplöshet också blivit din hopplöshet. 

Evas mående och situation ha pågått under en lång tid, hon är deprimerad och har ett självskadebeteende. Det har gått upp och ner för Eva. Nyligen har en vän till Eva tagit sitt liv. Evas tillstånd har nu försämrats ytterligare och din belastning och oro för Eva ökar.
 
Det som saknas är en vuxennärvaro och en närvaro av professionella. Försöket du gjorde resulterade inte i någon förändring. Eva anser att det räcker att tala med dig. Att det hjälper.

Sammanfattningsvis kan man säga att brevet resulterar i två problem. Eva mår dåligt och vill inte ha någon vuxen eller professionell kontakt. Hon vill ha din hjälp. Du vill hjälpa Eva, men Eva villkorar den och du blir ensam i situationen.

Vad kan du göra?

För din egen skull kan du gå till skolsköterskan eller en ungdomsmottagning och be om råd hur du skall hantera den situation som du befinner dig i. Ett annat sätt är att uppmuntra och stödja Eva i att åter ta kontakt med kuratorn. Be Eva om lov att du får vara med på samtalet. Du kan inte själv ta ansvar för hela Evas situation.

En av skolhälsovårdens viktigaste uppgifter är att medverka till att varje elev ges förutsättning för lärande under sin skolgång. I den situation som du och Eva befinner er i har ni inte dessa förutsättningar.    
   
Att komma ur denna hopplöshet och ensamhet är mycket viktigt för er båda. På det sätt som du beskriver och har agerat hitintills så finns det stora möjligheter till förändring.

Varma hälsningar,

Stefan Malmström
Lärare/handledare & Case manager

Hej och tack för din fråga. Paranoid personlighetsstörning är misstänksamhet som personlighetsdrag, det vill säga en benägenhet att vara misstänksam. Hur mycket misstänksamheten kommer fram beror på den aktuella situationen. I en lugn och trygg miljö med så lite störande stimuli som möjligt sjunker ångestnivån och därmed minskar misstänksamheten. Vid för personen starka psykiska påfrestningar kan misstänksamheten övergå i psykisk sjukdom – en paranoid psykos, som oftast med god effekt behandlas med antipsykosmediciner.

Kunskapen och forskningen om personlighetstörningar är ett ganska nytt område. Det var inte förrän på 1950-talet som man började beskriva personlighetsstörningarna inom de psykiatriska diagnossystemen. Man beräknar att ca 10 procent av befolkningen är drabbade, ca 0,5-2,5 procent har en paranoid personlighetsstörning. Därför är det heller inte så lätt att säga något om prognos mer än att man idag har en mer positiv erfarenhet av att behandling kan hjälpa till att förbättra situationen för personer som söker hjälp för dessa problem.

När det gäller personlighetstörningar så är det mer komplicerat att bestämma denna diagnos än tex vid tillstånd som ångest och depression. Ofta handlar det om att bedöma hur stora funktionssvårigheter man har i sin vardag och om man dessutom har andra sjukdomar och problem som belastar en. Så förutom att man kan behöva mediciner för sina eventuella symptom ingår ofta i behandlingsprogrammen inslag där man får träna sina färdigheter att klara vardagen, till exempel hitta bättre struktur och trygghet så att inte stressande moment belastar för mycket.

Hoppas att detta gav svar på dina frågor!

Hälsningar från,
Livlinan

Hej!

Livlinan riktar sig till unga som lever nära någon som mår psykiskt dåligt. Frågorna som du kan ställa här är inom samma område, så därför vill vi hänvisa dig vidare med din fråga.

På UMO (Ungdomsmottagningen på nätet) kan du ställa en fråga och även läsa vad andra har skickat in för frågor: www.umo.se

Du kan också  gå in på sjukvårdsupplysningens hemsida där du kan få information om mens och flytningar: www.1177.se

Ett annat råd är att ringa till 1177 (på telefonnummer 1177) och ställa din fråga. Där svarar sjuksköterskor på frågor dynget runt.

Varma hälsningar från oss på Livlinan!

Hej!

Tack för att du skriver och berättar för oss på Livlinan. Det märks att du bryr dig mycket om din vän. Det är viktigt att hon får professionell hjälp för det är allvarliga signaler som du beskriver i ditt brev. Din kompis lever i en väldigt tung situation och utifrån det du beskriver verkar det som om hon har nått en gräns där hon uttrycker att hon inte orkar mer. 

Ett första steg kan vara att uppmuntra din vän att ta kontakt med skolsköterskan eller skolkuratorn. Det går också bra att vända sig till en vårdcentral eller en ungdomsmottagning. Detta kan som sagt vara ett första steg för din vän och förhoppningen är att hon får prata med någon som kan hjälpa henne vidare och som vet var det finns bra hjälp att få. För det finns mycket bra hjälp att få och ibland kan vi som står nära någon som mår dåligt behöver uppmuntra om och om igen för att få den drabbade att våga ta emot hjälp. Ibland kan man behöva vända sig till flera personer innan man känner att man får det stöd och den hjälp som passar just personen i fråga. Du kan också höra med henne vilken hjälp hon själv kan tänka sig, om ni inte redan har pratat om det. En fråga att ställa kan vara att höra vad som hjälpt din vän tidigare när hon har mått dåligt? När vi sätter ord på våra känslor känner vi oss ofta bättre till mods, även om situationen är densamma. 

Du skriver att du inte tror att hon vågar prata med någon professionell, eftersom hon är sluten. Det är vanligt att känna sig rädd för att för att söka och ta emot hjälp. En del är osäkra för de vet inte vad de ska prata om och andra tycker inte att deras problem är tillräckligt allvarliga. En terapeut som ofta svarar på frågor här på Livlinan och som arbetar på en ungdomsmottagning beskriver så här om hur det är att träffa ungdomar som tycker det är jobbigt att söka hjälp:  

”På ungdomsmottagningen där jag jobbar möter jag många som tycker att det är jobbigt att komma till någon man inte känner och börja prata om hur man mår. En del vet inte vad de ska prata om.Jag brukar säga till dem att inget är för stort eller för litet, för svårt, för hemskt eller för enkelt att komma och prata om. Allt som du tycker är viktigt är viktigt. Om du inte vet vart du ska börja eller vad du ska prata om så är jag säker på att de flesta som jobbar med att lyssna och prata med ungdomar vet att det kan vara svårt. Ni får hjälpas åt att sätta ord på det som handlar om hur du mår.”

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar. Precis som du gör. Samtidigt ska du inte bära mer än du orkar med och du beskriver redan nu en tuff situation för din egen del där du känner oro, blir irriterad utan att visa det för din vän och att du själv kommer efter i skolan när du hjälper henne. Som kompis kan du uppmana och uppmuntra din vän att söka hjälp, men det är också viktigt att du får avlasta dig och bolla dina tankar med någon annan så att det inte bli ohållbart och alldeles för tungt för dig. Det är väldigt bra att du har pratat med dina föräldrar. Att bry sig och lyssna som kompis räcker långt. Många gånger hjälper det mycket att bara finnas där och lyssna, även om det inte känns som att vi gör så mycket. 

Hör gärna av dig igen om det är något mer du vill fråga om! Ta hand om dig! 

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Så kallade mellanblödningar kan bero på olika saker. En del kan till exempel få en liten blödning när de har ägglossning. Om man använder skydd mot graviditet som innehåller hormoner (t.ex. p-piller) så kan det ibland göra att man blöder mellan mensen.

Man kan också få mellanblödningar om man har en infektion. Mellanblödningar kan också bero på att ens egna hormoner är lite ur balans, det är inte farligt och brukar rätta till sig av sig själv.

Om man har mellanblödningar upprepade gånger är det bra att prata med någon på en ungdomsmottagning eller med sin skolsköterska om det. Då får man veta om man behöver undersöka sig.

Här hittar du din närmaste ungdomsmottagning:

www.umo.se/ungdomsmottagningar

Här kan du läsa mer om mellanblödningar:

www.umo.se/Kroppen/Mellanblodningar

Varma hälsningar, Livlinan

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan, så bra att du hör av dig! Det är alltid svårt att stå bredvid och se sin närstående må dåligt och ha stark ångest utan att själv bli påverkad.

Att uppleva stress och ångest är naturligt för oss människor. När vår hjärna uppfattar en situation som hotande, så reagerar vi automatiskt och hela kroppen ställer blixtsnabbt om sig för att kunna försvara oss. Till exempel så laddas musklerna med energi för att vi ska kunna röra oss snabbare, andningen påverkas, hjärtat slår snabbare och hårdare, sinnena skärps och vi blir fullt fokuserade på det som stressar oss. Ibland känns ångesten så stark i kroppen att vi upplever panikkänslor och inte längre styr hur vi tänker, känner eller agerar. Reaktionen i kroppen är helt normal, men kan kännas både obehaglig och skrämmande. 

Stark ångest och panikångest är tecken på att något stressar oss. Det är bra att din son träffar en psykolog och får professionell hjälp med att ta reda på vad som oroar honom och att hantera ångesten.  Det viktigaste du som mamma kan hjälpa din son med är att inte ”dras med” i hans ångest. Fokusera istället på att hantera din egen oro och på att, om din son själv vill det, hjälpa honom lugna ner hans situation. Om din egen oro blir stark så brukar det hjälpa att ta hand om sig själv lite extra, försöka andas lugnt, röra på sig och vara fysiskt aktiv, helst utomhus. Du kan även vända dig till din Vårdcentral om du behöver ytterligare hjälp.

Många varma hälsningar,
Annika Selstam Grundén, Leg ssk spec i psykiatri / leg psykoterapeut KBT

Hej och tack för din fråga.
På föreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt beskriver de bulimi så här:

"En person som lider av Bulimia Nervosa hetsäter och kompenserar sedan ätandet för att slippa gå upp i vikt och för att döva sina känslor. Med kompensation menas här kräkning, användande av laxermedel, överdriven träning eller sträng diet. Bulimikern tänker gång på gång att hon ska sluta att hetsäta".

I dag faller många personer under diagnosen UNS - Ätstörning Utan Närmare Specifikation, som också kallas atypisk ätstörning. Om man använder begreppet ”renodlad” bulimi i det här sammanhanget, kan det vara för att visa på skillnaden mellan en diagnostiserad bulimi och en så kallad UNS då en person har många men inte alla kännetecken för att få diagnosen bulimia nervosa. Hon eller han kan till exempel hetsäta stora mängder mat, men inte tillräckligt ofta för att få diagnosen.

Mer information om bulimi och andra ätstörningar finns på:

www.abkontakt.se
www.ätstörning.se

Varma hälsningar från Livlinan 

Hej!

Först vill jag tacka för ditt förtroende genom att du skriver till oss om din oro och ångest. Ångest är ett svårt begrepp därför att det är svårt att veta vad det exakt betyder för oss. Ett som är säkert att alla människor i perioder upplever och känner ångest av olika styrka. Ibland förstår vi vad det handlar om, men ibland kommer den bara utan att vi vet varför. Enkelt skulle vi kunna säga att ångest står för en rädsla som inte är definierad och därför blir en obehaglig känsla.

Vi människor är begripliga och när vi känner obehag så vill vi hitta lösningar som ger lugn. Jag tycker inte dina strategier är en flykt alls utan ett sätt att hantera din oro. Men ett sätt till hantering är också att prata med någon om sin oro. Att tillsammans med någon prata om vad man känner tänker och upplever. Att försöka förstå och ibland hitta sådant som löser upp oron.

Precis som du skriver så lättar ofta oro och ångest bara av att sätta ord på vad man känner. Att ångest kommer regelbundet med visst intervall behöver inte på något sätt handla om att det är något sjukligt, men samtidigt ska du ta dina tankar och känslor på allvar. Med det menar jag att du naturligtvis ska lyssna på dina behov och då kanske få prata med någon om vad du känner. Det kan öka förståelsen för vad det handlar om och ge minskad ångest. 

Jag som jobbar på en ungdomsmottagning som psykoterapeut tycker att det låter som en alldeles självklar anledning till att komma för samtal. Att gå till någon utomstående kan också vara skönt ibland just för att det inte är någon som känner dig tidigare. Jag kan också säga att ångestkänslor är vanligare under vissa perioder i livet bl.a. ungdomsåren. Att gå från barn till vuxen är den period i livet som absolut laddar mest ångest och oro. Oro över vem man är, vill vara, om man duger, räcker till, får vara med, vad man skall göra med sitt liv o.s.v. 

Slutligen lita på dig själv, ta din oro på allvar och om du vill sök upp någon att få prata med. Men fortsätt också att göra saker som lättar, gör dig glad och lugnar när ångesten kommer. 

Med hopp om mer lugn och inre trygghet för dig.

Hälsningar,

Gunnar Böhm, leg. psykoterapeut 

Hej och tack för din fråga till Livlinan. Du beskriver din relation till pojkarna i din klass och speciellt till två pojkar. Den ena pojken har du känslor för och den andra pojken är ofta rolig. Du skriver också att du är mycket osäker hur du ska tolka din relation till pojkarna. 

Du känner dig osäker på hur du ska förstå dem. Det är mycket bra att du stannar upp och tar hjälp av någon annan som kan ge synpunkter på det hela. 

I många grupper finns maktspel av olika slag. En del maktspel är till för att träna sig i att inta olika roller och alla känner sig trygga och säkra i det. Man vet precis vad som är tillåtet och var gränserna går.  Ingen känner sig otrygg utan man stödjer varandra. 

I andra grupper finns maktspel som är till för att skapa osäkerhet. I vissa lägen känner man att man är helt överens med alla och i andra lägen är man mycket otrygg och rädd. Just denna dubbla känsla av att ibland få vara med och ibland bli utsatt är ett tecken på att någon eller några i gruppen kämpar om makten i gruppen, det vill säga den som ska bestämma över andra. Detta kan leda till mobbning och allvarliga kränkningar. 

Det är klokt av dig att fundera över om du vill ha dem som kompisar. En kompis måste man känna sig trygg med och veta att de skyddar en när så behövs. Om du vill jobba på att vara kompis med dem så kan du kräva att de inte svarar på ett oförskämt sätt. Ska du vara kompis med dem så får ni umgås på lika villkor, det vill säga att de svarar på sms och inte gör dig osäker och otrygg. 

Du kan fundera över om andra känner det likadant som du. Du bör också prata med någon som du känner förtroende för om hur de upplever det som händer kring dessa killar. Du skriver att du inte vill göra bort dig och inte förstöra relationen. Det är en önskan från din sida och det kan ju vara en ide att du pratar enskilt med just dessa killar så att du får en uppfattning om vad de tycker.

Eftersom du går i skolan så finns det förhoppningsvis någon vuxen som känner klassen som du också kan vända dig till och få mer handfasta råd av.  

Det är väldigt bra att du har ställt dina frågor nu så att du kan ändra på situationen

Många hälsningar,
Zelma Fors, leg. psykolog

Hej och tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Det är bra att du tar din egen oro på allvar för din väns symptom och reaktioner är oroväckande. Du berättar att han inte klarar av skolan, men annars är en möjlighet att söka hjälp via skolhälsan.

Det är viktigt att din vän får professionell hjälp. Att han inte klarar av skolan och sover hela dagarna är allvarliga reaktioner. Ett sätt att hjälpa din vän är att stötta och uppmuntra honom att söka hjälp på en vårdcentral eller en ungdomsmottagning. Om du kan är det bra om du kan få hjälp eller stöd av andra vuxna för att få med din vän till professionell hjälp.

Du kan också höra med honom vilken hjälp han själv kan tänka sig? Vad har hjälpt honom tidigare när han har mått dåligt? När vi sätter ord på våra känslor känner vi oss ofta bättre till mods, även om situationen är densamma.

Du beskriver att det är flera områden som gör livet svårt för din vän. Att problemen både finns i skolan, i hemmet och att han har blivit hotad av folk. Det är svårt att lösa allt på en gång, men däremot viktigt att börja någonstans. Ett första steg för att hans situation ska bli bättre är att söka professionell hjälp. Din vän bör få en samtalskontakt och om han inte är nöjd så kan du stötta honom att få tag i någon annan person t ex på en annan vårdcentral.

Det finns hjälp att få, men många drar dig för att söka professionell hjälp. Då kan det hjälpa att vi som står nära uppmuntrar igen och igen. Att må dåligt är vanligt och så många som fjärde person i Sverige lider antingen själva av psykisk ohälsa, eller lever nära någon som mår psykiskt dåligt.

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar, precis så som du gör, men att samtidigt inte bära mer än du orkar med. Att bry sig och lyssna räcker långt. Många gånger hjälper det mer än vi tror att bara finnas där, våga lyssna och visa att vi bryr oss.

Är situationen akut ska du inte tveka att ringa 112!

Många varma hälsningar från Else-Marie och Lovisa på Livlinan

Hej!

När jag börjar med att läsa din fråga och sedan din korta men innehållsrika beskrivning av hur du har det nu och vad du varit med om, så ställer jag samma fråga som du. Hur ska du orka? Jag önskar att jag hade ett enkelt svar att ge dig om att göra si eller så, men det finns inte. Vad får dig att stå ut med livet som det är och har varit för dig? Livet är definitivt inte rättvist och du har mött mycket av svårigheter. Den fråga vi och du kan ställa dig är egentligen bara vad har fått mig att orka hitintills. Du skriver att du givit upp, men att du också klarar dig. Min önskan är att du inte ger upp utan fortsätter att söka efter det som får dig att klara livet. Det som kan ge lite ljus i en annars mörk tillvaro. Vad kan vara värt med just ditt liv och vem kan hjälpa dig att bekräfta just dig. Som jag förstår det så har du mycket sorg och oro i din familj och dessutom är du utsatt av andra runt dig. Jag vet inte men jag gissar att tilliten till andra människor inte är så stor hos dig.

Det gör mig ändå glad att du skickar en fråga och ett rop på hjälp till oss på Livlinan. Det visar på hopp och en önskan om att hitta en framkomlig väg. Jag hoppas att vi också ska kunna vara lite av en livlina för dig med vårt svar och att vi finns som en möjlighet att vända sig till. Det är alltid svårt att finna ord för att hjälpa någon i din situation, men det är bra att du söker kontakt med andra som t.ex. hit till oss.

Jag vet inte vad du har för erfarenheter av att söka dig till någon form av hjälp i samtal eller liknande. Men jag tror att det kan vara bra att försöka hitta någon som du kan gå till och samtala med. Eftersom jag inte vet hur gammal du är så är det svårt att ge konkreta förslag, men det viktigaste är att det blir någon du kan få förtroende för och finner tillit tillsammans med. Om du är ung kan det vara någon på en skola, t.ex. kurator, skolsköterska, lärare, på en ungdomsmottagning eller liknande. Ibland kan det vara en bra början att göra som nu att skriva till oss, ringa till någon hjälplinje eller liknande. 

Vi människor har en bild av oss själva som mycket formas av hur vi uppfattar att andra ser på oss och vad vi tror att andra förväntar sig av oss. Vi behöver därför hitta människor som kan ge oss goda spegelbilder av oss. En bild som främst speglar dem vi är och inte så mycket av vad vi gör eller inte. Vi behöver andra som kan bekräfta oss gott och som hjälper oss att tycka om oss själva. När vi har det svårt så är det viktigt att ha någon att dela sin sorg och smärta med. Det hjälper oss att orka stå ut och se en möjlig fortsättning. Jag tror att det är viktigt att se en liten bit i taget framåt på en fortsatt livsväg. Och jag hoppas att det är vad du ska kunna göra också. Hör gärna av dig igen om du har tankar, frågor eller bara vill skriva och berätta något.  Och som sagt, försök hitta någon tillitsfull person i din närhet att prata med. 

Vi människor behöver varandra och ibland behöver vi andra mer och ibland andra oss. Försök att tänka att just du är värd ett liv som blir lite ljusare bit för bit och att du också är värd att andra bryr sig om och stöttar dig i dina svårigheter.

Med hopp om ljus i mörkret.

Vi på Livlinan

Hej och tack för ditt brev!

Att din mammas sjukdom påverkar henne är tydligt, men den påverkar också hela din familj och inte minst dig som bor hemma. Det blir ofta kaotiskt när en förälder insjuknar och det är inget man vänjer sig vid. Det känns lika jobbigt varje gång.

Ett problem är att den som har en psykisk sjukdom inte alltid inser att hon eller han är sjuk och sällan tycker att hjälp och behandling behövs. Att du vilja hjälpa och underlätta för din mamma är lätt att förstå. Problemet blir hur ska du orka med. Du är 18 år och har dina studier och ett eget liv att ta hand om.

Det är viktigt att veta att du inte är ensam. Det finns flera barn och ungdomar som lever i en liknade situation som du. En bra sak är att hitta andra som du kan dela din erfarenhet med. Det finns t ex gruppverksamheter för barn och ungdomar som har någon i familjen som är eller har varit psykisk sjuk. Ofta har socialkontoren kunskap om var dessa verksamheter finns. Se också de länkar som nämns nedan.

Du har levt med din mammas sjukdom under lång tid och även om du är ”hårdhudad” så har du blivit påverkad av detta. Till följd av detta kan det bli så att du inte längre litar helt på din förälder. Många upplever i en sådann situation att man lever med en familjehemlighet där både skuld och skam finns med. Barn kan ofta berätta om hur svårt det är att tala om sin förälders sjukdom med både kompisar och lärare. Det är svårt att veta vad man ska säga. Det hade varit så mycket lättare om det var en kroppslig sjukdom för det förstår de flesta vad det är och att det är jobbigt, men när det gäller psykiskt sjukdom blir allt svårare.

Det är lätt att tänka att ingen förstår och att det blir enklare att låta bli att prata om det. Det kan också kännas som att jag sviker min förälder om jag pratar med andra om hennes sjukdom.

Som barn tar man ofta alldeles för mycket ansvar för både föräldern och hemmet när en förälder är sjuk. Det blir ofta för lite tid till att göra vad man själv vill och har lust med. Det blir lätt att man väljer bort roliga saker som man gör med sina kompisar. Det kan också vara svårt att sätta gränser när föräldern är sjuk, svårt att säga nej för då blir mamma eller pappa kanske sämre.

Det är svårt att se på när en förälder insjuknar. Här är det psykiatrin som ska ingripa och hjälpa din mamma när hon är sjuk. I många fall vill inte den som drabbats av psykisk sjukdom erkänna att hon är sjuk, vilket gör att hon inte själv söker vård.

Det jag vill säga dig är, be om hjälp. Det finns säkert många som vill hjälpa dig om de bara får reda hur du har det. Till exempel skolsköterskan, kuratorn, din lärare, eller någonn annan vuxen som du litar på.

En bra bok är ”Överlevnadshandboken för dig som har en psykiskt sjuk förälder” skriven av Lotta Fristorp och Peter Kollarik.

Kolla gärna dessa länkar:

Stockholm: www.schizofreniforbundet.se/Kallan/

Göteborg: www.gyllenkroken.se/gyllingen  

Malmö: Barngrupper - Maskrosen 

www.maskrosbarn.org

Varma hälsningar från Livlinan

Tack för din fråga till Livlinan. Mitt i det väldigt tragiska som du beskriver är det fint att läsa om den omtanke som du har för din bästa kompis. Att du inte bara tänker att du vill vara nära, utan åker iväg och ser till att du kan hålla om henne.

Du frågar vad du kan säga till henne. Ofta vill vi komma med råd eller ge lösningar när människor i vår närhet mår dåligt. Det är inte fel att komma med råd, men att bara våga lyssna är oerhört viktigt. Ibland kan det bli tyst. Orden saknas kanske, men det är helt okej. Många finner tröst i att få berätta om personen de mist, återge fina minnen. Ibland kan samma berättelse återkomma gång efter gång och även det är ett sätt att bearbeta vår sorg.

Det kan vara bra att känna till att vi alla reagerar olika på sorg och att det är vanligt att också känna ilska när vi förlorar någon nära. Vi kan känna ilska för att personen har lämnat oss och frustration för frågor som förblir obesvarade. Det är också vanligt att vi blir arga när vi känner oss övergivna. Många gråter och kan även tycka att det är en lättnad att kunna få gråta, både i ensamhet och med andra.

För många som mister någon genom självmord hjälper det att träffa eller prata med andra som har varit i liknande situation. Suicidprevention och Efterlevandes Stöd (SPES) är en förening för anhöriga som har mist någon genom självmord. SPES anordnar anhörigträffar och de har även en jourtelefon där man kan få prata med någon som ger stöd och lyssnar. Personerna som svarar i jourtelefonen har egen erfarenhet av att mista någon genom självmord. Det finns också en ungdomssektion inom SPES så föreningen är för alla åldrar. Du kan läsa mer på www.spes.se eller ringa jourtelefonen som är öppen varje kväll kl. 19-22, tlf: 08 – 34 58 73.

En del personer som har mist någon nära genom självmord tar snabbt kontakt med SPES. För andra kan det gå lång tid innan de söker stöd bland andra som varit i samma situation. 

Det finns också en hemsida som heter www.sjalvmordsupplysningen.se där man som anhörig kan få stöd och information, bland annat via en chatt med volontärer som svarar på frågor, ger stöd och hänvisar vidare när det behövs.

Även när det har gått en tid och den värsta sorgen förhoppningsvis har lagt sig, är det bra att fortsätta ställa frågan hur din kompis mår. Precis som vi hanterar sorg väldigt olika är det också väldigt individuellt hur lång tid vi behöver för att gå vidare i livet. Känslorna som kommer är en del av sorgebearbetningen.  Hoppas att både du och din kompis finner det stöd som ni behöver. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Paranoida tillstånd ingår i gruppen psykoser när man pratar om diagnostermer. Det finns många olika typer av psykotiska tillstånd. Ofta är symptomen besvärande att leva med och därför är läkemedelsbehandling vanligt i samband med psykoser. Det är också vanligt att personen som har en psykossjukdom även får en behandlingskontakt som till exempel kan hjälpa till med sådant som personen inte kan klara av i sin vardag.

Behandlingen kan även vara individuell psykoterapi och terapeutiska stödsamtal. En person som är i ett psykotiskt tillstånd kan ha problem med kroppsfunktioner och aktiviteter. Därför erbjuder man behandling hos sjukgymnast eller arbetsterapeut. Ibland kan man behöva stöd och träning för att klara av att börja jobba igen eller för att börja plugga.

Eftersom det finns många olika typer av psykotiska tillstånd finns det också många olika typer av behandlingar. Du kan läsa mer om psykoser här: 

Hälsningar från,
Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), med. dr. 

Hej!

Tack för att du har skrivit till oss på Livlinan. Du skriver om dina självmordstankar och om dina tankar på att skada dig själv. Att du är helt ensam och att det inte finns någon i din omgivning som är snäll. Det är jättebra att du delar med dig av din tuffa situation, för ingen ska behöva gå ensam med det som du bär på.

Även om vi inte vet så mycket mer om din situation så är det tydligt utifrån det du skriver att du har det väldigt tufft och att läget är allvarligt. Det är viktigt att du får prata med någon som förstår dig. Kanske har du försökt tidigare att få hjälp men upplevt att ingen lyssnar eller förstår? Försök i så fall gärna på nytt att ta kontakt med till exempel en ungdomsmottagning, en skolsköterska eller någon annan vuxen som du känner förtroende för.

Du frågar också om tips på vad du kan göra och hur du kan tänka för att inte dö. Hur har du gjort tidigare när du har mått dåligt? Vad har fått dig att må bättre då? Ett sätt att må bättre för stunden kan vara att hitta på saker som distraherar tills de värsta tankarna har lugnat ner sig. För en del kan det hjälpa att se en film, spela ett tv-spel, gå ut med en hund eller bara gå en promenad.

Många personer med självmordtankar vill leva, fast inte så här. Det finns andra vägar och du är värd att få bra hjälp. Många personer som har mått väldigt dåligt och som inte har trott att det någonsin skulle bli bättre, lever idag ett bra liv och är glada för att de vågade be om hjälp. Är det så att du är rädd för att skada dig själv är det viktigt att du ringer SOS Alarm, tel 112 som kan berätta om var du kan få hjälp som 13-åring.

På den hemsidan www.sjalvmordsupplysningen.se (som drivs av föreningen Psykisk Hälsa) kan du få stöd och för den som mår dåligt och besöker sajten kan man prata anonymt på en chatt med volontärer, vardagar kl. 19 – 22. Ett annat alternativt är BRIS, som också ger stöd till barn och unga, www.bris.se, tel. 116 111.

Det är bra att du tar din situation på allvar och det är modigt av dig att skriva om dina tankar. Det är viktigt att du inte är ensam med det här och du är alltid välkommen att skriva till oss igen. 

Många hälsningar från Livlinan

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan. Att någon som står oss nära tar livet av sig är bland det allra värsta som kan hända. Du skriver att dina syskon är ledsna och inte förstår hur du kan vara arg och du undrar hur du ska hantera situationen.

Vi reagerar alla olika på sorg och att känna ilska när vi förlorar någon nära är en vanlig reaktion. Ilska för att personen har lämnat oss och frustration för frågor som förblir obesvarade. Det är också vanligt att vi blir arga när vi känner oss övergivna. Ofta vill våra känslor förmedla något till oss. Man kan beskriva det som ett budskap från oss själva till oss själva. Du kanske vet vad din ilska står för och kan berätta det för dina syskon för att få dem att förstå. Samtidigt kan det ofta vara svårt att klä känslorna i ord och förklara varför vi känner som vi gör. Ibland tar det tid innan vi själva förstår varför vi känner och reagerar som vi gör.   

I boken Trösteboken (Zandrén-Wigren) berättar anhöriga till personer som har tagit livet av sig hur deras smärta har fått lindring och begreppet sorg beskrivs bra i boken: 

”Sorg – ett förlamande tillstående som vi sällan har någon kunskap om eller erfarenhet av. När sorgen drabbar oss står vi där, handfallna, paralyserade, kanske chockade men framför allt ensamma. Sorgen har olika ansikten och alla människor som drabbas finner sitt eget sätt att ta sig igenom den och hitta tillbaka till livet”.

För många som mister någon genom självmord hjälper det att träffa eller prata med andra som har varit i liknande situation. Suicidprevention och Efterlevandes Stöd (SPES) är en förening för anhöriga som har mist någon genom självmord. SPES anordnar anhörigträffar och de har även en jourtelefon där man kan få prata med någon som ger stöd och lyssnar. Personerna som svarar i jourtelefonen har egen erfarenhet av att mista någon genom självmord. Det finns också en ungdomssektion inom SPES så föreningen är för alla åldrar. Du kan läsa mer på www.spes.se eller ringa jourtelefonen som är öppen varje kväll kl. 19-22, tlf: 08 – 34 58 73.

Precis som vi hanterar sorg väldigt olika är det också väldigt individuellt hur lång tid vi behöver för att gå vidare i livet. Känslorna som kommer är en del av bearbetningen. Hoppas att du finner det stöd som du behöver. 

Varma hälsningar från Livlinan

Hej!

Jag har läst din fråga flera gånger och tänker på hur vi skall hjälpa dig att våga. Att din kompis som också mår dåligt pratar med många andra kan vara en hjälp för dig. Det visar att det är en möjlighet. 

På ungdomsmottagningen där jag jobbar möter jag många som tycker precis som du att det är jobbigt att just komma till någon man inte känner och börja prata om hur man mår. En del vet inte vad de ska prata om. En del kan tänka att det säkert finns andra som mår ännu sämre och behöver tiden bättre och så vidare. Men ingen kan avgöra vem som behöver tiden bäst. Allas psykiska illamående är viktigt att ta på allvar. Du vet bäst hur du mår och nu har du skrivit och bett om hjälp. Det tycker jag är både jättemodigt och bra gjort! Tänk nu att du har tagit ett första steg och att nästa inte heller behöver vara så farligt. Om jag förstod dig rätt så använde din kompis en del hjälp på nätet och det kan vara en början, men jag tror också att det kan vara bra att få träffa någon mer direkt som till exempel en skolkurator, någon på en ungdomsmottagning eller liknande. Jag förstår att du känner dig ledsen för att din kompis väljer andra att prata med och att det kan kännas som om du inte behövs. Är du dessutom ensam mycket så är det lätt att känna att ingen bryr sig om hur du mår, men därför är det ännu viktigare att du får träffa någon som vill och har tid att lyssna på dig.

Jag brukar säga till dem som kommer till mig att inget är för stort eller för litet, för svårt, för hemskt eller för enkelt att komma och prata om. Allt som du tycker är viktigt är viktigt. Om du inte vet vart du skall börja eller vad du skall prata om så är jag säker på att de flesta som jobbar med att lyssna och prata med ungdomar vet att det kan vara svårt. Ni får hjälpas åt med att sätta ord på det som handlar om hur du mår. Det är bra att du tar dig själv på allvar när du mår dåligt och att du ber om hjälp. Kanske du kan börja med att ringa eller maila någon först för att se om det finns möjlighet att få komma. Jag hoppas att du möter någon bra att prata med. Någon som vill lyssna på och hjälpa dig. Om det inte funkar eller om du undrar fler saker så hör av dig igen.

Varma hälsningar från,
Gunnar Böhm, leg. psykoterapeut

Hej!

Tack för att du skriver till Livlinan. När vi läste dina gripande rader började vi med att ta kontakt med en kvinnojour för att få råd om vad du som föräldrar kan göra i den svåra situation som du befinner dig i. 

Kvinnojouren vi pratade med (Kvinnojouren Olivia, www.kvinnojourolivia.se) berättade att de ofta hör om likande situationer där en man försöker isolera en kvinna. Det sker genom makt och kontroll och mannen skuldbelägger ofta kvinnans nära, så som föräldrar, syskon eller väninnor för att kunna isolera henne. 

Det finns olika sätt att utföra makt och det kan bland annat ske genom social isolering, våld, sexuella övergrepp och ekonomisk kontroll.

När en person befinner sig i den situation som er dotter är i är det lätt att bli utmattad och trött. Manipulation kan göra att kvinnan som är utsatt skapar ”fel fiender” och får svårt att tänka och se klart. 

Du beskriver både fysiskt och verbalt våd mot er och hur alla lögner plågar er. Situationen som du beskriver verkar både allvarlig och oerhört påfrestande för både er dotter och för er som står henne nära. Att ni som föräldrar får dödshot och våld är väldigt allvarligt och det är viktigt att även ni skyddar er själva och får det stöd som ni behöver. Kvinnojourer är även till för anhöriga och om du kontaktar Kvinnofridslinjen kan du få information om var hjälp finns nära er. De har en databas över alla kvinnojourer som finns i Sverige.

Du frågar om detta är normalt för en 28-årig kvinna och utifrån det du skriver verkar det som din dotter har passerat normaltillståendet och fått svårt med verklighetsuppfattningen. När kvinnor lever eller har levt i destruktiva förhållanden är det vanligt att de blir förvirrade och istället försvarar mannen som gör henne illa. Det är då ofta svårt att få dem att förstå att det som närstående gör av kärlek och välmening är för hennes skull. Många kvinnor tar sin mans sida och tror att de kan ”rädda honom” med sin kärlek och att det är omgivningen det är fel på som inte ser de goda sidorna hos mannen.

Rådet som kvinnojouren gav är att du tar kontakt med Kvinnofridslinjen eller ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) för att få mer hjälp. För det finns hjälp att få!

Kvinnofridslinjen: Tel. 020-50 50 50. Hemsida. www.kvinnofridslinjen.se

ROKS: www.roks.se

Varma hälsningar från,
Livlinan

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan!

När en elev i grundskolan mår dåligt så har skolan ett stort ansvar för att ställa upp och hjälpa eleven. Det finns flera olika sätt att få hjälp inom skolan. Det viktigaste är att eleven får kontakt med en vuxen på skolan som kan hjälpa till. 

Som elev kan du vända dig till skolhälsovården. På alla skolor så finns det en skolsköterska och tillgång till skolläkare, kurator och psykolog som kan hjälpa till. Alla som arbetar på skolan har också skyldighet att be Socialtjänsten om hjälp om de tror att en elev far illa och behöver extra hjälp.

Du kan även vända dig till din lärare, mentor eller någon annan vuxen som arbetar på skolan och som du känner förtroende för. Alla vuxna på skolan kan hjälpa till. Det allra viktigaste är att du som elev vågar berätta om du eller din kamrat mår dåligt.

Annika Selstam Grundén, leg specialistsjuksköterska i psykiatri / leg psykoterapeut KBT

Hej!

Du beskriver en situation som gör dig ledsen och ensam. Relationer förändras, och ditt kompisgäng har förändrats. En av killarna har pratat illa om dig bakom din rygg, och fått åtminstone två till med sig på sin sida. Du beskriver att i somras blev det bråk mellan er, och killen som har talat illa om dig fortsätter att trakassera dig mer eller mindre öppet i skolan.

Lärarna har inte reagerat, och inte någon annan heller verkar det som. Du blir därmed ganska ensam, och rädd att göra saken värre.

För övrigt får jag intrycket att det har hänt saker i gruppen som har rubbat balansen mellan er. En sådan sak är att ni nu går mot slutet av gymnasiet och närmar er vuxenlivet. Sexualiteten kan också skapa starka spänningar mellan människor. Killar i 18-19 årsåldern har den högsta testosteronhalten (manligt könshormon) någonsin i livet. Många letar partner och därför är det ibland svårare än förut att bara vara kompis med någon av motsatt kön (och ibland även med någon av samma kön).

Mitt råd är att du försöker vända dig utåt, vidga din kompiskrets. Att få det som förut i ditt gäng går nog inte. Kanske få in fler tjejer i gruppen? Kanske du kan hitta vänner utanför gruppen, utanför din klass? Kanske du kan hitta vägar att få nya vänner genom något fritidsintresse?

Ett råd är att du anförtror dig till någon vuxen. När man känner sig så ledsen är det jobbigt att hitta lösningen ensam. Prata med någon förälder, släkting eller annan person som du litar på. Du kan också ta kontakt med en ungdomsmottagning för att få stöd.

Det du är utsatt för på lektionerna är inte acceptabelt. Killen som säger de här sakerna har ingen rätt att göra så. Skolan (lärare och elevhälsan) är skyldiga att hjälpa dig, men du kan bara få hjälp om du fattar mod och berättar. Ofta är fantasin om hur det ska gå om man säger något, värre än hur det blir i verkligheten.

Du har tagit ett viktigt steg genom att skriva till oss. Ge inte upp utan se till att du får det stöd du behöver i en svår situation.

Lycka till!
Ingrid Molander, socionom och leg. familjeterapeut  

Hej och tack för din fråga. En traumatisk kris kan uppstå ur olika typer av situationer. Gemensamt är att den drabbade har upplevt förluster, kränkningar eller katastrofliknande situationer. Du hittar exempel här på Livlinan: Vanliga kriser. Vi som människor reagerar dock olika och en händelse som upplevs som traumatisk för en person, behöver inte vara traumatisk för en annan.

Kriser följer ofta vissa faser: chockfas (när man har svårt att ta in vad som hänt), reaktionsfas (när man tar in och reagerar känslomässigt på det som hänt och tänker på det om och om igen), bearbetningsfas (när man ser lite mer klart på det som hänt och börjar acceptera att leva med det) och nyorienteringsfasen (när man, även om man inte glömt sitt trauma, är på väg tillbaka till livet igen). Man kan må väldigt dåligt under en kris, inte minst i reaktionsfasen. Då är det viktigt att veta att det inte alltid kommer att kännas så jobbigt. Många kriser kommer man igenom själv med hjälp av kompisar och familj andra behöver man professionell hjälp med. Ibland fastnar krisen av olika skäl och man kommer inte vidare, då behöver man också hjälp.

Du kan också läsa mer om kriser och krisens faser på 1177: Liv och hälsa  

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Först vill jag säga att det är ett bra som du gjort att skicka din berättelse och din förtvivlan vidare för att försöka hitta hopp om hjälp någonstans. Din historia är verkligen sorglig och ledsam för att du som ung tjej och dotter får bära så mycket av dina föräldrars liv och bekymmer. Vi väljer inte våra föräldrar och inte heller de liv de väljer att leva. Och vi kan inte välja bort att påverkas av dem och deras val. Dina föräldrar har sin historia som format dem och som påverkar deras val i livet. Jag tror inte att någon föds att vara ond eller bli en förälder som inte förmår ge sitt barn den omsorg och kärlek det behöver, men livet och våra erfarenhet kan få oss att hamna fel. Jag förstår att du tycker om och i grunden älskar dina föräldrar, men att deras val och det sätt de behandlat/behandlar dig på gör och har gjort dig illa. Tyvärr så illa att du funderar på om det vore bättre att dö. Det viktigaste i detta är att du skall få hjälp att förstå och känna att du inte är skuld till att dina föräldrar bråkar, skiljer sig, är deprimerade, är aggressiva, angriper dig psykiskt eller fysiskt, dricker för mycket eller äljer en ny partner före att ta hand om sin dotter.

Jag tror som sagt inte att dina föräldrar i grunden är dåliga människor, men de har definitivt tappat bort sin uppgift som föräldrar och sin omsorg om dig. Kanske för att de har blivit för upptagna med sina egna liv och problem. Just nu skulle jag önska att vi på något sätt skulle kunna titta på hur vi skall hjälpa dig tillbaka till livet. Tillbaka till hoppet om en framtid och ett bra liv. Just nu behöver du och vi sätta dig och dina behov i centrum. Jag vet inte var du bor, men jag vet att på de flesta orter finns ungdomsmottagningar, skolkuratorer, kanske BUP eller någon annan form av mottagning där man kan få någon att prata med.Du behöver få någon som lyssnar på din berättelse och på det sättet kan dela lite av det du bär på. Att prata är ett sätt att få tankar och känslor ur sig. Kanske det också kan finnas andra bra vuxna eller andra som du kan dela en del med. Vi behöver alla andra människor som stöd för att leva våra liv och nu behöver du extra stöd. Ingen är stark ensam. 

Sedan är det också viktigt att du kan få praktisk hjälp med var du skall bo om du inte kan bo hos din mamma eller pappa. Här kan t ex socialtjänsten vara till hjälp eller att någon annan vuxen hjälper dig att prata med dina föräldrar om deras ansvar att se till dina behov. Det är möjligt att det kanske inte blir en enkel väg att gå, men det finns vuxna som kan gå med dig. Du skriver att du kanske borde klara dig själv som 18-åring, men det tycker inte jag utifrån hur din berättelse ser ut. Eftersom jag inte vet var du finns så är det svårt att direkt hjälpa dig med kontakter, men du får givetvis gärna skriva igen till oss. 

Det viktigaste är att du inte ger upp ditt liv för att du kan tänka att det skulle underlätta för dina föräldrar. Jag känner inte dina föräldrar, men jag är säker på att de för allt i världen inte vill mista dig. Det finns ingen som skulle må bättre av att du tog ditt liv. Jag kan förstå din tanke om att det skulle göra slut på din bedrövelse, ditt lidande och den hopplöshet du känner, men det finns alltid andra alternativ. Alternativ som innebär att ditt liv kommer att kunna bli ljusare och värt att leva. Jag hoppas att du här skall få någon tanke och känsla om hopp som kan ge dig kraft att gå vidare. Hör gärna av dig igen och om vi kan ge dig mer direkt hjälp så gör vi gärna det.

Varma hälsningar,

Gunnar Böhm, leg. Psykoterapeut

Hej,

Din fråga är väldigt akut och det är bra att du reagerar och agerar. Eftersom du bor långt borta och har svårt att hinna dit är det viktigt att du försöker få hjälp på annat håll. Tveka inte att ringa 112, för ett liv kan vara i fara. Du kan också försöka att få tag på familj eller vänner som bor närmare din vän och kanske har möjlighet att hjälpa henne. I bland kan det kännas svårt att ta kontakt med andra utan att personen det gäller har gett sitt medgivande, men i aktua lägen måste vi först och främst fokusera på att personen får bra hjälp och vård om det är risk för hans eller hennes liv.

Du är alltid välkommen att höra av dig till oss igen om du har fler frågor. 

Många varma hälsningar,

Livlinan

Hej!

På Livlinan har vi ingen telefonjour, utan bara den här frågefunktionen via vår hemsida. Vi hoppas i framtiden kunna utveckla en telefonjour, men i nuläget finns det inte nog med resurser för att kunna starta en sådan. 

Andra telefonnummer vi kan hänvisa till för stöd och hjälp är:

Nationella hjälplinjen: 020 - 22 00 60

BRIS: 116 111

BRIS vuxentelefon: 077-150 50 50

Kyrkans jourtjänst: 031 - 800 650 

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 

Varma hälsningar,

Livlinan

Hej!

Har du en frågor, funderingar eller vill ha mer information om hur du som förälder kan hjälpa din dotter kan vi rekommendera att du går in på hemsidan: www.drugsmart.com. Där finns, förutom information till både unga och vuxna, också möjlgihet att ställa frågor till experter på området droger och missbruk. 

Du kan också ringa 1177 för att få mer information om vart du kan vända dig för hjälp i ditt län.

Varma hälsningar,

Livlinan

Hej!

Det är väldigt bra att du vänder dig till en vuxen när dina kompisar pratar illa om dig. Det blir extra jobbigt för dig om det är en kompis som du haft bra kontakt med och som du litat på. Det blir ett stort svek och du blir osäker på om du kan lita på henne.

Det är mycket vanligt i vissa grupper att man pratar illa om varandra. Det handlar om att man är inne i maktspel där någon vill bestämma över de andra. Flickorna brukar säga jättefula, elaka saker om varandra. Det är en grupp i vilken man kämpar om vem som är viktigast och vill styra över de andra flickorna. En del flickor gör vad som helst mot andra, till och med mot sina tidigare vänner, för att få vara i närheten av den som bestämmer. Den som bestämmer binder upp olika flickor till sig, ibland får de fördelar och ibland hotas de. Dessa maktspel blir efter hand en mobbning.

Mitt förslag till dig är att du försöker tänka ut hur den gruppen ser ut som du ingår i – vem  bestämmer, vem används till prata illa om någon annan, vem försöker man putta ut ur gruppen. Det kan vara svårt ibland att tänka ut det om man själv är för ledsen eller arg. Du kan prata med de flickor som du kan lita på så att ni gemensamt förstår hur det hänger ihop.

I alla grupper finns det någon som bestämmer mer än någon annan. Men i de flesta grupperna finns en omsorg och omtanke om andra och man hjälps åt.

Mitt förslag till dig är att du också talar med en vuxen, en förälder, skolans kurator eller psykolog så att du förstår hur det hänger ihop och att du själv kan hitta ett bra sätt att vara på. 

Många hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan med din fråga.

Den situation som du befinner dig i och som du beskriver i din fråga verkar vara mycket påfrestande. Att du i hela ditt liv känt att det är ditt ansvar att din mamma mår bra, att ta hand om henne och att se till att hon har socialt umgänge. Att det sociala umgänget är mycket begränsat, i stort sett bara du.

Tyvärr är detta en vanlig situation hos personer som är anhörig till personer med en psykisk ohälsa. Att man precis som du upplever sig helt ensam och att man själv står med ansvaret för sin anhöriges hela tillvaro. Att man nästan blir sin anhöriges allt. Många personer med psykisk ohälsa vänder sig hellre till sina anhöriga än söker hjälp eller stöd hos vården eller kommunen. Detta leder oftast till att man som anhörig upplever sig som otillräcklig och att man får skuldkänslor för att man blir arg, ledsen, säger nej och så vidare.

För din egen skull kan det vara en bra idé att du får hjälp i din roll som anhörig för att hantera din situation. Det är vanligt att man som anhörig kan få stöd på den mottagning som ens anhörige besöker. På många mottagningar arbetar man med nätverk/resursgrupper där man som anhörig ingår.

Många upplever det som en stor hjälp att träffa andra i liknande situationer. Det finns anhörigutbildningar, anhörigmöten som schizofreniförbundet anordnar. www.schizofreniforbundet.se   

Du kan även vända dig till Nationella Hjälplinjen för direkt rådgivning 020-220060 alla dagar kl.13.00-22.00, alternativt: www.nationellahjalplinjen.se

Vad gäller din mamma så verkar det genom det du skriver som om hon skulle vara hjälpt av mer insatser än vad hon just nu har. Om hon har en pågående vårdkontakt kan denne vara till hjälp med att ta kontakt med kommunen för att till exempel ansöka om en kontaktperson för att vidga din mammas sociala nätverk, samt för att få aktivering. Om din mamma inte just nu har en pågående vårdkontakt så skulle hon behöva det. Hitta den lokala psykiatriska öppenvårdsmottagningen på www.1177.se. Det finns också möjlighet att via personligt ombud www.personligtombud.se får hjälp med att hitta etablera kontakt med vårdgivare.

Många närstående berättar att de upplever en stor skillnad efter det att de för sin egen skull har fått hjälp i rollen som närstående. Personer med psykisk ohälsa mår oftast bättre om de kan vidga sitt sociala umgänge och inte endast träffa sina anhöriga.

Stefan Malmström, lärare/handledare & Case Manager

Hej,

Vi ringde till Polisens informationstelefon, 114 14, och de gav detta svaret på din fråga:

"När man får träffa personer skiljer sig från fall till fall och är helt individuellt. Därför går det inte att ge ett enhetligt svar på den här frågan. Det bästa är att ta kontakt med den lokal arresten eller lokala myndigheter för att höra hur det är i just det här fallet."

Vi har även tagit kontakt med Kriminalvården som är en annan myndighet än polisen. Kriminalvården har bland annat ansvar för personer som blivit häktade. De berättar att den häktade personen i många fall blir belagd med restriktioner från åklagare, dvs att man som häktad får särskilda förbud. I de fallen får inte Kriminalvården låta den häktade personen ha kontakt med t ex anhöriga och det beror på att den häktade personen inte ska kunna påverka polisens utredning. Kontakt med anhöriga kan man i de fallen få först när restriktionerna släpps, eller om åklagaren går med på att man lätta på restriktionerna tillfälligt för vissa personer, exempelvis föräldrarna. Om man är minderårig får man endast besöka en häktad person i målsmans sällskap, eller tillsammans med någon annan vuxen person som målsman godkänt.

Vi hoppas att du får svar på din fråga och att du får träffa din bror snart.

Många hälsningar,

Livlinan

Hej!

Fint att du skriver och berättar att du blev ledsen. Det känns ofta bättre när man berättat det för någon.

Ibland kan det bli bråk mellan syskon om vem som ska ha mest eller först. Din bror tog alla pannkakor och du blev utan. När din mamma förstod detta, delade hon lika mellan dig och din bror. Din bror fortsatte bråket med att säga att du inte kommer att äta upp dem och då blev du jätteledsen och arg.

Din mamma försökte lösa bråket mellan dig och din bror men lyckades inte med detta. Då blev du arg på din mamma som faktiskt började bråka med dig och gjorde dig ännu mer ledsen. Du blev den som förlorade på nytt. Din mamma gjorde dig extra illa genom att slänga din nalle, som du säkert söker tröst hos.

Du blev helt övergiven och jag kan tro att du också ångrade dig för att du slog till din mamma.

Mammor och pappor gör ibland på samma sätt som barnen för att de vill få barn att förstå hur det känns när man gör något mot någon annan.

Du klarade av att vara ensam när du hade blivit så ledsen och arg. Din mamma som kom med kvällsfika hade säkert dåligt samvete för att det blev så fel.

Du är tio år och kan berätta om dina känslor och hur ledsen du är. Du skriver att din mamma är bråkig och elak så jag kan förstå om du ibland inte vågar prata med din mamma om hur du känner det.

När man är mitt uppe i bråket kan man oftast inte prata om det på ett bra sätt. Men när det är över så kan man prata och också förstå varandra.

Det vore bra om du kunde prata med din mamma om vad som hände när ni blev så arga. Det är viktigt att det bara är du och din mamma pratar till att börja med. Om det känns att du inte kommer till tals med din mamma så kan du alltid fundera på om skolsköterskan eller kuratorn på din skola skulle vara en person du kunde prata med. 

Många hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

Hej!

Tack för din fråga. Det är inte helt lätt att ge ett enkelt svar på din fråga för det skiljer sig en del mellan vilka uttryck som är vedertagna. I USA används till exemel begreppet ADD som du beskriver betydligt oftare än i Sverige, även om det förekommer här också.

För att få klarhet i begreppen tog vi kontakt med Attention som är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionshinder, bl a ADHD. De förklarade att man i Sverige idag försöker att gå mer och mer ifrån begreppet  ADD och använder sig istället av formuleringen ADHD utan hyperaktiva inslag. ADHD används som en samlingsnamn för de olika formerna av diagnosen.

Läs mer om ADHD

Besök Attentions hemsida: www.attention-riks.se

Många hälsningar,

Livlinan

Hej,

Vi på Livlinan är tacksamma för att du skrivit till oss och delat med dig av ditt problem. Vi förstår att du har det oerhört jobbigt. Även om vi inte vet hur omständigheterna ser ut för dig, råder det inga tvivel om att du har det väldigt tufft och som vi tolkar det är din situation akut. Du skriver att du har bestämt ett datum och det innebär en stor fara för ditt liv. I akuta situationer – både fysiska och psykiska – är det 112 du ska kontakta. Det finns hjälp att få som du har allt rätt till. Kanske har du försökt tidigare att få hjälp? Oavsett dina tidigare erfarenheter är viktigt att du försöker igen.  

Hur har du gjort tidigare när du har mått dåligt? Vad har fått dig att må bättre då? Kanske är ett första steg att ta kontakt med en ungdomsmottagning, skolhälsa eller någon annan som du känner förtroende för. Återigen, det finns hjälp att få.

Många personer med självmordtankar vill leva, fast inte så här. Det finns andra vägar och du är värd att få bra hjälp.

Du kan också ringa 1177 för att få råd om var du kan få hjälp beroende på var du bor, men är det akut ska du inte tveka att ringa 112.

Du nämner att du har ett självskadebeteende. En organisation som arbetar speciellt med att stötta personer med självskadebeteende är SHEDO. Läs gärna mer på deras hemsida: www.shedo.org

Det är viktigt att du inte är ensam med det här. Vi hoppas att det går bra för dig och är glada om du hör av dig igen. Det är du alltid välkommen att göra.

Varma hälsningar från,

Livlinan

Hej!

När jag läser din berättelse om hur din vän mår och hur han beter sig är det lätt att förstå att du undrar över vad du ska göra. Det är väldigt bra att du föreslår att han behöver söka mer hjälp, för just nu använder han dig som den han bearbetar med. Det är bra och mycket viktigt, samtidigt tycks han må så dåligt att han behöver gå i en riktig behandling oavsett vad det kan riva upp eller inte. 

Jag vet inte om du kan säga det så tydligt till honom, men använd gärna det som vi svarar dig. Din kompis reaktioner och beteenden är till viss del begripliga, men i några lägen är det svårt att avgöra vad som egentligen händer. Det är inte konstigt att man kan vara upptagen i både sina medvetna tankar och i mer omedvetna reaktioner på tidigare trauman och jobbiga erfarenheter. Din vän verkar bära på en hel del svåra upplevelser i bagaget, både sådant han är medveten om och sådant han inte vill vara medveten om. Ibland kan undanträngda obehagliga händelser och trauman leda till väldigt underliga reaktioner och symtom. I din beskrivning av din vän är vissa delar svåra att få klarhet i, men han verkar inte vara psykotisk även om han ibland försvinner. Utifrån det du beskriver låter det mer som tillstånd som han kan påverka och själv ta sig tillbaka ifrån. Om han vet att det som händer, händer så kan han också veta att det går att göra något åt. Frågan är vad han vill göra åt det. Nu låter det som att det blir mer obegripliga eller obehagliga reaktioner för er båda. 

För både dig och din kompis är det viktigt att han vet hur du känner och hur hans reaktioner påverkar dig. Att du är orolig. Ställ gärna frågan vad han själv vill göra åt sin situation. Fråga gärna också vad ditt stöd hjälper honom med. Det är som jag tidigare skrev viktigt med bra vänner som finns där.

Vi lever i ett ständigt behov av andras spegelbilder, men det finns ibland en gräns för hur vi som vänner kan vara hjälp. Om du är tydlig både för dig själv och din vän med var din gräns går tror jag att det blir tryggare för er båda. Om du vill, säg att du finns kvar även om han söker mer professionell hjälp som samtal/terapi. Liksom tidigare får du gärna höra av dig igen om vi kan vara till hjälp.

Många hälsningar,

Gunnar Böhm, leg. Psykoterapeut

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan med din fråga.

Det är en svår fråga och situation som du beskriver.
Samtidigt så är det inte helt ovanligt att personer som har svårigheter relaterat till en psykisk ohälsa inte önskar någon professionell hjälp, utan endast visst stöd av sina närmaste. Stöd och hjälp som personer själv bestämmer och som ibland förväntas omgående. Detta förändrar inte på något sätt grunden i personens kaotiska situation.

Tjejen du skriver om säger att hon är bipolär. Det innebär svårigheter i just det som du beskriver: Man svänger snabbt i sitt stämningsläge från sänkt stämningsläge (depression) till förhöjt stämningsläge (hypomani eller mani).
Dessa svängningar påverkar personens omdöme som i sin tur påverkar områden såsom relationer, arbete och ekonomi.

Bipolär sjukdom är en sjukdom och inte något man är. Det är vanligt just vid psykisk sjukdom att man blandar ihop sjukdomen med personen. Att man är deppig, bipolär, schizofren m.m. Denna ihopblandning innebär att man tror att sjukdomen är en del av en själv. Att man är en livlig och känslig person och inte sjuk som andra personer säger till en. Alltså mer en egenskap än en sjukdom.

Du skriver att du är orolig, att hon ignorerar dig. Att hon önskar att ingen skulle veta om hennes sjukdom. Troligtvis är det så att hennes chef och medarbetare redan haft sina aningar om att hon har svårigheter med att hantera sin arbetssituation.

Du undrar vad du skall göra?
Berätta varför du gjorde det. Att du vill hjälpa henne, att du vill stödja henne och att du försöker förstå. Anledningen var kanske också att du blir orolig när du märker att hon uppträder omdömeslöst, kanske kan personer komma till skada eller fara illa.

Gjorde du rätt?

Utifrån den situationen du beskrivit är det rimligt att göra som du gjorde.
Även om det innebär att tjejen känner sig sviken av dig. Försök att få tillfälle att förklara dig och hänvisa till att det finns hjälp att få.

Man kan mycket väl klara av ett avancerat jobb även om man har en bipolär sjukdom. Det finns många personer som har denna sjukdom och ändå klarar av att hantera familj, barn, arbete och ekonomi.  

Behandlingen är mycket mer än bara en medicinering. Det handlar om bland annat om stresshantering, kommunikationsträning, problemlösning och att känna igen tidiga tecken på återfall. Se vidare www.foreningenbalans.se samt www.1177.se     

Hälsningar från Stefan Malmström, lärare/handledare & Case Manager

Hej!

Först vill jag bara bekräfta det kloka i att göra något av det som oroar dig och skicka en fråga till oss. På samma sätt kan man säga att din vän gör något åt sin situation när han har börjat prata. Han vänder sig till någon som han tror kan lyssna och som tål att höra det han har att berätta.

När vi bär på jobbiga saker inom oss är det väldigt bra att prata med någon som vi har förtroende för. Därför är det en stor hjälp det som du gör genom att lyssna. Det gör din vän väl.  Det du hör och vet om honom oroar dig och du gör rätt i att ta den oron på allvar och be andra om hjälp. Det är viktigt att själv ha någon att vända sig till.

Du kanske kan fråga din vän hur han mår och om hur han tänker om sitt liv. Säg att du vet vad han gjorde för ett år sedan och att du känner dig orolig. Din oro är förmodligen större om du inte vet. Om din vän säger att han inte vet om han vill leva, att han har sådana tankar och kanske också planer så kan du fråga hur du kan hjälpa honom. Vilken hjälp kan han själv tänka sig? Vad har hjälpt honom tidigare när han har mått dåligt? Din tydlighet ger honom trygghet.

Du behöver inte ha färdiga svar och det tror inte jag att din vän förväntar sig. Men att du vill hjälpa ger hopp. Pröva om det kan bli mer tydligt och hör gärna av dig igen.

Många hälsningar,

Gunnar Böhn
leg. Psykoterapeut

Hej!

Det är ett svårt problem att hjälpa någon, som inte vill medverka själv. Att man inte vill det hänger ju delvis ihop med den psykiska sjukdomen, men också med att det fortfarande är så skamligt att vara psykiskt sjuk, att man inte gärna erkänner att man har sådana problem.

Att ge synpunkter på detta är inte heller så lätt, då vi inte vet precis hur saken ligger till. Vi svarar därför utifrån några tänkta alternativ:

-Det är sonens bekant som kräver pengar av mor och modern vill inte betala detta. Då är det viktigt att vara bestämd och om inte det räcker vända sig till en advokat. Sonen är myndig och modern har ingen betalningsskyldighet för honom.

- Det är sonen som kräver pengar av modern och bakgrunden är en försämring av en psykos eller ett allvarligt missbruk. Går det inte att motivera sonen att ta kontakt med psykiatrin kan man be en läkare från en vårdcentral komma hem och göra en bedömning om det kan vara berättigat med tvångsintagning. Detta kräver kontakt med vårdcentralen först, helst genom ett besök av någon i familjen, förklara läget och diskutera om de tror att sonen fyller kriterierna på en tvångsintagning.  Skriver läkaren ett vårdintyg brukar polisen hjälpa till med att transportera honom till den psykiatriska kliniken.

Ytterligare synpunkter

-Det är sonen som kräver pengar av modern och hon vill eller kan inte betala detta. Det är svårt för en mor att vägra sitt barn pengar till uppehället. Att inte ge ett barn det barnet begär ger ofta dåligt samvete. Inte sällan säger man nej ena gången och ja andra gången. Långsiktigt är det viktigt att sonen tar ansvar för sitt eget liv. En bindande långsiktig uppgörelse i ett lugnare skede när mor och son har bättre kontakt vore bäst men hjälper inte just nu utan först i ett senare skede. Med eller utan sådan uppgörelse är det viktigt att försöka vara konsekvent. En sådan uppgörelse mellan mor och son kan också innebära att modern generellt inte betalar, men ändå kan göra undantag om sonen blir akut försämrad i sin sjukdom. Kan sonen inte göra rätt för sig själv kan han vända sig till socialtjänsten, som är skyldiga att ta tag  frågan.

-Att sonen sprider rykten om modern kan vara ett sätt att vara besvärlig mot henne. Troligare är kanske att han verkligen lider av en akut allvarlig psykisk sjukdom, en psykos, eller ett allvarligt missbruk. Att han varit aktuell på psyk.akuten talar ju för det. I båda fallen behöver han psykiatrisk hjälp. Det är viktigt att se den akuta episoden som del i en längre process. En akut episod som för till hjälp kan få en sjukdomsprocess att vända. I första hand försöker man förstås att med familjens samlade resurser motivera honom att själv söka vård. Även detta kan vara en långvarig process. Vill han inte nu, kanske han vill det i ett senare skede. Blir han tvångsintagen kan det också försvåra relationerna i familjen. Det är därför viktigt att upprätthålla kontakten så gott det går för att senare, i ett lugnare skede, förklara varför det var nödvändigt inte minst för honom själv. Motivationsarbetet kan gå ut på att få honom att själv söka hjälp, alternativt följa med honom till en vårdcentral eller akut psykiatrisk mottagning.

Att det ofta handlar om en akut episod i en i övrigt lång process betyder också att det är viktigt  både att lägga ner energi på att fundera och dra upp linjer för hur man bör/vill göra, men också att man ser till att man orkar i längden genom att skjuta in möjligheter till vila och avkoppling men också att ha flera andra personer att rådfråga och prata med.

Vänliga hälsningar,

Astrid Palm Beskow, PhD, leg psykolog, leg kognitiv psykoterapeut

Jan Beskow, professor, läkare,  med dr, specialist inom psykiatri och socialmedicin

Hej Emma!

Den medicinering man får beror på vilka symptom som är mest besvärande och detta sker i samråd med läkaren som skriver ut medicinen.

I många fall ordineras något antipsykotiskt läkemedel. Vanliga preparat är Zyprexa/Olanzapin, Risperdal, Seroquel eller Haldol. Man kan också få någon form av ångestdämpande preparat. Du kan läsa mer om läkemedel vid psykos på 1177 (sjukvårdsrådgivningen).

Många hälsningar 
Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), Med. dr. 

Hej Johan,

Det är bra att du tar din egen oro på allvar. Ofta är det svårt att veta vad någon tänker och känner när det inte är tydligt uttalat. Därför kan det vara bra att våga fråga din kompis hur han eller hon själv tänker och känner. Det är också bra att beskriva sin egen oro över situationen, och att man är orolig för vad vännen kan göra.

Om du själv vill kan du höra med din kompis vad han eller hon tror att du kan hjälpa till med. Kanske är det bara att vara en vän som orkar stå kvar som behövs. Kanske kan det vara en hjälp att följa med till exempelvis en ungdomsmottagning, vårdcentral eller skolhälsa.

Att visa att man bryr sig är grundläggande för den som har svårt att bry sig om sig själv. Du skriver att det inte finns något som gör att din kompis känner sig lycklig eller får henne/honom att tro på sig själv. För att kunna tro på sig själv behöver vi känna att andra tror på oss. I vissa perioder i livet är det svårare och vi behöver andras tro ännu mer för att hitta vår egen tro på oss själva.

Mycket – inte minst i ungas tillvaro – handlar om att lyckas med att prestera för att hitta en god självbild och tro på sig själv. Vi bekräftas tyvärr alltför mycket av det vi gör, eller inte gör, istället för dem vi i grunden är. Att ha någon i sin närhet som ser och vill förstå eller vara till hjälp ger hopp. Hopp om att det någonstans i mörkret alltid kan finnas en strimma av ljus. 

Utifrån det du skriver om din kompis situation kan det också vara läge att ge tips på ytterligare hjälpmöjligheter som till exempel vart man kan vända sig. Det finns alternativ både inom sjukvården, på skolan och på nätet. Själv arbetar jag på en ungdomsmottagning och fördelen med det är att det inte är så hög tröskel för ungdomar att komma hit. På ungdomsmottagningar kan man få träffa någon att prata med.  

Det är viktigt som vän att ta sin egen oro på allvar och inte bära mer än man orkar med. Att bry sig räcker långt. Många har inte en sådan vän.

Många hälsningar från

Gunnar Böhm,

Leg. psykoterapeut

Hej!

Det är viktigt att din bror får vård och ju snabbare han kan få det, desto bättre. Det finns både kortvariga och långvariga psykoser, och det finns hjälp att få oavsett vilken typ av psykos det rör sig om. Precis som du skriver i din fråga kan psykoser utlösas av droger.

Vi kontaktade Astrid Palm som är leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut för att få mer information om hur man kan gå tillväga för att hjälpa. Astrid hänvisade till Beroendekliniken. Det bästa sättet att få kontakt med din lokala beroendeklinik är att ringa sjukvårdsupplysningen på telefonnummer 1177, som kan ta reda på vart du kan vända dig. Ett annat alternativ är att ta kontakt med en vårdcentral för att få information om var hjälp finns att få i er närhet.  

Som nära anhörig kan du följa med honom till en beroendeklinik och är det så att han vägrar kan du, eller någon annan i din brors närhet, prata med dem på beroendekliniken om hur ni ska göra. De kan hjälpa.

Det är bra om ni är flera som kan stötta din bror, så att du inte är ensam. Det är också viktigt att anhöriga får stöd. På Vårdguidens hemsida finns det råd för anhöriga till personer som har en psykos. Läs mer här 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej,

Din omsorg om din mamma är stor, men i första hand måste din mamma och pappa hjälpas åt för att samtala med någon utanför familjen. Det du kan göra är att du kan vara nära din mamma och göra det som ni brukade göra tillsammans innan det blev krångligt.

Jag undrar om dina föräldrar har kommit överens om att berätta detta för dig eller om det bara var din pappa som bestämde detta. Det kan ju vara en fråga du kan ställa till din pappa för att du ska kunna öka förståelsen för mammas reaktion. 

Du undrar om din mamma är deprimerad. Det är helt naturligt att man blir ledsen och efter hand även deprimerad efter relationssvårigheter, såsom otrohet. I första hand är det din pappas uppgift att stödja din mamma att söka hjälp antingen tillsammans eller för sig själv. Du kan fråga din pappa vad han tänker göra och berätta detta för dig så att du vet.

Jag utgår ifrån att du själv kan känna dig både arg och ledsen över det som hänt. Jag vet inte hur gammal du är men jag ger dig förslag på vart du kan vända dig till. Du kan vända dig till en ungdomsmottagning där du frågar efter en psykolog och säger att du snabbt vill komma på samtal beroende på en kris i familjen. Du behöver prata för din egen del i första hand och i andra hand tillsammans med din mamma och pappa.

Hälsningar

Zelma Fors, leg. psykolog

Hej!

Du beskriver det som många personer med självmordstankar känner igen sig i - nämligen att man vill leva, fast inte så här.

Som nära vän kan du lyssna, även om du inte känner att du har svar. Lyssnandet i sig är betydelsefullt. Många har svårt för att hitta ord för det som gör ont inuti. Som lyssnare kan man då hjälpa till att göra en ”kort historia lång”. Det vill säga att man frågar vidare och ber personer att utveckla det hon känner och tänker. Låt det ta tid och var inte rädd för tysta pauser.  

Om din vän har gått igenom perioder där hon har mått dåligt tidigare kan du fråga vad som hjälpte henne då? Vad brukar pigga upp när hon är ledsen? Försök att hitta på saker tillsammans som du vet att hon tycker om att göra.

Du beskriver att din vän inte vill leva, fast du tror inte att hon kommer att ta livet av sig. När en person pratar om självmord måste det tas på största allvar. Uppstår en situation som är allvarlig ska du inte tveka att ringa 112.

För både din egen och din väns skull är det bra om det finns fler i er omgivning som kan stötta. Det är tungt att bära på det du får höra när din vän delar med sig av sina tankar. I din situation är det vanligt att känna oro att vilja hjälpa. Det är fint att du vill finnas där för din vän, men det är också viktigt att du tar hand om dig själv och pratar med någon när du känner att du behöver avlastning. Det är lätt att glömma sig själv och se sina egna behov när någon i ens närhet mår ännu sämre.  

Din vän mår väldigt dåligt och därför är det viktigt att hon får hjälp. Ett första steg är ta kontakt med en ungdomsmottagning, en skolkurator eller vårdcentral. Om det är svårt för din vän att uppsöka hjälp kan du eller någon annan i hennes närhet följa med henne som stöd. Du kan också ringa sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177 för att få information om var det finns hjälp att få i din närhet.

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hej!

Du verkar vara en väldigt bra lyssnare som har mycket medkänsla för människor i din närhet. Det är väldigt fina egenskaper som du ska vårda, men som du beskriver så bra finns det också en risk att du tar på dig för mycket av andras problem.

Det är väldigt bra att du reagerar på de varningssignaler som ser hos dig själv. Det är inte lätt att sätta gränser – men det är viktigt. Du behöver sätta upp var just dina gränser går. Kanske kan du göra det tillsammans med någon du känner förtroende för? Gör det tydligt för dina vänner att du finns där för dem, men också var din gräns går.

Med tanke på dina erfarenheter av ätstörningar, är ett tips att ta kontakt med föreningen Anorexi/Bulimi-kontakt och prata med dem hur du kan vara ett stöd för andra, utan att det är på bekostnad av din egen psykiska hälsa. 

För att en relation ska fungera och vara bra behövs ett ömsesidigt utbyte. Att lyssna ibland men också bli lyssnad till när man behöver det. Förklara för dem som du har förtroende för hur det ligger till och varför dessa gränser är så viktiga för dig.

Du frågar också om du borde söka dig till ”icke psykiskt sjuka” människor istället? Det är naturligt att vi alla har personer i vår närhet där vissa mår väldigt bra och andra lider av psykisk ohälsa. Och hur den här fördelningen ser ut kan också variera mycket över tid, eftersom livet för många går upp och ned i perioder. Det behöver inte vara antingen det ena eller det andra, men märker du att du bara söker dig till människor som mår dåligt kan det vara en god idé att försöka att vidga ditt kontaktnät så att du även har människor i din omgivning som du känner stärker och uppmuntrar det friska inom dig.

Ta riktigt väl hand om dig!

Hälsningar

Livlinan

Hej!

Vi förstår det som att du under lång tid har fått vara stöd åt många i din omgivning som mår psykiskt dåligt. Det är en vanlig reaktion att man som närstående påverkas känslomässigt av andras ohälsa. Nu låter det som att du har nått en punkt där du får bära för mycket och därför har brutit ihop.

Det vi vill lyfta fram är att det är en varningssignal att du själv inte mår bra. Det är viktigt att du tar hand om dig själv och får stöd om du känner att du har behov av det.  Ofta är det bra att dela med sig med någon annan av allt det du får bära och hur du själv känner det när du får höra om andras psykiska ohälsa. Det är lätt att glömma av sig själv när man upplever det som att en familjemedlem eller en kompis har det ännu värre.

Går du i skolan är en möjlighet att ta kontakt med skolsköterska eller kurator. Ungdomsmottagningen är också ett alternativ.

Det är ett bra steg att du uppmärksammar dina egna reaktioner och att du har lärt dig att säga ifrån när det blir för mycket.

Varma hälsningar från
Livlinan

Hej!

Det är många i din bästa väns närhet som påverkas av hennes sjukdom. Man kan jämföra det med att vara medberoende till en missbrukare. Den som är sjuk förstår ofta inte hur mycket hon eller han påverkar sin omgivning. Du behöver ta hand om dig själv och få stöd även du. Detta har pågått i många år och du och dina vänner har tydligt visat att ni finns där och er vän behöver vård. Du skriver att hon är rädd för att förlora sin identitet och därför är det viktigt att ni i hennes närhet försärker och uppmuntrar det friska hos er vän och till exempel hittar på saker med henne som ni vet att hon tycker om.

Vi på Livlinan ringde organisationen Anorexi/Bulimi-kontakt angående din fråga och de bekräftade att din väns beteende är vanligt förekommande vid ätstörningar. Närstående påverkas oerhört mycket och därför har organisationen Anorexi/Bulimi-kontakt anhörigträffar runt om i Sverige. Mer information finns på deras hemsida: www.abkontakt.se

Många som lider av ätstörningar förlorar sina vänner eftersom det kan uppfattas som att de ”väljer” sjukdomen framför vänskapen. Det är ofta svårt som nära vän att sätta gränser, men det är viktigt att göra det. Din vän behöver vård och så länge hon vägrar att få hjälp finns det en gräns för hur mycket du som vän kan stå ut med. Ibland är det lättare att välja sjukdomen – i det här fallet ätstörningen - när det inte ställs motkrav. Du behöver ta hand om dig och på så vis blir du också en förebild för din vän. Att du bryr dig om din psykiska hälsa. Det finns mycket stöd att få, både som drabbad och närstående.

Här är exempel på organisationer där du kan få ytterligare information och stöd: SHEDO, Anorexi/Bulimi-kontakt och Tjejzonen. Kanske kan du berätta för din vän om de olika organisationerna, utan att kräva något, men det kan vara bra för henne att veta om hon framöver vill kontakta någon.

 Varma hälsningar från,
 Livlinan 

Hej!
Vi kommer skapa en sida på Livlinan där alla våra besökare fritt kan dela med sig av sina erfarenheter. Är det så att du vill dela med dig av dina erfarenheter redan nu får du gärna ta kontakt med oss på Livlinan via e-mail. Du hittar våra kontaktuppgifter här.

/Lovisa

Du är bekymrad för att din pappa inte orkar/vill/kan ta tag i sakersom han gjort tidigare och det oroar dig när du ska åka utomlandsoch därmed inte kunna ha samma koll på din pappa. Det är alltidsvårt att se när någon i ens närhet förändrar sig, det ärsvårt att veta hur man ska närma sig den personen. Ska man pratamed honom eller går det över av sig själv?Just de tecknen, att inte orka, vilja eller kunna ta tag i sakerär ett typiskt kännetecken för depression. Man brukar säga att man är kognitivt sänkt, det vill säga många deprimerade uppleveratt tankarna inte riktigt hänger med. Det är lätt att glömma vardagliga saker som man tidigare kommit ihop med automatik. Det är också svårt att koncentrera sig och därmed kan ganska ordinära uppgifter nästan bli oöverstigliga att ta sig över eller igenom.Detta tillhör depressionen och går över när din pappa blir heltåterställd.

Han har ju kontakt med psykolog och därmed tror jag du kan låta den processen ha sin gång. Det kan ta ganska lång tid innan man helt tillfrisknar vid en depression. Det är inte bara att bli av med symtomen, depressionsupplevelsen ger ofta upphov till nya tankar och funderingar för hur man ska leva ett gott liv och de tkan ta tid att hitta sin nya roll.

Men hur ska du göra? Jag tycker du ska visa att du är orolig och säga till honom att du funderar mycket på hur det ska bli när du är utomlands. Många föräldrar vill inte visa sina barn att de mår dåligt, för att de vill skydda barnen/ungdomen och inte besvära dem eller göra dem ledsna. Men föräldrar lyssnar på sina barn även om de inte visar det. Berätta för honom att du är orolig när du ska åka utomlands, då har du öppnat upp för att han ska kunna säga till dig hur han ser på det och hur han vill ha det.

Fråga honom om det finns någon annan i er närhet som kan ge honom stöd under tiden du är iväg. Fundera själv på, finns det någon annan i familjen eller i närheten som kan ”hålla ett öga”på honom så att du kan känna dig lite lugnare att allt inte hänger på dig.

Men sen måste han göra jobbet själv. Och har han en professionell kontakt så tror jag att du kan ha tillit till att han får den hjälp och det stöd som han behöver.
Det är viktigt att du finner din väg och utvecklas i livet som passar dig.

Lycka till
Ingela Skärsäter

Det är vanligt att unga personer som känner sig låga gärna vänder på dygnet, sitter framför datorn på nätterna och då måste man såklart också sova dagtid för att orka med vardagen. Datorn är ett sällskap nattetid vilket också kan underlätta. Ångest och oro känns nämligen ofta särskilt svår på natten. Samtidigt är det vanligt att man drar sig undan sociala kontakter när känner sig deppig, det är jobbigt att prata med andra personer och det är inte ovanligt att man kan känna skamkänslor över att man undviker kompisar, eller att man kanske bråkar med sina föräldrar.

En annan tolkning av din kompis förändrade beteende är att han faktiskt inte vill träffa dig mer. Han kanske tycker att ni har förändrats åt olika håll och vill umgås med andra kompisar som inte du känner till.

Men om du känner dig orolig för din kompis måste man ibland våga utsätta sig för att han reagerar på ett sätt som du inte riktigt vet. Får man den där känslan i magen av att något inte riktigt stämmer så har man ofta rätt. Och har man fel eller gjort en feltolkning så är det bra att man får reda på det. Så jag tycker du ska försöka få med din kompis på något ni båda tycker är kul. Det är viktigt att han får kontakt med sin omgivning igen. Det är ett viktigt steg för honom att komma ur sin egen "puppa", det kan stärka honom att höra andras skratt eller historier även om han känner att han inte helt kan delta. Men det kan vara viktigt för honom att känna sig delaktig och att han finns med i ett sammanhang som han vet att han tidigare har tillhört.

Så tänk ut något kul och tänk på att du kanske inte heller ska ge upp om han säger nej, utan att du återkommer och kanske riskerar att han tycker du är tjatig. Men det kan vara värt det, det är viktigt är att han bryter sin isolering. Tänk också på även om din kompis glädjs åt vad ni gör så är det inte säkert att han kan visa det för dig eller att du ser att verkar tycka att det är roligt. Ibland när man är deppigt så är det svårt att veta vad man riktigt känner. Han kan behöva lite tid för att visa det.

Om du inte kommer någon vart med din kompis så försök att berätta om din oro för någon annan person i din kompis omgivning. Säg också att du har försökt hjälpa honom men inte lyckas. På det sättet delar du ansvaret med andra, det är också ett stöd för dig.

Lycka till, Ingela

Hej

Din situation är inte enkel. Du tror eller vet att din syster har en psykos, din syster blir arg om du eller någon annan försöker säga att hon behöver hjälp och hon har tre barn som mår sämre och sämre. Tydligen är ni fler omkring henne som ser hennes situation och att den inte är bra vare sig för henne eller hennes barn. Ni vet inte vad ni ska göra och behöver hjälp med det.

Jag tror att ni i första hand behöver hjälp att bedöma hennes tillstånd. Efter din beskrivning om din systers situation så undrar jag om hon redan har någon behandlingskontakt i sjukvården? Det kan vara på en psykiatrisk mottagning eller en vårdcentral som hon går. Om du kan ringa den person som redan känner din syster och diskutera din oro så kan du få råd om hur ni går vidare.

Om inte din syster har någon behandlingskontakt så ring till en vårdcentral eller till en psykiatrisk akutmottagning. Där kan du mer i detalj diskutera din systers situation och få konkreta råd om hur ni ska göra och vart ni kan vända er där just ni bor. De kan också hjälpa till att avgöra om man behöver göra en vårdintygsbedömning.

Vårdintygsbedömning innebär att en läkare gör en bedömning ifall någon tillfälligt behöver vårdas med tvång. Man eftersträvar alltid att en person ska gå med på frivillig vård eftersom tvångsvård är ett stort ingrepp i en persons integritet. Men om en person mår riktigt dåligt, till exempel är psykotisk, och det finns risk att han/hon allvarligt skadar sig själv eller andra så kan vård med tvång vara aktuellt. Det krävs då också att personen vägrar att ta emot hjälp frivilligt.

Som närstående är det alltid jobbigt att behöva göra saker ”bakom någons rygg”, som att ringa till vårdcentralen eller den psykiatriska mottagningen men ibland behöver man det stödet för att kunna göra något.

Kanske du kan säga till din syster/barnen att du kommer att kontakta sjukvården och att du gör det för att du är så orolig och att du vill henne väl? Då behöver du inte känna lika starkt att du går bakom ryggen på henne utan att det är omsorg om hela familjen. Att din syster har barn som du ser inte mår bra gör det extra viktigt att göra något. Men du ska inte bära bördan själv utan diskutera saken med någon av de andra kring henne som du litar på och ta sedan kontakt med vården.

/Mikael

Hej,

Jag kan förstå varför du tror att psykiskt sjukdom smittar, när både din pappa och bror är sjuka, men psykisk sjukdom smittar inte. Man ärver inte heller sjukdomen, men man kan ärva en ökad känslighet. Det är inte så många som blir drabbade, men det händer.

När man lever så nära någon som är psykiskt sjuk utsätts man ofta för speciella krav och påfrestningar, man kan då lätt känna sig orolig och förvirrad ibland men det behöver inte betyda att man fått en psykisk sjukdom. Det är normalt att alla i en familj påverkas när en förälder blir psykiskt sjuk. Alla individer är olika utrustade och en del av oss tål mer än andra och andra mindre.

Två saker man vet gör det lättare att hantera tillvaron är att:
1. Ha någon frisk vuxen som man litar på och kan vända sig till och

2. Att man kan förstå sig på sjukdomen och hur den påverkar den närstående och en själv. Så använd sajten för att förstå mer av din bror och din pappas sjukdom och för att veta om vad andra varit med om för du är inte ensam.

/Lilas och Mikael

Vi ställde frågan till Rita Bjarnar, psykolog på Jourgruppen (ett kristeam) på Sahlgrenska sjukhuset och hon svarade så här:

"Traumatiska kriser handlar i huvudsak om yttre händelser i form av förluster, kränkningar eller att ha genomlevt någon form av katastrof.
Utvecklingskriser handlar i huvudsak också om yttre händelser, men om trots allt normala saker vi går igenom i livet. Till exempel kan det handla om att vara på väg att bli vuxen, att hitta en partner, att få barn osv. Det är normala omställningar i livet som kan bli och upplevas övermäktiga ändå"

Din kompis verkar ha en tuff situation. Utifrån det du beskriver så har hon den behandling som främst rekommenderas. Sen får man ju alltid se att varje behandling är individuell och om det tar lång tid att tillfriskna så kan hon diskutera med sin behandlare om att ändra något i sin behandling.

Men det verkar också som att din kompis har svårigheter i att hantera sitt dagliga liv vad gäller jobb och ekonomi. Och hur kan du hjälpa henne med det. Jag tycker du ska uppmuntra din kompis att ta upp denna problematik med hennes terapeut. Det är ett bra sätt att arbeta med den här typen av problematik utifrån ett kognitivt förhållningssätt. Då får din kompis "mentala verktyg" som hon kan använda när hon till exempel söker arbete.

Vidare, arbetsförmedlingen har ju dag arbetscoacher som kan hjälpa till att kanske hitta nya alternativ. Det kan ju hända att din kompis är mogen för att prova något nytt. Sen är det viktigt om du stöttar henne som kompis, att någon lyssnar och finns till hands är ovärderligt stöd när allt känns under isen. Gå gärna in på Livlinans sidan under fliken "Närstående". Där finns en del tips för hur man både kan ge andra stöd, men också lite input för att orka med själv.

/Ingela

Du beskriver en svår situation för din mamma. Om din mamma har "tappat kontrollen" om sin egen situation just nu så kanske hon inte heller förstår hur hon påverkar dig. Genom detta har du själv också en svår situation, kanske undrar du också vad du kan göra för att få stöd och hjälp för egen del?

En person som pratar om självmord behöver hjälp så snart som möjligt. Ofta vill personen inte dö, utan det handlar mer om att komma ifrån en situation man inte riktigt klarar av eller kan lösa.

Går din mamma att prata med när hon inte har druckit? I så fall tror jag att det är viktigt att du tar upp med din mamma om hur du ser på situationen och hur orolig du är. Det är inte säkert att din mamma reagerar direkt på vad du säger, men jag tror att det kan få henne att tänka efter om hur hon själv ska hantera sitt liv.
Har du någon du kan vända dig till som du litar på, t ex en släkting, granne eller någon annan? Prata med den personen och be honom/henne hjälpa dig att skaffa hjälp till din mamma. Har du ingen sådan person nära dig så kan du vända dig till skolsköterskan, en lärare eller om du har kurator eller psykolog på din skola. Det finns säkert även en ungdomsmottagning i närheten där du bor. Du behöver hjälp att skaffa hjälp till henne och också någon som du kan dela dina tankar och funderingar med. Du kan inte ta allt detta ansvar själv.

/Ingela

Hej!

Du beskriver en svår situation och det är lätt att förstå den oro och vanmakt du känner. Det finns ändå en hel del du kan göra:
Till exempel finns det bra information på BRIS hemsida om barn som far illa och hur du kan gå tillväga: Klicka här för mer info.

Ett tips är att ringa BRIS vuxentelefon, 077-150 50 50 som är öppen måndag-fredag kl. 10-13. Den är till just för att få stöd i situationer som den du beskriver. Då får du en chans att diskutera dina syskonbarns situation och hur du ska gå vidare.

Du kan också få hjälp genom att diskutera med en kurator på t ex en vårdcentral. Kuratorer har kunskap om lagar och regler som gäller på detta område och kan ju också fungera som ett stöd för dig. Om du är i rätt ålder för ungdomsmottagningen på din ort kan du också få hjälp där. 

Barn som går i skolan har oftast regelbunden kontakt med sin skolsköterska, din syster kanske kan kontakta henne för att höra om hon eller lärarna har något att rapportera om hur barnen mår eller klarar sig i skolan?

Barn ska inte fara illa och det är viktigt att samhället tar situationen på allvar. Misströsta inte utan kämpa vidare för att göra era röster hörda och för att barnen ska få det bra.

/Lilas Ali

Hej, du och din familj har en jobbig period nu. Det är väldigt frustrerande att leva nära en person som både har kraftiga symptom och som samtidigt inte går att nå fram till. Det väcker ofta både ledsnad och ilska och det är svårt att veta vad man ska ta sig till. 

Din mamma behöver definitivt hjälp - för sin egen skull och för dig och övriga familjens skull.

Jag ser två möjligheter: 
Den ena är att någon kan övertala henne att följa med till en psykiatrisk akutmottagning eller till en läkare hon känner. Om hon har en bipolär sjukdom gissar jag att hon har en vårdkontakt sedan tidigare, i psykiatrin eller på en vårdcentral. Kan du prata med din pappa? Kan han övertala henne eller vet han eller du någon som hon litar på som kan det? Det skulle t ex kunna vara en väninna, syskon eller släkting?

Om det inte går är den andra möjligheten att få en vårdintygsbedömning. Då ringer man till en vårdcentral eller psykiatrisk mottagning och berättar hur situationen är. En läkare får komma hem och bedöma om din mamma behöver vård. Om någon tappar greppet om verkligheten och/eller är till fara för sig själv eller andra, då kan det vara en situation där man skriver ett vårdintyg och alltså ger vård med tvång. Det förutsätter då att personen vägrar vård frivilligt. Den frivilliga vägen är alltid att föredra men ibland går det inte. 

Har du någon som kan hjälpa dig - t ex din pappa eller någon annan - vänd dig då till den personen och diskutera hur ni ska göra. Du/ni kan också ringa till närmaste psykiatriska akutmottagning för att få råd. 

En annan sak du skulle kunna ha god nytta av på sikt är att kontakta den psykiatriska mottagningen och fråga om de erbjuder någon patient- eller närståendeutbildning för de som lever med bipolär sjukdom. I en sådan utbildning så brukar man träffas under 5-10 gånger, kanske 2 timmar i veckan. Där kan man få möjlighet att prata med andra som lever i samma situation. Utbildningsträffarna innehåller information om sjukdomen men också diskussioner om hur man kan hantera olika svårigheter i samband med sjukdomen.
/Mikael

Hej

Att leva nära en person som lider av paranoid personlighetsstörning kan vara mycket komplicerat. Ofta har personer som lider av denna typ av sjukdom svårt att ta emot behandling eller annan slags hjälp, av den anledningen att de inte upplever sig själva som sjuka eller hjälpsökande. Att andra personer i deras närhet försöker få dem att söka läkare kan ytterligare förstärka den misstänksamhet som redan finns hos personen. Men jag gissar att din släkting har fått en diagnos och att hon därmed också har haft kontakt med någon vårdcentral eller med den psykiatriska öppen- eller slutenvården.

Jag tycker att du ska kontakta den klinik och den behandlande läkare eller sjuksköterska som din släkting har varit hos. Det är viktigt att du berättar om er oro för vad hon kan komma att göra. Är ni t ex rädda för att hon ska bli farlig för sig själv, för familjen eller för andra? Du kan beskriva situationen precis som den är och få hjälp om hur om du ska gå tillväga för att kunna hjälpa din släkting. Det är viktigt att du berättar om din rädsla för framtiden.

Det kan vara så att det är lättare för den vårdpersonal som hon har haft tidigare att kontakta henne och att hon därmed får möjlighet att diskutera situationen och kanske kan hon ta emot hjälp. För din egen del så förstår jag om det är mycket att fundera på när man har en sjuk person i sin familj som inte vill ta emot hjälp. Om man kan prata med varandra i familjen för att stödja varandra och tillsammans använda strategier som kan förenkla situationen så är det guld värt. Man kan också vända sig till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och höra om de har några aktiviteter och utbildningar för de som är närstående till personer med psykisk sjukdom.

Det ger ofta goda resultat att få mer kunskap om den psykiska sjukdomen och dess konsekvenser, men också att få träffa andra personer som befinner sig i samma situation. Man kan lära av varandra om hur man kan hantera sin situation. Dessutom är känslan av att man inte är ensam i sin situation alltid god att få erfara

/Ingela

Hej!

Du ställer en mycket viktig fråga och det är inte alls lätt att veta hur man ska agera som vän i det läget, särskilt när den som har problem inte själv inser det. Jag tycker dock att du kan säga till din vän precis vad du faktiskt ser, dvs att du tror att din vän har problem med att ta droger och att du är orolig för din väns hälsa. Det är möjligt att din vän förnekar sina problem men du kan skriva ner adressen och kontaktuppgifter till din vän med stödföreningar och hjälplinjer som man kan ringa, vilka finns både lokalt och på nätet.

Du kan också tipsa om en stor ungdom sajt som handlar om alkohol och droger heter Drugsmart.com, den finns även på Facebook. Där kan du också under "hjälp och stöd" finna mycket olika tips på vart du kan vända dig, läsa berättelser från andra som varit i liknande situation som din och även en funktion där du kan ställa frågor och få svar från vuxna som är väl insatta i den typen avproblematik.

/ Lilas